Bakgrund: Stretching är en metod innehållande specifika rörelser med syfte att tänja ut muskelfascia, ligament och senor. Det finns olika varianter av stretching med gemensamma karaktärsdrag. Stretching har visats ha en positiv inverkan på rörelseuttag, både på kort och lång sikt. Inom idrott utsätts deltagarna för biomekaniska påfrestningar vilket kan resultera i skador. För att reducera antalet skador har stretching och träning blivit en vanligt förekommande intervention, trots att tidigare forskning har påvisat ett varierat resultat. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa litteratur som undersöker stretching som enskild skadepreventiv intervention eller i kombination med träning hos idrottare. Metod: En litteratursökning genomfördes i databaserna Cinahl, AMED, Pubmed, SPORTDiscus, Web of science och PEDro för att sammanställa vetenskap inom ämnet. För att öka specificitet i sökträffarna användes kontrollerade ämnesord i de olika databaserna. Efter urvalsprocessen inkluderades 10 artiklar i studien. Resultat: Åtta artiklar påvisade ett minskat antal skador hos deltagarna som utförde stretching enskilt eller i kombination med träning, varav sju av dessa med statistisk signifikant skillnad mellan interventions- och kontrollgrupp. I fem av artiklarna genomförs stretching tillsammans med träning och i två artiklar utförs enbart stretching. Tre artiklar är av tvärsnittsdesign och det var därmed svårt att utläsa hur interventionerna utfördes. Den metodologiska kvalitetsgranskningen enligt PEDro-skalan gav ett genomsnittligt värde av 4,4/10. Konklusion: Resultatet i denna studie påvisade att stretching enskilt eller i kombination med träning kan vara en skadepreventiv intervention hos idrottare. Studiernas varierande design och låga kvalitetspoäng medför att evidensgraden inte kan bedömas. Vidare forskning krävs med fler undersökande RCT-studier med en mer standardiserad utformning.

Introduktion: Under de senaste decennierna har e-hälsan genomgått en ständig utveckling och Sverige har som mål att 2025 vara bäst i världen på e-hälsa. E-hälsa kan öka tillgängligheten, effektiviteten och jämlikheten i vården. I det fysioterapeutiska arbetet används digitala verktyg/tjänster dagligen. Litteraturen visar att digitaliseringen av vården är på frammarsch. Det är därför intressant att belysa fysioterapeutens perspektiv kring ämnet.  Syfte: Syftet med studien var att undersöka användning av, uppfattning om och utbildning i digitala verktyg/tjänster inom sjukhusbaserad fysioterapi.  Metod: En enkätundersökning genomfördes för att besvara studiens syfte. Enkäten var egenkonstruerad och bestod av elva frågor uppdelad på fyra delar. Resultat: Trettionio svar analyserades. Majoriteten av respondenter använde digitala verktyg/tjänster i sitt kliniska arbete. Det verktyg som majoriteten använde var digitala träningsprogram vilket också visades vara implementerad i samtliga verksamheter där det användes. Majoriteten av respondenterna ansåg att de digitala verktyg/tjänster de använder passade deras patienter. Respondenterna var positivt inställda till fördelarna med digitala verktyg/tjänster. I frågorna om arbetsgivare tillhandahåller utbildning vid införsel eller uppdatering av digitala verktyg/tjänster var respondenterna mer negativt inställda.  Konklusion: Studien visar att många fysioterapeuter använder sig av olika digitala verktyg/tjänster i sitt arbete och är positiva till verktygens/tjänsternas fördelar. Däremot delade inte respondenterna samma uppfattning angående utbildningsmöjligheterna som tillhandahålls av sjukhus. Mer forskning behöver genomföras inom området.

Bakgrund: Många patienter kan uppleva låg self-efficacy (SE) och hög rädsla för fall efter en höftprotesoperation. För att öka patienters självständighet till trappgång behövs mer kunskap om dessa faktorer. Syfte: Att undersöka SE och rädsla för fall vid trappgång på sjukhuset och i hemmet hos äldre höftprotesopererade patienter samt undersöka om trappornas upplevda likhet påverkar variablerna. Metod: En korrelation och en komparation mellan SE och rädsla för fall, samt en komparation av variablerna utifrån upplevd likhet av trappor, har undersökts. Resultat: Ingen skillnad av SE eller rädsla för fall förelåg. Ingen skillnad av skattningarna förelåg utifrån hur deltagarna skattade trappornas upplevda likhet. Ett negativt samband mellan SE och rädsla för fall på sjukhus, p=0,002, och i hemmet, p=0,000, förelåg. Slutsats: Att ingen signifikant skillnad för SE eller rädsla för fall förelåg har tillfört kunskap som tidigare forskning inte visat på. Att det förelåg ett samband som visade på att de som skattat högt i den ena variabeln har skattat lågt i den andra variabeln bekräftar tidigare forskning inom andra områden. Att den upplevda likheten av trappor inte påverkade SE eller rädslan för fall har tillfört information inom ett outforskat område. Generalisering görs till äldre höftprotesopererade patienter från sjukhus i Mellansverige.

