Inledning: Den prehospitala bedömningen utgör den första länken i vårdkedjan. I takt med en åldrande befolkning och omorganiseringar inom hälso- och sjukvården ställs ambulansen inför både ett ökat antal uppdrag varje år och även inför omställningar i arbetssätt. Bakgrund: Ett välfungerande samarbete mellan den prehospitala och den primära vården genererar avlastning för akutverksamheter samt optimerar användandet av resurser då patienten erbjuds vård vid rätt vårdnivå. Bland de patienter som bedöms och hänvisas av ambulanspersonal kommer en del att rekommenderas att söka vårdcentral. Syfte: Att eftersöka patientens följsamhet till råd om att söka vårdcentral efter prehospital bedömning från ambulans eller bedömningsenhet. Metod: En kvantitativ retrospektiv tvärsnitts-studie med explorativt syfte. Data erhölls från analysdatabas, totalt granskades 1103 journaler varav 554 inkluderades. Huvudskälet till exklusion var otydlig hänvisning. Resultat: 394 av de 554 patienterna (71%) följde rådet om att söka sin vårdcentral. 160 (29%) valde att inte följa rådet. Av dessa 160 valde 40 (25%) att i stället söka akutmottagning, 15 av dessa (38%) blev inlagda. Av de 394 patienter som följde rådet sökte 68 patienter (17%) sekundärt till akutmottagning, och 31 (8%) blev inlagda på sjukhus. För 46 av 554 patienter (8%) inträffade en allvarlig händelse inom 72 timmar. Män hade en signifikant lägre följsamhet än kvinnor och löpte jämfört med kvinnor en signifikant högre risk att drabbas av allvarlig händelse. Diskussion: Endast 554 av de 23 191 larm (2 %) som inkom till larmcentral under 2021 erhöll en tydlig hänvisning till vårdcentral. Begränsad tillgänglighet till primärvården kan vara en orsak till den låga frekvensen av hänvisningar. Vid hänvisning sågs ett förtroende för ambulanspersonalen där 71 % följde rådet. En återkommande användning av Emergency Signs and Symtoms ESS 53-ospecifika symtom, identifierades. Ospecifika symtom var även den tredje vanligaste ESS-koden hos de patienter vilka blev inlagda på vårdavdelning inom 72 timmar. Det faktum att hela åtta procent krävde inläggning på sjukhus inom 72 timmar väcker misstanke om undertriagering. Konklusion: Möjligheten att hänvisa patienter till primärvård används i låg grad. Ytterligare studier gällande könsspecifika skillnader och faktorer vilka kan tänkas öka eller minska följsamhet till ambulanspersonalens råd är önskvärt. Samtidigt måste patientsäkerheten beaktas.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan ska kunna bedöma när det inte föreligger behov av ambulanstransport och patienten kan då hänvisas till egenvård. Hänvisning till egenvård innebär att ambulanssjuksköterskan upplever större krav och måste vara helt säker i sin bedömning då möjligheterna att följa patientens hälsotillstånd är begränsad efter att ambulanssjuksköterskan lämnat platsen. Syfte: Syftet med studien är att studera hur många patienter som sökt akutmottagning inom 48 timmar efter hänvisning till egenvård av ambulanssjuksköterska. Metod: En retrospektiv deskriptiv observationsstudie med kvantitativ ansats användes. En journalgranskning utfördes på 265 inkluderade ambulansjournaler från Region Jönköpings län under november månad 2019. Resultat: Under november månad 2019 registrerades 283 ambulansuppdrag med uppdragstypen hänvisning till egenvård vuxen. Av dessa inkluderades 265 uppdrag. Medelåldern är 62,9(SD=22) och åldrarna sträcker sig från 18 - 96 år. Av de som hänvisats till egenvård sökte 35(13,2%) patienter till akutmottagningen inom 48 timmar. 13(4,9%) av uppdragen som hänvisades till egenvård blev inlagda på en vårdavdelning i samband med besöket på akutmottagningen. Antalet som sökte akutmottagningen igen inom 48 timmar och antalet som blev inlagda ökade med stigande ålder. Ingen statistisk signifikans har kunnat identifieras. Slutsats: Medelåldern var högre hos de som uppsökte akutmottagningen samt bland de som blev inlagda. Vad som är orsaken till att patienterna uppsöker akutmottagningen igen framgår inte av studien. