Dagligen sker flera vårdmöten mellan patient och akutsjuksköterska. Det åligger akutsjuksköterskan att bedöma och prioritera patienterna som söker vård på akutmottagningen. Det sker vanligtvis i triage och de patienter som bedöms som icke akuta kan i många fall hänvisas och få vård på annan vårdinstans. Denna studie ämnar undersöka hur vårdmötet påverkas av att akutsjuksköterskan hänvisar patienter ifrån triage. Syftet var att utforska tillgänglig evidens om hur hänvisningar av patienter påverkar vårdmötet med akutsjuksköterskan i triage på akutmottagningen och hänvisningens konsekvenser. Metoden som användes för att besvara syftet är en integrativ litteraturstudie. Tillgänglig forskning som svarade mot syftet inhämtades ur databaserna Cinahl, PubMed och Scopus. Efter urval kvalitetsgranskades 11 artiklar som inkluderades i studien. Data analyserades och resulterade i fyra subteman och två teman. Temat Närvaro i vårdmötet med två subteman Utmaning för akutsjuksköterskan att hjälpa patienten till rätt vård och Patientsäkerhet samt temat Tillgänglig vård med två subteman Förväntningar vid vårdmötet och Förutsättningar att få tillgång till vård. Vårdmötet har en stor betydelse för både patienten och akutsjuksköterskan och påverkar både fortsatt vård och akutsjuksköterskans möjlighet att ge vård. Det är viktigt att möta varje enskild patient och utgå ifrån en personcentrerad vård för att möjliggöra bra vård för patienten men även för att hänvisa patienter på ett bra sätt där vårdmötet inte blir påverkat negativt. Akutsjuksköterskan behöver ha tid för att kunna genomföra ett bra patientmöte. Genom att hänvisa icke akuta patienter så kan tid och resurser frigöras vilket kan resultera i mer resurser för varje patient, minskad belastning för personalen, säkrare vård och kortare väntetider för patienterna.

Bakgrund: En förutsättning för att ambulanssjuksköterskan ska kunna hänvisa patienter till primärvård på ett patientsäkert sätt är följsamhet mot lokala riktlinjer, triageringssystem, och en tydlig och strukturerad journalanteckning där det framgår vilka vårdhandlingar som utförts. Syfte: Syftet med studien var att göra en systematisk journalgranskning för att få en bild av hur ambulanssjuksköterskor dokumenterar hänvisningar av patienter till primärvård med fokus på patientsäkerhet. Hur följer ambulanssjuksköterskan triageringssystem och regionens lokala riktlinjer vid hänvisning till primärvård? Metod: Studien är en kvantitativ retrospektiv systematisk journalgranskning med en explorativ ansats. Resultat: Resultatet visar på hög följsamhet mot triageringssystem och lokala riktlinjer överlag. Samtidigt som vikten av identitetskontroll behöver diskuteras och förstås. Av den anledningen finns ett fortsatt behov av kontinuerlig utbildning för att följsamheten ska fortsätta vara hög. Slutsats: Resultatet är positivt och visar på att ambulanssjuksköterskor i regionen är följsamma mot lokala riktlinjer och triageringsverktyg. / Background: A prerequisite for the ambulance nurse with specialist competence to be able to refer patients to primary health care in manner that is patient safe is the compliance with local guidelines and triage systems. In order for the transfer to be as patient safe as possible. Aim: The aim of the study was to conduct a systematic journal review to understand how ambulance nurses with specialist competence document referrals of patients to primary care with focus on patient safety. How is the decision on referral of patients to primary health care documented? How compliant is the ambulance nurse with specialist competence with regard to triage systems and local guidelines when referring to primary health care? Method: The study is a quantitative retrospective systematic journal review with an explorative approach. Result: The result shows high compliance with triages system and local guidelines in general. There is a need for a discussion and understanding why identification control is important. There are also a need for continuous education so that the compliance will stay high. Conclusion: The result are positive and shows that ambulance nurses with specialist competence in the region are compliant with the guidelines and triage system.

