Framträdande luftmaktsteorier förefaller i regel vara skrivna av stormaktsföreträdare. Ett implicit antagande att dessa teorier förutsätter betydande militär kapacitet och sofistikerad teknologi gör att de uppfattas som ”stormaktsteorier” som likt en klubba slår hårt mot motståndaren, med begränsad relevans för mindre stater som saknar stormakternas omfattande resurser. Luftmakt finns dock också i länder som kan betraktas som småstater. Även småstater kan – teoretiskt – antingen enskilt eller i en småstatsallians genom välriktade nålstick också skapa strategisk effekt med befintliga resurser.   Denna studie utmanar antagandet att luftmaktsteorier kan betraktas som antingen stormakts- eller småstatsteorier. Genom att pröva Robert Papes luftmaktsteori och Shaun Clarkes SPOT-paradigm i såväl stormakts- som småstatsperspektivet på ett gemensamt fall, Georgienkriget 2008 mellan Ryssland och Georgien, skapas ny kunskap om förklaringskraften hos respektive teori. Studien visar att Papes luftmaktsteori kan förklara stormakters användning av luftmakt, men belägg saknas för att den också kan förklara småstaters luftmaktsanvändning. Vidare saknas belägg för att Clarkes SPOT-paradigm kan förklara vare sig småstaters eller stormakters användande av luftmakt i det aktuella fallet. Däremot visar analysen att SPOT-paradigmet förutsätter ett visst mått av kvantitet och kvalitet, även hos småstater, för att omsättas i en skarp operation. Då ett mått på detta inte ges, bör SPOT-paradigmet främst betraktas som ett förhållningssätt till hur strategisk effekt kan skapas med tillgängliga resurser.

Sammanfattning: Bristen på luftmaktsteorier för småstater har medfört att de oftast försökt använda sig av luftmaktsteorier för stormakter. Med allt snabbare teknikutveckling och utveckling i militärt tänkande har chanserna ökat för att en småstat ska kunna använda luftmakt till en strategisk fördel mot en stormakt. Genom att småstaten kan utnyttja asymmetriska fördelar med sina förmågor inom luftmakt kan småstaten utmana motståndarens dominans på slagfältet. För att åstadkomma detta måste småstatens säregenskaper och tillgängliga resurser omhändertas i luftmaktsteorierna. Studiens syfte är att studera det första året i kriget mellan Ukraina och Ryssland och pröva två luftmaktsteorier skrivna för småstater ur ukrainskt och ryskt perspektiv avseende luftstridskrafterna. Det två teorierna som prövas är Shaun Clarkes SPOT-paradigm och Arash Pashakhanlous the Underdog´s Model. Studien visar att Pashakhanlous luftmaktsteori kan till del förklara Ukrainas användning av luftstridskrafter men belägg saknas för att förklara Rysslands användning av teorin. Vad avser Clarkes SPOT-paradigm så saknas belägg för användning från båda länderna. Till del kan det förklaras med att Ukrainas militära stöd haft begränsningar att bara användas över ukrainskt territorium.

Luftmakt är i relation till andra tvångsmaktsmedel relativt nytt. Tvångsmedlet har använts under cirka 100 år för att påverka motståndarens beslutsfattande. Luftmakt anammades snabbt av resursstarka stormakter, som då också skapade grundförutsättningar för dess användande. Med tid och teknikutveckling har även mindre resursstarka stater tagit till sig luftmakt, men då också behållit stormakternas teoretiska grund och doktriner. Detta utgör ett problem för en resurssvag småstat – att använda ett tvångsmaktsmedel där det råder obalans mellan tillgängliga resurser och tänkt användningsområde. Shaun Clarke utvecklar år 2001 en luftmaktsteori för småstater där denna obalans i resurser omhändertas och utnyttjas. Ett problem kopplat till småstatsteori är att det ofta saknas empirisk grund för dess validitet, detta gäller även för Clarkes teori. Syftet med studien är att pröva hans teori mot två skilda fall, där småstater segrat med hjälp av luftmakt. Studiens fall är luftmaktsanvändning i Bekaadalen 1982 och Andra Karabakh-kriget 2020. Studiens resultat visar att Clarkes teori delvis kan förklaras i de båda fallen och kräver ytterligare prövning innan teorin kan bekräftas eller avfärdas med empirisk bevisning.