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv råder delade meningar om huruvida hänvisning till egenvård är patientsäkert eller inte. Mer forskning behövs inom området samt en utveckling av evidensbaserade beslutstöd för hänvisning till egenvård prehospitalt / Background: The ambulance nurse should be able to assess when there is no need for ambulance transport and the patient can then be referred to self-care. Reference to self-care means that the ambulance nurse experiences greater demands and must be completely confident in her assessment as the possibilities to follow the state of health after leaving the patient are limited. Objective: The aim of the study is to study how many patients have applied for an emergency department [ED] within 48 hours of reference to self-care by ambulance nurses and gender and age among these patients. Method: A retrospective descriptive observational study with quantitative approach was used. A journal review was carried out with 265 included ambulance records from Region Jönköping County during November 2019. Results: During November 2019 ambulance services registered 283 assignments with “Referred to self-care”. 265 of those were included. Mean age is 62,9(SD=22) and ranges from 18 -96 years. Of the patients referred to self-care 35(13,2%) visited the ED within 48 hours. 13(4,9%) of the patients were admitted to hospital after ED visit. In the higher age quartiles more patients visited the emergency department and more patients were admitted to hospital. No significant differences were found. Conclusion: The mean age was higher in those who attended the ED and among those admitted. The reason why patients attended the emergency department again is not clear from the study. From a patient safety perspective, there are differences of opinion as to whether referral to self-care is safe for the patient. More research is needed in this area as well as the development of evidence-based decision support for referral to self-care in prehospital environment.

Ambulanssjukvården i Sverige har under de senaste åren fått mer möjlighet för avancerade prehospitala bedömningar och samtidigt ett ökande antal uppdrag. Under denna period ses ingen ökning i antalet ambulansresurser vilket har lett till minskad en hög belastning på både verksamhet och personal. Många ambulansområden har utvecklat arbetssätt för att kunna kvarlämna, hänvisa eller beställa alternativ transportsätt, detta för att kunna frigöra mer ambulanser. Med dessa nya arbetssätt sätts personalen under nya krav som har upplev både positivt och krävande. Brist på återkoppling, otillräckligt stöd från ledning och brist på utbildning är några av de bekymmer som tidigare upplevts. Syftet med denna studie är att beskriva hur ambulanspersonalen vid Kungälvs sjukhus upplever att arbeta med det nya arbetssättet där hänvisning till annat transportsätt eller vårdnivå och överlämnande av VIPP-dokument samt uppföljning av handläggningen ingår. Studien har baserats på en kvalitativ intervjustudie där tio ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor, med eller utan annan specialistutbildning, som arbetar med detta arbetssätt intervjuats med förbestämda frågor. Resultatet visar att sjuksköterskorna i Kungälv upplever arbetssättet generellt som positivt. Det lyfts fram att återkoppling till patienterna upplevdes som mycket givande. Diskussion: Informanterna upplever i många fall samma bekymmer som i tidigare studier. Dock inte bekymret med att inte få någon återkoppling vilket visar att Kungälvs arbetssätt har hittat en lösning på en de tidigare upplevda besvären med att kvarlämna eller hänvisa patienter.

