Under flertalet år har såväl alarmeringscentralen som ambulanssjukvården observerat en ökning av inkommande anrop från hjälpsökande till alarmeringscentralerna som genererar ambulansuppdrag. Det medför en trend med höga antal prioritet 1-uppdrag som kan leda till brist på ambulansresurser. Efter ambulanssjuksköterskans bedömning inger flera ambulansuppdrag inget behov av ambulanssjukvård. Därtill ökar riskerna för allvarlig vårdskada för livshotande sjuka och skadade patienter. Sedan början av 2000-talet har allt fler regioner, som sluter avtal med SOS Alarm för att bedöma och prioritera vårdärenden, börjat ställa krav om tillgång till legitimerad sjuksköterskekompetens för att öka kvaliteten på larmbehandlingen. Huruvida legitimerad sjuksköterskekompetens innebär gynnsam effekt för larmkedjan och patientsäkerheten är dock omdebatterad med begränsad forskning som inte är enig om slutsatserna. Syftet är att identifiera skillnader i hänvisningsgrad och prioriteringar mellan internutbildade respektive sjuksköterskeutbildade larmoperatörer vid alarmeringscentraler. Data från regionerna Sörmland och Halland analyserades i en deskriptiv retrospektiv kvantitativ studie där 2393 respektive 1542 ambulansärenden erhölls från regionerna. I Hallands län, som ingår avtal med SOS Alarm, där majoriteten av larmoperatörerna ej innehar sjuksköterskelegitimation, bedömdes 59,4 % av vårdärendena som prioritet 1-uppdrag i kontrast mot Sörmlands län där larmoperatörer, på Sjukvårdens alarmeringscentral innehar sjuksköterskelegitimation, bedömde 35,6 % som prioritet 1- uppdrag. Den högre andelen prioritet 1-uppdrag speglades inte i att ambulansen bedömde fler patienter som kritiskt sjuka. Ingen snedfördelning mellan de båda regionerna gällande ambulanssjuksköterskans bedömning av patienter observerades, vilket varken kan påvisa överprioritering i den icke sjuksköterskeutbildades bedömning eller gynnsamheten av legitimerad sjuksköterskekompetens som larmoperatör. Således är vidare forskning som beaktar hela ärendeprocessen väsentlig.

Sjuksköterskor vid Sjukvårdens Larmcentral (SvLC) i Uppsala och Västmanlands län hänvisar regelbundet lågakuta patienter som bedöms inte vara i behov av ambulanssjukvård till alternativa vårdformer. I denna studie kopplades patientdata från SvLC till sjukhusregister för att identifiera patienter som besökte en akutmottagning inom 72 timmar efter en hänvisning vid SvLC. Prevalensen av ett antal utfallsmått undersöktes och logistisk regression användes för att fastställa effekten av ett antal variabler. 20% av hänvisade inringare besökte en akutmottaging inom 72 timmar. Av dessa fick 57% vård på specialistnivå och 37% lades in vid en slutenvårdsenhet. 86% av akutmottagningsbesöken gällde det besvär som patienten kontaktade SvLC för. Äldre patienter hänvisades mindre ofta till alternativa vårdformer, men löpte större risk att kräva vård på specialistnivå och läggas in vid sjukhuset till följd av ett akutmottagningsbesök. Samtal med personer som ringde in flera gånger per månad hänvisades oftare av SvLC än patienter med en kontakt under studiens lopp, medan patienter som ringt in endast ett fåtal gånger besökte akutmottagningen oftare och blev där oftare inlagda. Icke-användning av SvLCs beslutsstöd var vanligare bland hänvisade patienter. Uppdrag som avlsutades utan vidare hänvisning till en annan sjukvårdsinstans resulterade mindre ofta i ett akutmottagningsbesök. Prevalensen av akutmottagningsbesök och inläggningar vid sjukhus efter hänvisning liknar nivån som funnits i andra studier av nordisk prehospital triage. Baserat på resultaten från denna studie föreslås ett antal kvalitetsutvecklingsprojekt samt framtida studier. / Nurses working at the Emergency Medical Dispatch (EMD) centers in the Swedish counties of Uppsala and Västmanland routinely refer patients determined to not require an ambulance to non-emergency care. In this study, hospital records were reviewed to match calls to patients visiting an Emergency Department (ED) within 72 hours of being referred to non- emergency care by an EMD nurse. The prevalence of a number of outcomes was examined, and logistic regression models were used to analyze the effects of several variables of interest. 20% of callers referred to non-emergency medical care visited an ED within 72 hours. Of these, 57% received specialist level care, and 37% were admitted to the hospital. 86% of ED visits were found to be in regards to the condition the patient contacted the EMD for. Elderly patients were less likely to be referred to non-emergency care, but more likely to receive specialist care and be admitted. Very frequent callers were more likely to be referred to non-emergency care, while a moderate rate of contact was associated with increased odds of ED visitation and hospital admission from the ED. Non-utilization of the EMDs’ decision support tool was more common among callers referred to non-emergency care. Calls closed by dispatchers without further referral to other healthcare providers were less likely to result in an ED visit. The prevalence of ED visitations and admissions found in this study are similar to those found in other studies of Scandinavian pre-hospital triage, and a number of possibilities for quality improvement and future studies were identified.