Bakgrund: Det är vanligt att kvinnor under en vaginal förlossning drabbas av grad II-bristning. I barnmorskans ansvarsområde ingår att handlägga dessa bristningar. Forskning visar att det finns begränsat med rutiner kring dessa bristningar och att fokus ofta ligger på grad III- och grad IV-bristningar trots att även grad II-bristningar kan ge långtidskomplikationer. Syfte: Syftet var att beskriva barnmorskans erfarenhet av handläggning vid uppkommen grad II-bristning. Metod: Semistrukturerade individuella intervjuer genomfördes med åtta barnmorskor verksamma vid en mellanstor förlossningsavdelning i Mellansverige. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet. Resultat: Fyra kategorier och två underkategorier identifierades. Kategorierna var Information, Kollegialt stöd, Behov av uppföljning och Undersökning och underkategorierna Strategier för återkoppling och Dokumentation. Slutsats: Det framkom en osäkerhet hos barnmorskorna gällande diagnostisering och suturering av grad II-bristning. Detta gällde främst de barnmorskor med minst yrkeserfarenhet. Barnmorskorna uttryckte också en önskan om bättre återkoppling på de bristningar de suturerat samt en bättre uppföljning för de kvinnor som fått en grad II-bristning. Resultatet visade även att barnmorskorna informerar kvinnorna på olika sätt gällande deras bristning. Inga tydliga rutiner finns gällande vilken information som ska ges eller på vilket sätt. Klinisk tillämpbarhet: Studiens resultat syftar till att skapa ökad kunskap och riktlinjer kring grad II-bristningar. Ytterligare forskning skulle kunna beröra information i samband med bristningen och när den är bäst att ge. / Background: Many women sustain a second-degree tear when giving birth vaginally. The work field of a midwife includes managing these injuries. There is limited research regarding this field and the focus tend to be on third- and fourth-degree tears, even though second-degree tears may also result in long-term complications. Aim: The aim was to investigate the midwife’s experience of managing second-degree tears. Method: Eight semi-structured individual interviews were conducted with midwives working at a medium large maternity ward located in the middle of Sweden. Qualitative content analysis was used to analyze the material. Results: Four categories and two subcategories were identified. The categories were: Information, The support of colleagues, The need for follow-ups and Physical examination and the subcategories were: Feedback strategies and Documentation. Conclusion: The result show that midwives feel insecure when managing second-degree tears, especially the midwives with less experience. The midwives also requested more feedback from the women they sutured regarding their second-degree tears and the midwives also wished for a better follow-up for the women with second-degree tears. The result also showed that the midwives give different information to women regarding their tears. No pronounced routines were found regarding what information to give and in what way. Clinical application: The results of the study aim to increase the knowledge and to develop routines regarding second-degree tears. More knowledge is needed about information given about the tear and when it is the best time to give information.