Den växande befolkningen och demografin ökar behovet av och belastningen på akutsjukvården. Forskning har påvisat att alla patienter som söker och erhåller ambulanssjukvård inte är i behov av akutsjukvård på en akutmottagning. För att ge patienten rätt vård ur ett hälsoperspektiv och även ett hållbarhetsperspektiv behöver patienten kunna hänvisas till optimal vårdnivå. Ambulanssjuksköterskans arbete är inriktat på att bedöma vårdbehov och vårdnivå. Det finns en utmaning i detta, då patienten kan uppleva sin situation som mer allvarlig eller att patienten inte vet vart de ska vända sig, vilket i sin tur ger upphov till känslor av hjälplöshet och missförstånd. Föreliggande studie avser därför att fördjupa kunskapen om patientens upplevelse av att bli hänvisad till annan vårdnivå än akutsjukvård. Syftet med studien är att beskriva patientens upplevelse av prehospitala vårdmöten då ambulanssjuksköterskan hänvisar till annan vårdnivå än akutsjukvård. Studien har utförts som en kvalitativ intervjustudie och en innehållsanalys av materialet har genomförts. Resultatet redovisas som ett tema, med sex underliggande subkategorier. Temat är: vård kommer till patienten och alternativ vård erbjuds utan skuldbeläggning. Det finns ett nödvändigt behov av att vården kommer hem till patienten på grund av rädsla och oro för ohälsa och sjukdom. Ett vårdandande förhållningsätt med noggrannhet i undersökningar och kontroller inger förtroende till ambulanssjuksköterskan. Tilliten inger en övertygelse om olika vårdalternativ, vilket leder till att egen skuldbeläggning försvinner. Hänvisning till annan vårdnivå än akutsjukvård är ur ett patientperspektiv ett möjligt vårdalternativ. Dock krävs ett vårdande förhållningssätt, tidskrävande undersökningar och medicinska kontroller. Att dessutom få ett löfte om en kontinuitet i vården, att ambulanssjukvården kan komma tillbaka, avlastar patient och anhöriga från tidigare skuldkänslor om att ha sökt fel vård.

Detta examensarbete, på kandidatnivå med omfattning 15 högskolepoäng har pågått i tio veckor och har varit i samarbete med Region Gotland. Uppdraget har handlat om att ta fram en ny parkerings skylt för Visbys innerstad samt underlätta navigeringen i trafiken genom en parkerings app. Skylten och appen samspelas med varandra och skapar på så vis en helhet över trafikproblemen i Visby innerstad. Problemformuleringen i projektet har varit: ”Hur kan jag skapa ett nytt navigeringssätt för att underlätta trafik flödet i Visby samt utveckla en ny parkeringsskylt som enkelt kan uppfattas och samtidigt smälta in i den historiska miljön med rimlig kostnads insatser för Region Gotland?” Jag har genom studier på färg, form, funktion analyserat och kommit fram till en grafisk symbol, med ett färgval som är igenkännbart till skyltar relaterat till parkerings automater anpassad för Visbys innerstad. Man ska enkelt kunna tolka skyltarna och hitta till parkerings automaterna samtidigt som det ska smälta in i kulturarvs miljö. Man ska även kunna få information om det är full parkerat, få vägbeskrivning till närmaste parkerings plats och så vidare genom parkerings appen. Utvecklingen av parkerings appen uppkom för att fullända och underlätta trafiken och navigeringen i Visby där den ger en mer samlad information. Projektet har varit anpassade till människa utifrån ergonomisk perspektiv och till den historiska omgivningen i Visby med rimliga åtgärder för Region Gotland. / In this examination project, at candidate level with extent of 15 credits has been going on for ten weeks and been in collaboration with the municipality of Gotland, Region Gotland.This assignment has been about developing a new parking sign for Visby’s inner town and to facilitate navigation in traffic through a parking app. The parking sign and the app interact with each other and create a unity over the traffic problems in Visby. The problem formulation of the project has been:“How can I develop a new navigational system to facilitate the traffic flow in Visby and a new parking sign that is easily understood, while blending in with the cultural heritage with reasonable measures for Region Gotland to produce?” I have through studies of color, form, function analyzed and come up with a graphic symbol, in a choice that is recognizable to the signs related to parking machines and payment of them adapted for Visby’s inner town as well as it should blend in with the environment. You should easily be able to interpret the signs and find the parking machines as well as the parking app gives you direction to the nearest parking space and inform you if any parking spaces are available or not, all this give you more comprehensive and facilitate information.The project has been adapted to human from an ergonomic perspective and the cultural heritage of Visby old town, with reasonable measures for the municipality to realize and produce.

