No description available.

No description available.

Hörneborg ligger på en udde i sjön Hörnsjön i Olofströms kommun i Blekinge län. En utgrävning av borgen gjordes 1997 för att fastställa funktion och ålder. 14C dateringar visade att borgen var byggd cirka 1030-1250 e.Kr. och förstördes genom brand någon gång mellan 1290 och 1420 e. Kr. (Ödman 1997). Enligt historiska kartor är Hörneborg placerad på en ö. Dokument över sänkning av vattennivån i sjön saknas. Förslag till utdikning av utloppet från Hörnsjön finns dock och syftet var att torrlägga omkringliggande marker vid Hörnsjön. Syftet med detta arbete är att sammanställa den litteratur som finns om Hörneborg, tidfästa sänkningen av Hörnsjöns yta och undersöka om det går att korrelera händelser i borgens historia med förändringar i sjösediment från Hörnsjön. Prover på bottensediment togs i tre profiler från isen på den östra sidan om borgen. Detta för att analysera kol och magnetiska mineral i sedimentet för korrelation med borgens historia. Borgens byggnation och förstörelse verkar inte ha gett några spår i sedimenten. Därför antas att materialet till byggnaden tagits från omgivningen, att byggnaden varit liten och konstruktionen inte orsakat någon större erosion. Kolanalysen visar ett antal små toppar. Dessa är oregelbundet förekommande och kan därför sannolikt inte knytas till borgens brand. Därför antas att branden varit begränsad. Att vattennivån i Hörnsjön sänkts under 1900- talet, beror sannolikt på de utdikningar som gjorts i utloppet för att torrlägga omkringliggande marker.

Hjälmarens vattenyta sänktes med 1,5 meter mellan åren 1878 och 1888. Det var ett steg för att öka den produktiva åkermarken, som det var brist på i Sverige i slutet av 1800-talet. Resultatet blev häpnadsväckande artontusen hektar odlingsbar åkermark. Efter några år märktes att all mark inte gick att odla och att markytan sjönk. De näringsrika mulljordar som odlade upp har sedan dess sjunkit cirka en meter. Detta har i dag lett till problem med översvämningar och vattensjuk mark. Problem som löses genom att installera pumpar, bygga vallar kring åkrarna och dränera marken. Det verkar som att målet med dagens Hjälmaren är klara. De tre parter jag intervjuat har haft en god kontakt under några år. En kontakt som byggt på ömsesidig respekt och ett proportionerligt utbyggande av våtmarkerna i Kvismaredalen. Både viljan och tanken är att restaureringen av våtmarker ska fortsätta även i framtiden. Från markägarna finns det en vilja att hjälpa till. Kommun och länsstyrelse går gärna in och stödjer de projekt som är genomförbara, men det får inte ske på bekostnad av markägarens privata ekonomi och välbefinnande. En framtid där produktiv åkermark exploateras och restaureras kommer förhoppningsvis inte att ske. Som läget ser ut just nu vill kommunen gärna använda sjöbottnen till byggande av konkurrenskraftiga bostadsområden och företagsetablering. Länsstyrelsen ställer sig något tveksam, då den marken egentligen inte lämpar sig för bebyggelse. Samtidigt finns viljan från deras sida att utöka strandskyddet vid större vatten, något som kan ställa till problem för de sjönära bostäder som det finns planer för. Markägarna försöker för tillfället behålla så mycket mark de kan. Att i framtiden bygga bostäder på åkermark är inte hållbart, då vi kommer att behöva föda en växande befolkning. Dessutom finns risken att delar av deras nuvarande åkermark kommer bli obrukbar och då är det ännu viktigare att arealen från början är så stor det går. Att det finns framtida planer för marken råder det inget tvivel om. Viljorna är många, men samarbetet bra och det finns inga tecken på att området skulle hamna i en svår konfliktsituation de närmaste åren. Att få en konkret framtidsversion är svårt, då svaren skiftar beroende på vem som får frågan.

