No description available.

No description available.

Barn som tar skada och lider men av att ha bevittnat våld och övergrepp mellan närstående har länge stått i skuggan av offren för de brott som de bevittnat. Senare tids forskning har visat att dessa barn kan ta stor och bestående skada av sina upplevelser, vilket lett bland annat till införandet av en särskild straffskärpningsgrund för brott begångna inför barn och möjligheten för barn som bevittnat brott att i vissa fall erhålla brottskadeersättning. Barnens rättsliga skydd har emellertid setts som svagt även efter dessa lagändringar och därför infördes den 1 juli 2021 barnfridsbrottet i brottsbalkens kapitel 4 om brott mot frihet och frid.  Den nya bestämmelsens syfte var att stärka den rättsliga ställningen för barn som bevittnat brott, bland annat genom att dessa barn i större utsträckning skulle få möjlighet att höras, då vårdnadshavare till barn tidigare har kunnat förhindra detta i stor utsträckning.  Syftet med denna uppsats är att belysa barnfridsbrottet och undersöka dess ändamålsenlighet och vilka effekter införandet fått och kan tänkas få i framtiden. När uppsatsen inleddes hade drygt ett år passerat sedan bestämmelsen trädde i kraft vilket har inneburit att vissa tendenser och verkningar gått att urskönja och redogöras för. Det saknas emellertid i skrivande stund fortfarande prejudicerande domar och även forskning kring hur barn påverkas av att delta i rättsprocesser mot deras närstående. Vissa frågetecken kring tillämpningen av den nya regleringen kvarstår.  Barnfridsbrottets innebär en kriminalisering av att utsätta barn för att bevittna vissa i bestämmelsen listade brott mellan närstående. Lagstiftningen har bland annat lett till att barn får ställning som målsägande, berättigas till särskilda biträden och får möjlighet att komma till tals. De lagändringar som gjordes i samband med barnfridsbrottets införande har emellertid också medfört nackdelar för barn. Bland annat har barn som bevittnat brott som inte uppfyller barnfridsbrottets rekvisit inte längre möjlighet att erhålla brottskadeersättning. Det råder också ovisshet kring hur skadligt ett utökat deltagande i rättsprocessen är för barn.  Barnfridsbrottet uppfyller syftet att stärka barns rättsliga ställning och utgör en förbättring i förhållande till tidigare reglering och innebär också att det ofta finns mer bevisning att tillgå i mål om våld i nära relationer. Kriminaliseringen har sannolikt också i någon mån haft den önskade uppmärksammande effekt som eftersträvats. Vissa frågor väcks emellertid om bestämmelsens syften och dess förenlighet med barnets bästa.

Straffvärdebedömningen är en del av påföljdsbestämningsprocessen i vilken domstolen skall bestämma brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Försvårande faktorer kan utgöras av brottsinterna respektive brottsexterna omständigheter vilka skall beaktas vid straffvärdebedömningen. Försvårande omständigheter ökar brottets straffvärde. De brottsinterna omständigheterna påverkar bedömningen av brottsrubriceringen och till vilken grad ett gradindelat brott hör som anges i den särskilda straffbestämmelsen. De brottsexterna försvårande omständigheterna påverkar straffvärdebedömningen och skall beaktas först efter de brottsinterna omständigheterna. Den 1 juli 2010 trädde lagändringar gällande straffmätning i kraft till syfte att bland annat höja straffen för allvarliga våldsbrott och öka spännvidden mellan straffen för brott i allmänhet. Reformen innebar att straffen generellt skall höjas för allvarliga våldsbrott genom att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt skall beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Denna försvårande omständighet lades till i 29 kap. 1 § andra stycket BrB. I förarbetena anges riktlinjer för hur straffhöjningen skall ske. Ytterligare ett av reformens mål var att försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § BrB skall ges ett ökat genomslag vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet. Ändamålet har tillgodosetts genom att kvalificerande rekvisit har tagits bort eller ersatts mot andra rekvisit med en vidare betydelse. Punkt sex har utvidgats särskilt genom att ordalydelsen har ändrats i sin helhet. Sammanfattningsvis består punkterna av överskjutande uppsåt; stor hänsynslöshet; utnyttjande av någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig; utnyttjande av egen ställning eller missbrukande av ett särskilt förtroende; förmående av någon till medverkan genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning; led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering; kränkning på grund av rasistiska motiv m.m. samt skadande av trygghet och tillit hos ett barn. Denna uppsats behandlar om reformen gällande brottsexterna försvårande omständigheter har fått genomslag i praktiken, det vill säga huruvida domstolarna tillämpar nyanseringen av försvårande omständigheter och därmed om syftet med reformen har uppnåtts. Granskningen visar att domstolarna har börjat tillämpa tillägget i 29 kap. 1 § andra stycket BrB. Dock har förändringsprocessen gått långsamt och domstolarna är relativt försiktiga med en alltför stor straffhöjning enligt riktlinjerna vilka anges i förarbetena. Emellertid talar detta för att domstolarna följer den restriktiva syn vilken lagstiftaren har krävt vad gäller försvårande omständigheter. Det fordras således en balansgång mellan användningen av riktlinjerna och tillämpningen av tillägget för att åstadkomma ett rättmätigt straff i det enskilda fallet. Ändringarna i 29 kap. 2 § BrB har fått visst genomslag om än inte fullt ut. Den största skillnaden torde vara att punkt sex om organiserad brottslighet tillämpas i betydligt större utsträckning än tidigare. Enligt yrkesverksamma jurister har reformen bidragit till en positiv utveckling vad gäller åberopandet av försvårande omständigheter i åklagarnas pläderingar och det finns en uppfattning om att åklagarna ger motiverade påföljdsförslag i större utsträckning än tidigare, vilket i sig gynnar underlaget för domstolens beslut. Sannolikt kommer alla punkter att få större genomslagskraft i framtiden vilket kommande rättspraxis får förtydliga.

