Uppsatsens ämne är arkitekturens form, och hur den kan ge uttryck för kris. I studien behandlas exempel på samtida arkitektur, med syftet att undersöka hur arkitekturen formmässigt ger uttryck för ett förhållningssätt till klimatkris. Studiens frågeställningar berör hur arkitekturen bygger ett förhållande till betraktare och plats, samt hur arkitekturens strategier och formmässiga uttryck kan förstås i relation till den pågående klimatkrisen. Materialet består av tre objekt i Stockholm, som representerar olika arkitektoniska fält, funktioner och skalor: offentlig plats (Brunkebergstorg), bostad (Fastigheten Stettin 7) och stadsbyggande (Hagastaden). I tolkningen används teori i form av tre nyckelbegrepp: tid, rädsla och landskap, där ett antal texter definierar aspekter av begreppen som är relevanta i relation till arkitektur och form. Resultatet visar hur respektive objekt genom form, organisation och strategier på olika sätt visualiserar ett förhållningssätt till klimatkrisen. Objekten uttrycker aspekter av rädsla genom formuttryck för nostalgi, eskapism och panoptism, där dessa uttryck kopplas till rumslig konservatism, distans, makt, och kontroll. Aspekter av tid uttrycks formmässigt genom begreppen tempo, tidsfigur och ekologisk tid, och relateras till konsumtion, oförutsägbarhet, flexibilitet, bevarande, och en upptagenhet med nuet. Landskap används för att diskutera objektens förhållande till plats, historia, process och förändring.