<p>Hjälmarens vattenyta sänktes med 1,5 meter mellan åren 1878 och 1888. Det var ett steg för att öka den produktiva åkermarken, som det var brist på i Sverige i slutet av 1800-talet. Resultatet blev häpnadsväckande artontusen hektar odlingsbar åkermark. Efter några år märktes att all mark inte gick att odla och att markytan sjönk. De näringsrika mulljordar som odlade upp har sedan dess sjunkit cirka en meter. Detta har i dag lett till problem med översvämningar och vattensjuk mark. Problem som löses genom att installera pumpar, bygga vallar kring åkrarna och dränera marken.</p><p>Det verkar som att målet med dagens Hjälmaren är klara. De tre parter jag intervjuat har haft en god kontakt under några år. En kontakt som byggt på ömsesidig respekt och ett proportionerligt utbyggande av våtmarkerna i Kvismaredalen. Både viljan och tanken är att restaureringen av våtmarker ska fortsätta även i framtiden. Från markägarna finns det en vilja att hjälpa till.</p><p>Kommun och länsstyrelse går gärna in och stödjer de projekt som är genomförbara, men det får inte ske på bekostnad av markägarens privata ekonomi och välbefinnande. En framtid där produktiv åkermark exploateras och restaureras kommer förhoppningsvis inte att ske. Som läget ser ut just nu vill kommunen gärna använda sjöbottnen till byggande av konkurrenskraftiga bostadsområden och företagsetablering.</p><p>Länsstyrelsen ställer sig något tveksam, då den marken egentligen inte lämpar sig för bebyggelse. Samtidigt finns viljan från deras sida att utöka strandskyddet vid större vatten, något som kan ställa till problem för de sjönära bostäder som det finns planer för.</p><p>Markägarna försöker för tillfället behålla så mycket mark de kan. Att i framtiden bygga bostäder på åkermark är inte hållbart, då vi kommer att behöva föda en växande befolkning. Dessutom finns risken att delar av deras nuvarande åkermark kommer bli obrukbar och då är det ännu viktigare att arealen från början är så stor det går. Att det finns framtida planer för marken råder det inget tvivel om. Viljorna är många, men samarbetet bra och det finns inga tecken på att området skulle hamna i en svår konfliktsituation de närmaste åren. Att få en konkret framtidsversion är svårt, då svaren skiftar beroende på vem som får frågan.</p>

I början av 1800-talet, i samband med befolkningsökningen, började man sänka sjöar för att få fram ny mark att odla på. Syftet med denna uppsats är att utröna hur väl man lyckades med syftet att få fram ny odlingsbar mark efter sänkningen av Ivösjön, hur den nyvunna marken användes över tid, samt vilka konsekvenser sänkningen kan ha haft på sjön och den kringliggande naturen. Mellan åren 1871 och 1874 sänktes Ivösjön med cirka 1,8 meter, efter långa förberedelser. Det är svårt att veta hur man använde den torrlagda marken under de närmsta åren efter sjösänkningen, då den närmaste kartan tidsmässigt var den Häradsekonomiska kartan från 1926-1934. Denna karta tillsammans med den nutida Fastighetskartan har använts för att få ett resultat över hur markanvändningen såg ut på den nyvunna marken från 20-talet och framåt. Resultatet tillsammans med bakgrundsinformationen visar att den nya marken förmodligen var hyfsat odlingsbar i början, för att sedan bli mindre användbar ju längre tiden gick på grund av marksättningen. På Häradsekonomiska kartans tid användes enbart 4 % av den nyvunna marken som åker, medan 73 % bestod av skog. På fastighetskartan kunde man se att åkerarealen minskat ytterligare, samtidigt som skogsarealen hade ökat. Slutsatsen av detta är att sjösänkningen får anses ha misslyckats med sitt syfte. Sänkningen kan även anses ha varit negativ för själva sjön, bland annat på grund av att dess föråldringsprocess accelererades. Något som dock kan ha påverkats positivt är den biologiska mångfalden runt sjön.

This thesis is a history of man’s and nature’s relationship, with regards to water. It is an environmental history about the changes in the wetland landscape around the Lakes Hjälmaren and Kvismaren in central Sweden during the 19th and 20th century. Hjälmaren, Sweden’s fourth-largest lake, was lowered between 1878 and 1888. The lake was lowered 1, 3 metres and the fluctuation of the water level was reduced to 0, 6 metres. The lowering of the lakes Hjälmaren and Kvismaren made it possible to convert 19 000 hectares of wet meadowland into fields for modern agriculture. A dramatic shift in the valuation of wetlands has occurred during the research period. In the 19th century these areas were looked upon as impediments and vast areas were drained and thousands of lakes were lowered. In the late 20th century wetlands are now being regarded as valuable and are sometimes even restored. The first part of the thesis covers the drainage of the area. The shift from traditional agriculture towards modern, market-oriented farming initiated the great drainage project that changed the landscape of the flatlands in the research area. An elite wanted to change the land use. They wanted to drain the meadows so they could be used as agricultural fields. The second part is about maintaining the land for agriculture and again solving the water problem of the region. This was caused by upstream drainages and the lowering of the land. Around 1950 the drained land had sunk about one meter. The solution was dikes and pumps for protection of the agricultural land. The third part of the thesis is about wetland reconstruction to create habitats for wetland birds. The birdwatchers had become an important group in the research area at the end of the 20th century. Two smaller areas were reconstructed and were given statuses as nature reserves, the Kvismare area and the Os, a part of Hjälmaren close to the city of Örebro. In the thesis the water system and wetlands are seen both as a context for actions and a result of these actions. At the centre of the analysis in the thesis is the concept landscape system. The landscape system includes technical solutions, society and nature. Man is around as the active intentional transformer of the system. The term landscape system also includes both thoughts of and regulations as to how this system could, and should be designed. The parts of the landscape system all have seamless internal relations. All groups of actors, the big estate owners, the investigators of flood protection and bird watchers have had to make compromises and gather institutional recourses together with others to reach their goals; to make changes in the landscape system.