Bakgrund: En betydande andel patienter inom ambulanssjukvården är inte i behov av att transporteras till en akutmottagning. Dessa patienter kan istället hänvisas till en lägre vårdnivå som exempelvis primärvård eller erhålla vårdinsats på plats i sitt hem. Inom ambulanssjukvården i Västra Götalandsregionen finns behandlingsriktlinjer för patienter som kan hänvisas till lägre vårdnivå eller vårdinsats på plats. Ambulanssjuksköterskan bär ett stort ansvar när det gäller bedömning av dessa patienter. Det råder en otydlighet gällande kvaliteten av innehållet i behandlingsriktlinjerna avseende evidens och beprövad erfarenhet. Behovet är stort av att kvalitetsgranska dessa behandlingsriktlinjer för att bedöma om ambulanssjuksköterskan har stödjande riktlinjer vid bedömning, åtgärd och hänvisning av lågprioriterade patienter. Syfte: Att granska, utvärdera och jämföra kvalitén på ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå. Metod: Studien är en kvalitetsgranskning med kvantitativ och deskriptivt jämförande ansats av ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen med hjälp av bedömningsinstrumentet AGREE II. Resultat: Granskningen visar på varierande kvalitet och delvis stora skillnader mellan förvaltningarna inom Västra Götalandsregionen. Behandlingsriktlinjerna brister i sin presentation gällande hur riktlinjerna har tagits fram och saknar koppling till vetenskaplig evidens. Vidare saknas det information om medverkan från ambulanssjuksköterskor och patienter har tagits i beaktning vid framställningen av riktlinjerna. Diskussion: Ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå har ett stort behov av utveckling. Genom granskning med validerade instrument kan behandlingsriktlinjerna utvecklas och förbättras vilket i sin tur kan ge ett bättre omhändertagande av dessapatienter. Ofullständiga och otydliga behandlingsriktlinjer kan innebära svårigheter att tillgodose vård på lika villkor och påverka patientsäkerheten.

Bakgrund: För att arbeta inom ambulanssjukvården krävs en hög medicinsk kompetens samt en förmåga att kunna fatta snabba beslut. Då antalet ambulansuppdrag har ökat skall fler patienter bedömas och hänvisas till lämplig vårdnivå. Ambulanssjuksköterskan ställs inför en ansvarsfull bedömning då patienten skall hänvisas till rätt vårdnivå, både för att optimera utnyttjandet av vårdresurserna och för patientens bästa.  Syfte: Belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser vid bedömning och hänvisning.  Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design. För insamling av data användes ett frågeformulär med öppna frågor. Deltagarna valdes ut genom ett strategiskt urval inom två ambulansstationer i södra Sverige. För att analysera resultatet användes Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys.  Resultat: I resultatet framkom varierande upplevelser avseende bedömning och hänvisning. Undersökningsmöjligheter och beslutsunderlag sågs av vissa respondenter som tillräckliga och av andra som otillräckliga för att kunna göra en trygg bedömning och hänvisning. Vid undersökning av sjuksköterskans upplevelser av bedömning och hänvisning framkom även vikten av ett bra vårdmöte med patient och anhöriga. Det framkom också att ett gott samarbete med andra vårdaktörer var viktigt för att kunna göra en trygg bedömning och hänvisning. Sjuksköterskans bedömning och hänvisningen präglades av ett ansvar att alltid göra sitt yttersta för patienten, det latenta temat i resultatet blev slutligen den ansvarsfulla bedömningen.  Slutsats: Sjuksköterskorna uppgav att rådande undersökningsmöjligheter och bedömningsunderlag påverkade bedömningen och hänvisningen. Även samverkan med andra vårdaktörer, patient och anhöriga var något som påverkade det prehospitala arbetet. Sjuksköterskans upplevelser av ansvar för patienten präglade bedömningen och hänvisningen, oron över att fatta fel beslut ledde många gånger till bristande hänvisning. Bristande hänvisning kunde ibland leda till att patienten inte erhöll rätt vårdnivå och att vårdresurser utnyttjades på fel sätt.