Bakgrund: Endometrios är en sjukdom som drabbar var tionde kvinna i fertil ålder. Fysioterapi rekommenderas som alternativ behandling eftersom det kan ha en smärtlindrande effekt och höja kvinnornas livskvalité. I litteraturen framkommer inte hur kvinnor med endometrios upplever den fysioterapeutiska behandlingen som helhet. Det finns därför behov av att undersöka hur den fysioterapeutiska behandlingen upplevs av kvinnor med endometrios. Syfte: Utforska kvinnors erfarenheter och upplevelser av endometrios och fysioterapeutisk behandling vid endometrios. Metod: Studien var av kvalitativ design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem kvinnor i åldrarna 24–40 år som diagnostiserats med endometrios. Deltagarna rekryterades via en Facebookgrupp och ett Instagramkonto för kvinnor med endometrios. Bekvämlighetsurval tillämpades. Databearbetning av materialet gjordes genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I analysprocessen formulerades fyra huvudkategorier: Att leva med endometrios, Betydelse av fysioterapeutens förkunskap, Att skapa en trygg miljö med patienten och Individuella upplevelsen av de fysioterapeutiska behandlingarna. Kategorierna lyfter upplevelser och erfarenheter av sjukdomens påverkan i vardagen, fysioterapeutens kunskap och bemötande samt effekten av behandlingsmetoderna. Slutsats: Endometrios beskrevs ständigt påverka informanternas vardag där fysioterapin bidragit till lindring av symtom genom att de fått ny kunskap om smärtan samt individuellt anpassade behandlingar. Det ansågs värdefullt för informanterna att vara delaktiga i val av behandling. Att bli hörd och bekräftad upplevdes som viktigt i mötet med fysioterapeuten. Det framkom olika upplevelser av effekten av TENS, akupunktur, fysisk aktivitet och behandling av bäckenbotten. För att tydliggöra vad som gör behandlingen effektiv behövs fler studier. / Background: Endometriosis is a disease that affects every tenth woman of reproductive age. Physiotherapy is recommended as part of a treatment because it can have a pain-relieving effect and increase quality of life. The literature does not present how women with endometriosis experience the physiotherapeutic treatment. Therefore, there is a need to investigate how physiotherapeutic treatment is experienced by women with endometriosis. Objectives: Examine women's experiences of endometriosis and physiotherapeutic treatment in endometriosis.  Method: The study was of qualitative design. Five semi-structured interviews were conducted with women aged 24–40 diagnosed with endometriosis. They were recruited through a Facebook group and an Instagram account. Convenience sampling was applied. Data processing was done with qualitative content analysis. Results: Four main categories were formulated: Living with endometriosis, Importance of physiotherapist's knowledge, Creating a safe environment with the patient and Individual experience of the physiotherapeutic treatments. The categories highlight experiences of the impact of the disease, the physiotherapist's knowledge and the effect of treatment methods. Conclusion: Endometriosis was described as constantly influencing the everyday lives of informants where physiotherapy has contributed to relief of symptoms by obtaining new knowledge and by individually tailored treatments. It was considered valuable for informants to be involved in the choice of treatment. Being heard and validated was perceived as important. Various experiences of the effect of TENS, acupuncture, physical activity and treatment of the pelvic floor emerged. To clarify what makes the treatment effective, more studies are needed.

