I den här uppsatsen har jag undersökt vad det kan bero på att det uppstår brister i polisens dokumentation av de straffprocessuella tvångsmedlen. Riksdagens ombudsmän, JO, har kritiserat polisen under flera år för att det brister i dokumentationen av ärenden. Jag har genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder undersökt dokumentationen av 140 ärenden gällande innehav av narkotika för att se vilka brister som finns, hur stora dessa brister är och vad det kan bero på. I resultatdelen kommer jag att presentera hur stort problemet är och jag kommer även att komma med förslag till lösning. Den huvudsakliga teorin som använts är Lispkys teori om gräsrotsbyråkraten samt forskning av Otto Petersson, Gunnar Ekman och Rolf Granér & Maria Knutsson. Samtliga svenska forskare har undersökt den vandring en polis gör från legalistisk gröngöling till lagens autonoma, långa arm. Resultatet är överraskande med ett utslag av ca 53% av ärenden som hade tydliga drag av autonomi. Hur stort problemet är totalt sett är svårt att överblicka. Klart är att något bör göras för att komma till rätta med detta. Sen är frågan om det bara gäller dokumentation eller det är ett större institutionellt problem.