I Sverige finns 71 sjukhusbundna akutmottagningar som under 2015 uppskattades handlägga 2,53 miljoner besök, en siffra som ökar år från år. Siffran är en ökning med ca tre procent jämfört med 2014. Den större andelen patienter anländer på annat sätt än med ambulans och utan föregående kontakt med någon annan vårdnivå, såsom primärvård, sjukvårdsrådgivning, SOS Alarm eller motsvarande. Samtliga akutmottagningar tillämpar någon form av triage för att bedöma patienternas sökorsak, akutsjukvårdsbehov och akuticitet. Enligt Socialstyrelsen bedömdes 80 procent av det totala patientunderlaget ha en första medicinsk angelägenhetsgrad motsvarande de tre lägsta graderna i en femgradig skala. På den i denna studie aktuella akutmottagningen introducerades ett datorbaserat kliniskt beslutsstöd för rådgivning att användas parallellt med sedvanlig triage som stöd för sjuksköterskor avseende hänvisning av patienter till annan vårdnivå samt för egenvårdsrådgivning. Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att hänvisa patienter från en akutmottagning till annan vårdnivå utifrån ett datorbaserat rådgivningsstöd. Då syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser valdes en kvalitativ, deskriptiv studiedesign med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med totalt sex informanter. Intervjuerna transkriberades och innehållsanalys av det manifesta innehållet genomfördes enligt Graneheim och Lundman. Analysen av resultatet mynnade i två kategorier som i sin tur hade nio underordnade subkategorier. Kategorin system och handhavande relaterade till upplevelser om rådgivningsstödet som system med dess begränsningar och fördelar medan yrkesroll och utveckling berörde den utveckling som sker hos den individuella sjuksköterskan i samband med användandet av rådgivningsstödet samt den inverkan som systemet har på sjuksköterskans arbetssätt och yrkesroll. Det var svårt att dra några långtgående slutsatser men det erhållna resultatet antydde att sjuksköterskor som arbetar med triage på en akutmottagning kunde uppleva att det fanns ett flertal fördelar med att ha tillgång till ett rådgivningsstöd med stöd för beslut om hänvisning och som bidrog till att liknande bedömningar utfördes oavsett bedömare eller vårdinstans i samband med hänvisning till annan vårdnivå. Rådgivningsstödet kunde ge en ökad trygghet för sjuksköterskor och patienter och bidra till en mer systematiserad dokumentation av hänvisningar från akutmottagningen. Resultatet antydde också att en utveckling av rådgivningsstödet kan behövas när det används utanför telefonrådgivning och i det direkta mötet mellan patient och sjuksköterska. / In Sweden there are 71 hospital-bound emergency departments which in 2015 approximately handled 2.53 million visits, an increasing figure year by year. The figure is an increase of about three percent compared to 2014. The greater proportion of the patients are arriving by means other than ambulance and without contact with any other level of care, such as primary care, telephone healthcare advice, emergency dispatch centre or equivalent. All emergency departments apply some form of triage to assess the patients’ chief complaint, need of emergency care and acuity. According to Swedish National Board of Health and Welfare 80 percent of the total patient population were assessed of having a first medical urgency corresponding to the three lowest ranks in a five-graded scale. The emergency department in focus in this study introduced a computer-based clinical decision support system [CDSS] to be used in parallel with conventional triage as support for nurses regarding referral of patients to other care-levels and for administering self-care advice. The aim was to describe nurses' experiences of referring patients from an emergency department to other care-levels on the basis of a computer-based clinical decision support system. Since the purpose was to describe nurses' experiences a qualitative, descriptive study design was chosen with inductive approach. Semi-structured interviews were conducted with a total of six informants. The interviews were transcribed and content analysis of the manifest content was performed according to Graneheim and Lundman. The analysis of the results gave two categories, which in their turn had nine subcategories. The category System and Handling related to the experiences of the CDSS as a system with its limitations and benefits while Professional role and Development concern the developments taking place in the individual nurse in conjunction with the use of the CDSS as well as the impact that the system has on the nurses' work and professional role. It was difficult to draw any extensive conclusions but the obtained result suggested that nurses working in an emergency department could experience that there are several advantages to have access to a CDSS to support a decision of referral and to help ensure that similar assessments were made regardless of the assessor or health authority. CDSS could provide greater security for nurses and patients and contribute to a more systematic documentation of referrals from the emergency department. The results suggested as well that development of the CDSS may be needed when it is used outside of telephone health care advice and in the direct interaction between patient and nurse.

