Smärtskattning med smärtskattningsverktyg under sista levnadsveckan är en rekommenderad och högprioriterad indikator av Socialstyrelsen för en god palliativ vård i livets slutskede. Indikatorn registreras i Svenska palliativregistret där statistiken visar att patienter inte smärtskattas tillräckligt i livets slutskede, vilket kan leda till bristande smärtlindring och minskat välbefinnande. Sjuksköterskan har en betydelsefull roll i den palliativa vården med att utföra smärtskattning och vidta smärtlindrande åtgärder. Det är därför viktigt att sjuksköterskan har kunskap om smärta och dess dimensioner samt betydelsen av smärtskattning och smärtskattningsverktyg i livets slutskede. Genom att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av smärtskattningsverktyg kan förbättringsområden identifieras och därmed kan medvetenheten om smärtlindring i livets slutskede öka. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av smärtskattning med smärtskattningsverktyg vid vård av patienter i livets slutskede. Metoden var en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie. Urvalsmetoden var en kombination mellan bekvämlighetsurval och ändamålsenligt urval. Sammanlagt intervjuades tio sjuksköterskor yrkesverksamma inom både specialiserad palliativ vård och allmän palliativ vård. Intervjuerna genomfördes under januari/februari 2018 och analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. I resultatet identifierades tio underkategorier som i sig kunde delas in i fyra övergripande kategorier i relation till sjuksköterskors erfarenheter av smärtskattning med validerade smärtskattningsverktyg. Kategorierna var organisation, sjuksköterskans beskrivning av smärtskattning, sjuksköterskans arbetssätt och engagemang och sjuksköterskans uppfattningar om smärtskattningsverktyg. Fynden i studiens resultat visar att sjuksköterskorna har belyst olika erfarenheter av smärtskattning vid vård i livets slutskede. Utifrån sina erfarenheter redogör sjuksköterskorna för faktorer som upplevs underlätta i användandet av smärtskattningsverktyg i livets slutskede och andra faktorer som upplevs vara ett hinder och kan leda till mindre användning av dessa verktyg. Slutsatsen är att smärtskattning i livets slutskede skulle kunna utvecklas med hjälp av tydliga rutiner om vilka verktyg som ska användas, när de ska användas och var dokumentation ska utföras. Organisatoriskt stöd efterfrågas av sjuksköterskorna gällande utbildning om hur man smärtskattar och varför, vilket skulle kunna bidra till ökad smärtskattning med verktyg. Dock behövs smärtskattningsverktyg som är anpassade för vård i livets slutskede

Bakgrund Sjuksköterskor ansvarar för att bedöma om en patient har smärta, vilket kan vara utmanande om patienten har svårt att kommunicera. För att bidra med mer kunskap kring detta uppfattades ett behov av att undersöka vad sjuksköterskor inom olika verksamheter har för erfarenheter kring att bedöma smärta hos dessa patienter och deras tankar kring smärtskattning som omvårdnadsåtgärd. Syfte Syftet med studien var att belysa sjuksköterskors erfarenheter kring smärtskattning av patienter med nedsatt förmåga att kommunicera. Metod Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor inom olika verksamheter i Umeå och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Vi identifierade erfarenheter som sammanställdes inom åtta olika kategorier fördelade på fyra domäner. Centrala iakttagelser är att smärtskattning bör ske med välfungerande metoder och att smidiga rutiner för deras användning är viktiga. Det behövs mer kunskap om smärtskattning för att kunna komplettera de erfarenheter som finns. För att förbättra kvaliteten bör likaså hänsyn tas till nackdelar med alltför stela arbetssätt för att inte den personliga kunskapen och viljan ska gå förlorad. Likaledes behöver verktygen förbättras. Slutsats Smärtskattning är ett komplext ämne. Sjuksköterskorna som idag utför smärtskattning på olika sätt anser att välfungerande, enkla verktyg tillsammans med fungerande lokala rutiner kring deras användning skulle kunna förbättra omvårdnaden i många fall. / Background Nurses are responsible for pain assessment in patients, a challenging task if the patient has a communicative impairment. To contribute to more knowledge regarding the present situation we identified a need to study nurses’ experiences regarding assessment of pain among these patients, and their thoughts around pain assessment as a nursing method. Aim The aim of the study was to illuminate nurses’ experiences of pain assessment in patients with impaired ability to communicate. Method Semi-structural interviews were conducted with nurses within different health care settings in Umeå. They were interpreted using a qualitative content analysis. Results The analysis identified experiences within eight categories in four domains. A central observation is that assessment needs to be conducted with good quality methods and that smooth routines regarding there use is crucial. Deeper knowledge about pain assessment need to complement the nurses’ experiences to improve quality, as well as recognising disadvantages with too strict routines need to be taken into consideration. The assessment tools also need further development. Conclusion Pain assessment is a complex issue. Nurses that are practicing this today reflects the view that well functioning tools together with functional routines regarding their use could help improve nursing in many cases.