Under de senaste åren har antalet ambulansuppdrag samt inflödet av patienter till landets akutmottagningar ökat. Det är en orsak till att arbetssättet inom ambulanssjukvården har utvecklats kring hänvisning av patienter till rätt vårdnivå som exempelvis akutmottagning, direktspår till specialistsjukvård, primärvård eller egenvård i hemmet. Det förändrade arbetssättet har lett till utmaningar i bedömningen av patienter. Syftet med studien var att undersöka bakomliggande orsaker till felaktiga patientbedömningar av ambulanssjuksköterskor vid hänvisning till egenvård. Resultatet kan bidra med ökad patientsäkerhet genom ökad kunskap om begångna felbedömningar. Studien utfördes med en mixed method 3-fas-design. Lex Maria-fall, internutredningar och händelseanalyser gällande hänvisning till egenvård från två regioner i sydöstra Sverige under åren 2015–2020, granskades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I analysen framkom tre gemensamma teman; “bedömning av patienten”, “riktlinjer” samt “omgivning och organisation”. Den kvalitativa analysen låg till grund för den kvantitativa analysen av ambulansjournaler. Efter den kvalitativa analysen togs ett granskningsprotokoll fram med 34 variabler som användes för granskning av 240 slumpmässigt utvalda ambulansjournaler under år 2020 där patienter hänvisats till egenvård. Slutligen sammanfördes granskningarna i en syntes. Resultatet visade att de synpunkter som framkommit i Lex Maria-fallen återfanns vid granskningen av ambulansjournaler. Det finns brister i anamnestagningen samt i antalet utförda riktade undersökningar. Checklistan för egenvård samt informationsbladet som ska lämnas till de patienter som hänvisas nyttjas ej. Totalt gick ambulanspersonal utanför gällande riktlinje för hänvisning till egenvård i 34% av de granskade ambulansjournalerna. Åtgärder behövs för att garantera den ökande mängden patienter som hänvisas till egenvård en patientsäker bedömning, framförallt när det kommer till äldre, multisjuka patienter.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Att hänvisa patienter till adekvat vårdnivå ingår i ambulanssjuksköterskors arbetsuppgifter. Det är dock ingen enkel uppgift och tidigare forskning visar att det ofta är förenat med en känsla av otrygghet. Under hösten 2018 inleddes en samverkan mellan en ambulansorganisation i södra Sverige och 1177 vårdguiden, med målet att stärka sjuksköterskors trygghet vid hänvisning av patienter från ambulanssjukvård till egenvård. I samverkan ingick ett nytt beslutsstöd samt ett uppföljningssamtal för patienterna via 1177 vårdguiden. Syfte: Syftet med studien är att undersöka och beskriva hur sjuksköterskor upplever hänvisning av patienter från ambulanssjukvård till egenvård vid samverkan med 1177 vårdguiden. Metod: En mixad metod med kvantitativa enkäter och kvalitativa intervjuer med en förklarande sekventiell design har använts. Resultat: Resultatet visar på en positiv förändring av hur sjuksköterskorna upplever hänvisning av patienter till egenvård, efter utbildningsinterventionen upplever de en ökad trygghet. De upplever det tryggt både för sig själva och för patienterna att en tredje part följer upp och kontrollerar utförda bedömningar, därigenom erfar de trygghet i ett delat ansvar. Konklusion: Ett mångdimensionellt beslutsstöd, att patienterna får ett uppföljande samtal samt att bedömningen blir kontrollerad, är faktorer som samtliga bidrar till ökad trygghet för sjuksköterskorna. / Background: Referring patients to an adequate level of care is included in the assignments of ambulance nurses. However, it is not a simple task and previous research shows that it is often associated with a feeling of insecurity. In the fall of 2018 a collaboration between an ambulance organization in southern Sweden and the 1177 care guide where introduced. The aim of the collaboration was to strengthen the nurses feelings of safety when referring patients from ambulance care to self-care. The collaboration included a new decision support system and a follow-up call for the patients. Aim: The aim of the study was to explore and describe how nurses experience non-conveyance of patients who gets referred from ambulance care to self-care in collaboration with 1177 care guide. Method: A mixed method with quantitative surveys and qualitative interviews with an explanatory sequential design has been used. Results: The result shows a positive change in how the nurses experience referral of patients to self-care, after the training intervention they experience increased feeling of security. They find it safe both for themselves and for the patients that a third party follows up and verify the assessments, thereby they experiencing feeling of safety in a shared responsibility. Conclusion: A multi-dimensional decision support system, that the patients receive a follow-up call and that the assessment is controlled, are factors that all contribute to increased feelings of safety for the nurses.