Ambulanssjukvården ger patienterna adekvat vård i ett tidigare skede än tidigare. Patienternas vårdbehov bedöms prehospitalt och styrs till rätt vårdnivå. Ambulanssjuksköters-kan upplever att bedömning och hänvisning av patienter till annan vårdnivå än akutmottagningen (AKM) som utmanande. Det är särskilt svårt att bedöma patienter med ett primärvårdsbehov relaterat till att de ofta har ospecifika symptom. Till hjälp för ett systematiskt omhändertagande finns beslutsstöd, vilka kan vara riktlinjer, behandlingsanvisningar eller rådgivningsstöd. Bedömningarna ska ske på ett säkert sätt. Syftet med föreliggande uppsats var att explorativt undersöka hur ambulanssjuksköterskan arbetar med beslutsstödet RGS webb vid hänvisning av patienter till alternativ vårdnivå i Region Halland. Detta gjordes genom en retrospektiv journalgranskning av 1663 journaler med en kvantitativ ansats kring hur hänvisningen gått till. Mer än en femtedel av journalerna fick exkluderas pga. felkodning. Resultatet visade att i mer än hälften av fallen blev patienterna hänvisade att själva söka vårdcentral och ta sig dit självständigt. Majoriteten av de hänvisade patienterna var kvinnor. De äldsta patienterna hänvisades till hemsjukvården och de yngsta till att självständigt söka vård på vårdcentralen. En femtedel av de hänvisade patienterna sökte AKM inom 72 h. Fördelningen av antalet hänvisningar var jämn mellan stationerna. Genomsnittstiden för ett uppdrag med hänvisning till alternativ vårdnivå var ˜ 36 minuter. Slutsatsen är att en stor andel journaler var felkodade vilket kan relateras till en för kort implementeringsperiod. Ett förbättrat och utökat samarbete mellan hemsjukvård och ambulanssjukvården erfordras.

Sjuksköterskor i ambulanssjukvård har i allmänhet möjlighet att hänvisa patienter till egenvård om de saknar ett behov av akutsjukvård eller primärvård. Egenvård innebär att hälso- och sjukvårdsåtgärder utförs av patienten själv eller närstående. Det åligger sjuksköterskan att bedöma och medverka till att patienten omhändertas på rätt vårdnivå med bibehållen patientsäkerhet och delaktighet. Idag söker sig fler patienter direkt till akutsjukvården än tidigare. Tidigare forskning visar att hänvisning till annan vårdnivå kan vara komplext, krävande och medföra ett omfattande ansvarstagande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att prehospitalt hänvisa patienter till egenvård. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio sjuksköterskor som rekryterades från ambulanskliniken i Region Jönköpings län. Materialet har analyserats med induktiv innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs modell. Studiens resultat indikerar en varierad upplevelse av hänvisning till egenvård. Samtliga sjuksköterskor strävar efter att göra ett bra jobb och hänvisa patienterna till optimal vårdnivå. Strävan efter att alla parter känner sig trygga tycks vara central. Flera försvårande omständigheter vid hänvisning till egenvård identifieras som äldre patienter, språkförbistringar och överflöd av information. Det råder delad mening bland informanterna kring vilket stöd som upplevs av riktlinjer och ledning. Slutsats: Vissa sjuksköterskor är trygga i sina beslut, medan andra kan vara mer osäkra och reflekterar över sina egna begränsningar. Vi efterlyser utveckling och vidare forskning kring hänvisning till egenvård samt mer utbildning för ambulanssjuksköterskor inom ämnet. / In general, nurses in ambulance care can decide which patients who can be referred to self-care if there is a lack of need for emergency or primary care. Self-care is defined as healthcare measures performed by the patient or their relatives. It's the nurse's responsibility to assess the patient and refer the patient to the optimal level of care with respect to patient safety and patient involvement. Statistics show that the number of patients seeking emergency medical attention has increased in the last few years. Previous research indicates that non-conveyance is a demanding and complex task that is associated with extensive responsibility. Aim: The aim of this study is to examine the RN‘s experience when referring patients to self-care in the prehospital setting. Method: A total of ten RN ‘s participated in qualitative semi-structured interviews. The participants were recruited from Region Jönköpings läns ambulance service. The material was analyzed with inductive content analysis as suggested by Elo and Kynges. The results shows a variation regarding the experience of referring patients to self-care. All the RN’s strive to do a good job and to refer patients to an adequate level of care. The quest for all parties to feel safe seems to be central. Several aggravating factors are identified; older patients, language impairment, too much information etc. There are divided opinions about what support is experienced by management and guidelines. Conclusion: Some RN‘s are confident in their decisions, while others may be more insecure and reflect on their own limitations. We call for the development of guidelines, further research and extended education about non-conveyance.