The European Union’s border control agency, Frontex, was established in 2004. Since its founding it has received ongoing critique from international human rights organizations stating that it prevents people from claiming their right to seek asylum. Therefore, the aim of this study is to understand how Frontex legitimizes its approach to the management of the union’s external borders in relation to the right to seek asylum. The theoretical framework of the thesis consist of Michel Foucault’s theories of power and knowledge structures in institutional discourse, which helps understand how the discourse is determined by power relations and consequently how Frontex legitimizes its work. A critical discourse analysis was conducted following Norman Fairclough’s three-dimensional model. The model consist of a text analysis, an interpretation and a contextualization of the text. The material analyzed is a report produced by Frontex to the Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights.The results show that Frontex describes its relation to human rights with words that have a positive connotation such as ‘protect’ and ‘respect’, and at the same time aim to legitimize its work in technical terms of ‘development’ and ‘effectiveness’. The results indicate that the knowledge produced in the report dehumanizes migrants and asylum seekers in order for Frontex to treat migration as a legal and technical issue. Furthermore, Frontex partially legitimizes its work by regularly referring to the UN and other NGO’s while emphasizing their previous support of the institution’s work. These power relations influence how Frontex chooses to discursively legitimize its work in respect to human rights. The results of this study only reflect Frontex’s legitimization in the aforementioned report and cannot be generalized to the whole institution. However, it contributes to the knowledge which may improve the situation for those in need to exercise their right to seek asylum.

I kölvattnet av den så kallade flyktingkrisen 2015 har allt fler röster höjts i Europa om att förändra asylrätten för skapa ett mer förutsebart och hållbart asylmottagande. Diskursen synliggör asylrättens centrala rättighetskonflikt där det allmännas intresse av reglerad invandring vägs mot den enskildes rätt till asyl. Denna uppsats utreder möjligheterna att ersätta EU:s nuvarande asylsystem med ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Utgångspunkten för uppsatsen är ett förslag som Moderaterna under oktober 2017 antog i sitt partiprogram vars innebörd är att EU ska övergå till ett gemensamt asylsystem med enbart kvotflyktingmottagande. Frågeställningen är vilka hinder som föreligger för en sådan förändring med hänsyn till gällande rätt och ändamålen bakom asylrätten. Moderaterna föreslår alltså en ordning som skulle inskränka rätten att söka asyl. Rättighetsinskränkningar ska vara proportionerliga. Uppsatsen besvarar därför huvudfrågeställningen utifrån fyra delfrågor som påminner om en proportionalitetsbedömning för att avgöra om förslaget är möjligt eller lämpligt. Först diskuteras om dagens asylsystem behöver förändras med hänsyn till den så kallade flyktingkrisen 2015, sedan utreds andra brister i dagens system. Slutsatsen nås att det finns brister med dagens system som motiverar en förändring som exempelvis de höga dödstalen för migranter som reser över Medelhavet för att söka asyl i EU. Därefter undersöks vilka möjligheter en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem skulle kunna medföra och det konstateras att förslagets största fördel är att vidarebosättning utgör en laglig och säker väg för asylsökande till EU. Kärnan i uppsatsen är utredningen av de praktiska och juridiska hinder som finns för en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Där finner jag att det största hindret är svårigheten att organisera systemet på ett sätt som är förenligt med principen om non-refoulement enligt såväl folkrätten som Europakonventionen. Jag identifierar även andra allvarliga praktiska och juridiska hinder för en sådan ordning. Slutligen undersöks om det finns alternativa lösningar att tillgå som är mindre ingripande än förslaget om enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Jag finner att så är fallet. Till exempel kan medlemsstaterna öka sitt kvotflyktingmottagande, införa humanitära visum eller inrätta en EU-centraliserad asylprövning. Min slutsats är att rätten att söka asyl på plats i EU måste kvarstå och att de mindre ingripande lösningarna som tas upp i uppsatsen är att föredra framför ett asylsystem i EU med enbart kvotflyktingmottagande.

La France a mis en place en juillet 2015 une réforme en vue de transposer le nouveau « paquet asile » européen alors que le Canada a renforcé depuis décembre 2012 ses procédures d’asile en adoptant des changements ayant essentiellement pour objet de lutter contre les abus du système d’asile canadien. En s’orientant vers des politiques dissimulées visant les expulsions expéditives des demandeurs d’asile déboutés et des personnes indignes de la protection, la France et le Canada, connus en tant que terre d’asile, respectent-ils toujours leur obligation international du non-refoulement ? Cette thèse s’appuie sur les lois en vigueur des deux États notamment le Code de l’entrée et du séjour des étrangers et du droit d’asile (France) et la Loi sur l’immigration et la protection des réfugiés (Canada), les jurisprudences nationales et internationales, et les textes internationaux. Elle met en lumière les pratiques et législations nationales relatives à l’octroi de l’asile et à l’éloignement des demandeurs d’asile et des réfugiés qui peuvent ou pourraient porter atteinte au principe de non-refoulement, tel que consacré par le droit international des réfugiés ainsi que par le droit international des droits de l’homme / In July 2015, France adopted an asylum reform bill in order to transpose the EU asylum legislative package. In comparison, Canada has, since 2012, strengthened its national asylum procedures by introducing a number of changes with the objective of preventing the abuse of Canada’s inland refugee determination system. In moving towards hidden policies aimed at the efficiency of removals of failed refugee claimants and persons unworthy of international protection, are France and Canada, known as safe havens, respecting their international obligations of Non-Refoulement ? This thesis focuses on the laws in force in both States in particular the Code of the Entry and Stay of Foreigners and Asylum Law (France) and the Immigration and Refugee Protection Act (Canada), national and international jurisprudence, and other relevant international documents. The present study aims at highlighting the national legislations and practices relating to the grant of asylum and the expulsion of asylum seekers and refugees which violate or could violate the Principle of Non-Refoulement as enshrined in both International Refugee Law and International Human Rights Law