Sjuksköterskor vid Sjukvårdens Larmcentral (SvLC) i Uppsala och Västmanlands län hänvisar regelbundet lågakuta patienter som bedöms inte vara i behov av ambulanssjukvård till alternativa vårdformer. I denna studie kopplades patientdata från SvLC till sjukhusregister för att identifiera patienter som besökte en akutmottagning inom 72 timmar efter en hänvisning vid SvLC. Prevalensen av ett antal utfallsmått undersöktes och logistisk regression användes för att fastställa effekten av ett antal variabler. 20% av hänvisade inringare besökte en akutmottaging inom 72 timmar. Av dessa fick 57% vård på specialistnivå och 37% lades in vid en slutenvårdsenhet. 86% av akutmottagningsbesöken gällde det besvär som patienten kontaktade SvLC för. Äldre patienter hänvisades mindre ofta till alternativa vårdformer, men löpte större risk att kräva vård på specialistnivå och läggas in vid sjukhuset till följd av ett akutmottagningsbesök. Samtal med personer som ringde in flera gånger per månad hänvisades oftare av SvLC än patienter med en kontakt under studiens lopp, medan patienter som ringt in endast ett fåtal gånger besökte akutmottagningen oftare och blev där oftare inlagda. Icke-användning av SvLCs beslutsstöd var vanligare bland hänvisade patienter. Uppdrag som avlsutades utan vidare hänvisning till en annan sjukvårdsinstans resulterade mindre ofta i ett akutmottagningsbesök. Prevalensen av akutmottagningsbesök och inläggningar vid sjukhus efter hänvisning liknar nivån som funnits i andra studier av nordisk prehospital triage. Baserat på resultaten från denna studie föreslås ett antal kvalitetsutvecklingsprojekt samt framtida studier. / Nurses working at the Emergency Medical Dispatch (EMD) centers in the Swedish counties of Uppsala and Västmanland routinely refer patients determined to not require an ambulance to non-emergency care. In this study, hospital records were reviewed to match calls to patients visiting an Emergency Department (ED) within 72 hours of being referred to non- emergency care by an EMD nurse. The prevalence of a number of outcomes was examined, and logistic regression models were used to analyze the effects of several variables of interest. 20% of callers referred to non-emergency medical care visited an ED within 72 hours. Of these, 57% received specialist level care, and 37% were admitted to the hospital. 86% of ED visits were found to be in regards to the condition the patient contacted the EMD for. Elderly patients were less likely to be referred to non-emergency care, but more likely to receive specialist care and be admitted. Very frequent callers were more likely to be referred to non-emergency care, while a moderate rate of contact was associated with increased odds of ED visitation and hospital admission from the ED. Non-utilization of the EMDs’ decision support tool was more common among callers referred to non-emergency care. Calls closed by dispatchers without further referral to other healthcare providers were less likely to result in an ED visit. The prevalence of ED visitations and admissions found in this study are similar to those found in other studies of Scandinavian pre-hospital triage, and a number of possibilities for quality improvement and future studies were identified.

Abstrakt Bakgrund: Flertalet av patienterna vilka söker akuten är inte i behov av akutsjukvård. Sjuksköterskor på akutmottagningarna kan idag hänvisa patienter till annan vårdnivå så som primärvård eller till hemmet med egenvårdsråd.   Syfte: Syftet var att belysa triagesjuksköterskans erfarenhet av hänvisning till annan vårdnivå än akutmottagning.   Metod: Studien var en kvalitativ intervjustudie genomförd med semistrukturerade intervjuer. I studien ingick intervjuer med 12 sjuksköterskor, både med och utan specialistutbildning, vilka arbetar på akutmottagning samt har erfarenhet av hänvisning av patienter till annan vårdnivå. Kvalitativ innehållsanalys har använts för att bearbeta insamlad data.   Resultat: Triagesjuksköterskans erfarenhet av att hänvisa patienter till annan vårdnivå tolkades utifrån följande teman för att belysa olika faktorer som påverkar sjuksköterskans handling på en akutmottagning; faktorer som påverkar hänvisning, professionella stöd och handläggningsstrategier vid hänvisning. Resultatet visade att respondenterna upplever hänvisning som komplext och stundtals svårt där sjuksköterskan känner sig osäker, samtliga respondenter uppgav att de hade erfarenhet av patienter som uppträder agiterat samt hotfullt vid hänvisning, flertalet uttryckte därför att de kände sig otrygga på sin arbetsplats, de uttryckte även att erfarenhet samt klinisk blick var av stor betydelse vid hänvisning av patienter.   Slutsats: Författarnas kliniska slutsats är att respondenterna anser att möjligheten till att kunna hänvisa patienterna till en annan vårdnivå är av stor patientnytta. Detta då patienten får adekvat och rätt vård från början relaterat till deras sjukdomstillstånd vilket även kan leda till att väntetiden på akutmottagningen minskar. Mer utbildning liksom beslutstöd behövs för att göra sjuk sjuksköterskor tryggare med sin hänvisning. Författarna anser även att studien ger viktiga infallsvinklar inom problemområdet som kan vara användbara i en kommande yrkesroll. / Abstract Background: The majority of patients who seek emergency care, are not in need of it. Nurses at emergency departments can refer patients to other type of care, such as primary care or to the home with self-care advices. Referral are often carried out independent and therefore the nurses requires a high level of expertise as well as good communication skills.   Purpose: The aim of the study is to highlight the triage nurse's experience of referral of patients from the emergency department to other care givers such as primary healthcare and self-care.   Method: The study was a qualitative interview study, conducted with semi-structured interviews. The study included interviews with 12 nurses, both with and without specialisteducation, who works in the emergency department and has experience of referring patients to other level of care. Content analysis has been used to process the collected data   Result: The triagenurse experience of referring patients to other care was interpreted based on the following themes to highlight the various factors affecting the nurse's action in an emergency; factors affecting reference, professional support and management strategies by reference. The results showed that respondents perceive reference as complex and sometimes difficult where the nurse feels insecure, all respondents stated that they had the experience of patients who appear agitated and threatening at time of referral, the majority of the respondents therefore expressed they felt insecure in their workplace, they also expressed that the experience and clinical gaze was of great importance in referring patients.   Conclusion: The authors' clinical conclusion is that the respondents believe that the ability to be able to refer patients to other level of care is of significant patient benefit. This resulting in the patient receiving adequate care from the start related to their disease severity which also can lead to that the waiting time at the emergency room is reduced. More education and decision support is needed to make nurses more secure whilst performing referrals. The authors also believe that the study provides important insights in the problem area that may be useful in a future profession.