Introduktion: Hos den äldre delen av befolkningen är sarkopeni och sjukdomar som uppstår till följd av förändrad kroppskomposition ett stort problem. Träning bedöms ha stor påverkan gällande båda dessa ohälsomarkörer. Därav är det kliniskt relevant att titta på hur en 12 veckor lång träningsintervention påverkar kroppskompositonen och hur denna eventuella förändring korrelerar med prestationsmått.   Metod: Träningsinterventionen bestod av medel- och högintensiv icke- viktbärande träning utförd på träningscykel, 2 gånger veckovis under 12 veckor. Dubbel-energi röntgenabsorptiometri (DXA) genomfördes gällande kroppskompositionsmått. Parade t-test har gjorts på tidigare insamlade data för att undersöka eventuella förändringar innan och efter träningsintervention. Signifikanta förändringar undersöktes sedan mot varandra i en korrelationsanalys. Prestationsmått som analyserades var Chair- stand 30 sekunder, Borg Cycle Strength Test och Maximal volontär kontraktion. Kroppskompositionsmått var viceral fettmassa, total fettmassa, total fettfri massa, och total lean massa, samt fettmassa ben, fettfri massa ben och lean massa ben. Resultat: De enda mått som under träningsintervention förändrades signifikant hos både kvinnor och män var prestationsmåttet Chair-stand och kroppskompositionsmåttet total lean massa. Sambandet dessa mått emellan var ej signifikant utan snarare svagt negativt.  Diskussion: Resultatet indikerar att en förbättrad anaerob kapacitet i större utsträckning beror på andra faktorer än förändrade kroppskompositionsmått. Förbättrande faktorer kan vara neuromuskulära adaptioner, förmåga att aktivera befintlig muskelmassa och metabola processer. Konklusion: Vårt resultat visar på att en 12 veckor lång träningsintervention är tillräckligt lång tid för att signifikant förändra total lean massa. Dock beror den signifikant förbättrade anaeroba kapaciteten främst på andra faktorer då sambandet dessa mått emellan var svagt negativt.

Bakgrund Droppfot är vanligt vid många sjukdomar och tillstånd, och resulterar i en oförmåga att dorsalextendera fotleden. I vissa fall måste en sentransferering av tibialis posterior utföras för att återställa förmågan att dorsalextendera. Operationen utförs på olika sätt, är väldokumenterad och väl beforskad. För att operationen ska ge önskat resultat krävs god rehabilitering postoperativt. Rehabiliteringen är mindre dokumenterad och saknar tydliga direktiv att förhålla sig till.  Syfte Syftet med denna scoping review var att sammanställa och granska den tillgängliga kunskapen angående rehabiliteringen efter en sentransferering av tibialis posterior.   Metod En scoping review valdes som studiedesign då artikelutbudet är begränsat. Studien utfördes enligt riktlinjer av Arksey & O’Malley (2005), samt Preferred Reporting Item for Systematic Reviews and Meta-Analyses (PRISMA).  Resultat Resultatet av sökningen och artikelurvalet på 28 artiklar visade på en stor inkonsekvens i hur rehabiliteringen utförs. De data som extraherades var; antal deltagare, typ av operation, belastning postoperativt, immobiliseringstid, samt beskrivning av fysioterapeutiska insatser. Vissa studier vittnar om 11-12 veckors immobilisering i gips, medan andra mobiliserar inom en vecka postoperativt och undviker att gipsa. Den stora inkonsekvensen kan delvis förklaras med att deltagarnas grunddiagnoser varierar mellan de inkluderade studierna, samt att de kirurgiska tillvägagångssätten skilde sig åt, samt inkluderade andra operationer. Endast två studier behandlade rehabiliteringen som sitt huvudsyfte. Slutsats Bristfällig forskning finns för att kunna dra några vetenskapliga slutsatser. Mer forskning behövs, både som adresserar fysioterapeutiska interventioner och rehabiliteringsfasen i helhet. Mer specifik forskning gällande rehabiliteringen vid sentransferering av tibialis posterior med beaktande av de enskilda diagnoserna behövs också.

Bakgrund Cirka 8000 personer i Sverige drabbas årligen av en främre korsbandsskada. Skadan kan behandlas antingen med rekonstruktion av korsbandet eller icke-kirurgiskt. Oberoende val av behandling är rehabilitering viktigt och denna behöver utvärderas på flera olika sätt däribland med muskelstyrka samt olika typer av hopptester.  Syfte Syftet var att undersöka hur resultatet av 4 olika hopptester korrelerar med isokinetisk muskelstyrka i Quadriceps femoris samt hur hopptesterna korrelerar med varandra, hos individer som rehabiliterats icke kirurgiskt 12 månader efter ACL-skada.  Metod Femtioåtta deltagare som behandlats icke-kirurgiskt för ACL-skada genomförde test av muskelstyrka i Quadriceps femoris samt 4 olika hopptester; enbenslängdhopp, trippelt enbenslängdhopp, crossover-hopp och 6 meter hopp på tid 12 månader efter sin ACL-skada.  Resultat Resultatet av arbetet var att korrelationen mellan Quadricepsstyrka och hopptester varierade från måttlig till stark. Korrelationen mellan hopptesterna varierade mellan stark och mycket stark. En mycket stark korrelation fanns mellan crossover-hopp och trippelt enbenslängdhopp. En måttlig korrelation fanns mellan enbenslängdhopp och Quadriceps styrka.   Konklusion Detta arbete talar för att det troligtvis är överflödigt med att nyttja alla 4 hopptester vid utvärdering efter främre korsbandsskada. Nyttjandet av färre test möjliggör en mer tidseffektiv utvärdering och skapar möjligheter för kliniker att utföra andra tester och undersöka flera parametrar.