No description available.

A person who is attacked always has the choice to violently defend him or herself. But just because the choice exist doesn’t mean that it is always justified or excused. The right to use violent self-defence is regulated in the Swedish penal code in two independent but interconnected sections in the 24th chapter, section 1, and section 6. The main purpose of this thesis is to analyse the 24th chapter section 6 of the Swedish Penal Code to examine what role the section has with in the Swedish penal system, when the section is actualized and what circumstances are considered when assessing if a person should be excused for his or her excessive use of violent self-defence. The thesis furthermore analyses how these circumstances are valued and what impact they have on the overall assessment of whether or not an excessive use of violent self-defence should be excused. This thesis shows that the function of the 24th chapter section 6 of the Swedish Penal Code Is somewhat odd. A person can according to the section 6 commit an unlawful act of self-defence but still avoid punishment if that person had difficulties in coming to his or her senses during the act of self-defence. The 24th chapter section 6 is in this regard the last divide between a victim and a criminal for somebody who uses violent self-defence.  Furthermore, this thesis shows that even if the circumstances that should be taken into consideration are somewhat clarified by the legislator, the answers to the questions about what circumstances can be considered by the court and how they should be valuated are not always distinct, but rather quite debated with in the legal doctrine and seldom clarified by the Swedish Supreme Court. This thesis also shows that the circumstances that can be considered varies greatly and that the Swedish supreme court has in some ways developed the assessment of 24th chapter section 6 of the Swedish penal code compared to the legislator’s initial intention.

No description available.

En rättsdogmatisk och rättspolitisk studie av hur live-rapportering kan undvikas i straffprocessen samt om och hur nuvarande lagstiftning bör ändras för att bättre hantera de problem live-rapportering kan ge upphov till.

Under senare år har diskussionen om den eventuella användningen av plea bargain och kronvittnen i det svenska rättsystemet aktualiserats genom olika utredningar. Med plea bargain och kronvittnen menas förenklat system där åklagaren kan förhandla med den misstänkte som genom att erkänna brottet eller informera om andras brott kan få en mildare behandling. I utredningarna har diskuterats alltifrån införande av systemen på straffrättsområdet genom fängelsestraffskommitténs utredning från 1986, till mera avgränsade områden för att öka allmänhetens förtroende för det svenska näringslivet genom att få bukt med stora och komplicerade ekobrott och inom konkurrensrätten då eftergiftssystemet för kartelldeltagare skulle införas under början av 2000-talet. Gemensamt för dessa utredningar har varit att man öppnat för en diskussion kring möjligheten att byta information från misstänka mot ett mildare straff, oavsett om detta bestått i strafflindring, åtalsbegränsningar eller eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgifter.

<p>Konkurrensreglerna utgör en del av det svenska straffrättsliga systemet och utvecklingen av dessa regler har pågått parallellt med övrig straffrättslig utveckling, främst sedan införandet av SL 1865. Konkurrensreglerna påverkar i hög grad hur brottsliga gärningar bedöms och straffas. Ändå finns det relativt lite skrivet och reglerat i svensk doktrin, förarbeten och författning.</p><p>Om domstolen vid bedömning av en viss händelse kommer fram till att flera brott har begåtts och att inga andra möjliga lösningar finns i lag eller praxis, skall den åtalade dömas till gemensamt straff för flera begångna brott och situationen är alltså sådan att den dömde döms i vad som kallas brottskonkurrens; ett gemensamt straff för flera brott.</p><p>Jareborg och Leijonhufvud är överens om grundproblemet med konkurrensläran, nämligen att den ledning rättstillämparen får i förarbeten och motivvutalanden är allt för liten. Riskerna de ser är också relativt lika och det är främst att konkurrensfrågor, på grund av ovan nämnda svårigheter, i allt för låg utsträckning behandlas i svenska domstolar och att risken för ojämn rättstillämpning och dålig förutsägbarhet därmed får anses stiga. Gällande terminologi och metod däremot skiljer sig deras åsikter åt och det tydligaste exemplet rör subsidiaritetsklausuler och huruvida dessa över huvudtaget skall räknas till konkurrensläran eller inte.</p> / <p>The rules of competition constitues a part of the Swedish system of criminal law and the development of those rules have run parallel to the development of the system as a whole; principally since the introduction of The Swedish Penal Code in 1865. The rules of competition do have a great impact on the judgements and punishments of criminal actions; in spite of that not much is written about it in the doctrine nor regulated in law.</p><p>If the court finds that more than one crime have been committed and that neither the law or the established practice gives any other solution, the person charged should be sentenced to one joint punishment for all his crimes. He has been sentenced in what is in Swedish called brottskonkurrens; competition of crimes’.</p><p>The two Swedish professors of law Mr Nils Jareborg and Ms Madeleine Leijonhufvud agree that the fundamental problem with the rules of competiton is that the guidance that the judges get from the practice on issues of competition is too weak. Mr Jareborg and Ms Leijonhufvud also agree on the risks following this lack of guidance; These are mainly that the courts won’t deal with rules of competition and that, as a reasult of the above, unequal judgements may be the consequence. On the contrary, they are not in agreement on the terminology nor the methods of the rules of competition. The most obvious example of this disagreement is their opposite views on whether the rules of subsidiary should be seen as a part of the rules of competition or not.</p>