Abstrakt Bakgrund: Patienter hänvisas idag i större utsträckning till egenvård av sjuksköterskor i ambulanssjukvården och beslutstöd finns för att hjälpa till med hänvisningen. Arbetet innebär att prioritera och bedöma vilken vårdnivå som är optimal för patienterna, vilka patienter som behöver följa med i ambulansen för ytterligare vård på vårdinrättning och vilka som kan hänvisas till egenvård. Att bedöma vad som är optimal vårdnivå ställer krav på att sjuksköterskorna besitter medicinska kunskaper vid olika tillstånd, men också kunskap om helheten i hänvisningsprocessen.Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av ett beslutstöd för hänvisning av patienter från ambulanssjukvård till egenvård. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie har utförts med hjälp av enkäter. Designen var deskriptiv och explorativ. En totalundersökning av populationen har utförts som innefattade 123 sjuksköterskor i ambulanssjukvården i en region i södra Sverige, fördelat på två länsdelar. Slutligen inkom 95 enkätsvar (77,2 %). Data har analyserats med deskriptiv statistisk och tematisk innehållsanalys. Resultat: Det var 68 (71,5 %) av sjuksköterskorna som höll med om att de alltid använde beslutsstödet och 54 (56,9 %) upplevde att beslutsstödet gav det stöd som behövdes. Det var 84 (88,5 %) som hade uppfattningen att patienter var nöjda med hänvisning till egenvård. Av sjuksköterskorna svarade 77 (81,1 %) att läkare fanns att tillgå vid behov. Dock fanns en önskan om att akutläkare alltid skulle vara tillgängliga vid frågor. Tid på dygnet och geografisk hämtplats påverkade beslutet att lämna patienter hemma. Beslutstödet fokuserade allt för mycket på vitala parametrar och täckte därmed inte andra viktiga aspekter. Konklusion: Resultatet visade att beslutstödet är i behov av förändring. Akutläkare eller läkare med hög kompetens bör finnas tillgängliga vid frågor. Genom att använda sin kliniska blick, hög medicinsk kompetens och erfarenhet, tillsammans med ett väl fungerande beslutsstöd kan sjuksköterskorna i ambulanssjukvården uppleva ökad trygghet när patienter hänvisas till egenvård. / Abstract Background: Today, more and more nurses in the prehospital care are referring patients to self-treatment and there is certain support to help make this decision. The work nurses in the ambulance care do means that assess which level of care that is optimal for the patients. Which patients who need to come along in the ambulance and which patients who can be referred to self-care. To decide what is optimal care requires nurses to possess medical knowledge in different conditions, but also knowledge about the whole process of referring patients. Purpose: The purpose was to examine nurses´ experiences of a decision support for referring patients from ambulance care to self-care. Method: A quantitative study has been made, where the writers used a survey to fulfill the purpose. The design of the survey was descriptive and explorative. A total examination of the population has been done, which was 123 nurses in the Ambulance service in a region in south of Sweden, divided into two counties. Finally, there was 95 replies of the survey (77,2 %). Statistical analysis and thematic analysis of the content were used to present the result. Result: There was 68 (71,5 %) of the nurses who agreed to that they always used the decision support and 54 (56,9 %) experienced that the decision support gave the support that was needed. A bigger part, 84 (88,5 %), had the opinion that patients were satisfied being referred to self-care. Of all nurses, 77 (81,1 %) answered that doctors were available if necessary. However, there was a desire that emergency doctors were always available on questions. Time of day and geographical place of pick up affected the decision to leave the patient in his or her home. There were 84 (88,5%) nurses who had experiences from satisfied patients being referred by the ambulance care to self-care. Decision support focused too much on vital parameters and thus did not cover other important aspects. Conclusion: The result showed that the decision support is in need of change. Emergency doctors or doctors with high competence should be available when needed. By using their clinical eye, with high medical competence and experience, together with a well-functioning decision support - the nurses in the ambulance care can experience increased confidence in referring patients to self-care.