Bakgrund: Rygg- och/eller nacksmärta är vanligt förekommande och har stor påverkan på både individ- och samhällsnivå. Tidigare forskning visar på positiva effekter gällande fysisk träning vid dessa smärttillstånd. MediYoga som en form av fysisk träning är en etablerad behandlingsform i Sverige. Utifrån ett kvalitativt perspektiv behöver kunskap kring MediYoga utvecklas. Syfte: Att utforska och beskriva upplevelser och erfarenheter av MediYoga hos personer med rygg- och/eller nacksmärta. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex deltagare, samtliga kvinnor, som utövat MediYoga för sin rygg- och/eller nacksmärta. Studiens dataanalys genomfördes enligt metoden kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier, “Vägen till MediYoga”, “Faktorer som har påverkat utövandet”, “Upplevda effekter av MediYoga”, “Lärdomar från MediYoga” med tillhörande subkategorier. Utövandet resulterade främst i positiva upplevelser, utifrån både psykiska och fysiska perspektiv. Som träningsform beskrevs det vara individanpassat och applicerbart i vardagen. Konklusion: Övervägande positiva upplevelser beskrevs kring utövandet av MediYoga vid rygg- och/eller nacksmärta. Ur ett kliniskt perspektiv framkom flertalet faktorer att beakta som fysioterapeut så som att uppmärksamma eventuella upplevelser av negativa symtom och känslor hos patienten och fysioterapeutens roll som instruktör.

Bakgrund: Främre korsbandsskada är en vanlig knäskada. Musklerna kring knäleden blir påverkade och att återfå muskelstyrka är således viktigt efter främre korsbandsskada. För att utvärdera muskelstyrka kan isokinetisk dynamometer användas.  Syfte: Att beskriva hur olika variabler av muskelfunktion förändras för individer, som behandlats icke-kirurgiskt, under det första året efter främre korsbandsskada samt hur Peak Torque vid 60°/sek korrelerar till patientrapporterad funktion. Metod: Sekundäranalys av en prospektiv kohortstudie där data samlats in från deltagare boende i Region Östergötland. Data upp till 12 månader efter skada har analyserats genom bivariata korrelationsanalyser samt upprepade-ANOVA och parade tester för att analysera förändring över tid. Resultat: Övergripande sågs de största förbättringarna av muskelvariablerna initialt efter skada. I Peak torque sågs signifikanta förbättringar i det skadade benets quadricepsmuskulatur vid 60°/sek totalt (3-6-12 månader) samt mellan 3 och 6 månader, dock ej mellan 6 och 12 månader. Korrelationer återfanns mellan IKDC-SKF och quadriceps- samt hamstringsmuskulaturen 3–12 månader (rs= 0,489, rs= 0,372) samt mellan hamstringsmuskulaturen 3–6 månader (rs= 0,359).  Konklusion: Svaga till moderata korrelationer presenterades mellan Peak torque 60°/sek och IKDC-SKF. Störst förbättring av muskelfunktion skedde mellan 3–6 månader efter skada. Det behövs vidare forskning där muskelvariabler följs upp efter tid efter främre korsbandsskada.

Bakgrund: Cancerrelaterad fatigue (CRF) är en vanlig konsekvens av cancer och cancerbehandling som påverkar patienter starkt negativt. Att hitta en behandling med låg risk för biverkningar som även är resurseffektiv är angeläget för att dessa patienter ska få bättre livskvalitet. Syfte: Att kartlägga evidensen och effekten av yoga som behandling av CRF hos människor som avslutat cancerbehandling. Metod: Studien var en litteraturstudie med systematisk sökning i databasen PubMed. Studierna kvalitetsgranskades med PEDro scale och tillförlitligheten till det sammanvägda resultatet graderades med GRADEstud. Resultatsammanfattning: Sex av åtta studier visade en signifikant minskning av CRF efter en yogaintervention jämfört med väntelista eller annan behandling. PEDro-granskningen visade på hög kvalitet på samtliga studier. GRADEstud-granskningen av sammanvägningen gav låg eller mycket låg tillförlitlighet. Konklusion: Evidensen av yoga som behandling av CRF har låg (++) eller mycket låg (+) tillförlitlighet enligt GRADEstud. Fler studier behövs för att undersöka specifika yogaformers effekt i syfte att standardisera interventionen samt öka det vetenskapliga underlaget. Sökord: cancer related fatigue, yoga, physiotherapy, randomized controlled trial.