<p>Strandlinjen i Sverige har sedan den senaste inlandsisen präglats av isostatisklandhöjning. Höjningen var som kraftigast straxt efter deglaciationen men verkar påtagligt än idag i landets norra delar, framförallt Ångermanland och Västerbotten, medan rörelsen minskat i landets södra delar där den är liten eller avtagit helt. Strandförskjutning är resultatet av isostatisk landhöjning och eustatisk havsytenivåförändring. För att rekonstruera strandförskjutningens utveckling upprättas strandförskjutningskurvor. Kurvan är således resultatet av landhöjning och havsnivåförändringar i meter som en funktion av tiden. Då den isostatiska landhöjning påverkar strandförskjutningsförloppet både i nord-sydlig samt öst-västlig riktning med varierande storlek i olika delar av landet, bör områden modelleras utifrån lokala förutsättningar för att uppnå en så korrekt detaljnivå som möjligt.</p><p>Examensarbetes syfte är att belysa paleogeografiska förändringar i östra Svealand under de senaste 7000 åren. Information har hämtats från såväl arkeologiska som geologiska källor, såsom strandnära bosättningar och isolerade sjöar. Genom att använda geografiskt läge, nuvarande höjd över havet och ålder, kunde en trendyta anpassas för att beräkna en synkron forntida strandlinje för valfri tidpunkt inom hela undersökningsområdet.</p><p>Trendytan skapades med hjälp av multivariat regressionsanalys vilket resulterade i en andragradsekvation baserad på åldern i kvadrat, vilket indikerar att hastigheten av strandförskjutningen har varierat med tiden, i detta fall avtagit med tiden. Ytan visade på ojämn isostasi i både nord-sydlig och öst-västlig riktning med högst höjning i nordväst och lägst i sydost.</p><p>Tidigare studier har påvisat indikationer på transgressiva förlopp söder om Mälardalen under senaste 7000 åren. Inga sådana trender kunde dock identifieras genom denna matematiska funktion då detta kräver fördjupade sedimentstratigrafiska studier.</p>

Strandlinjen i Sverige har sedan den senaste inlandsisen präglats av isostatisklandhöjning. Höjningen var som kraftigast straxt efter deglaciationen men verkar påtagligt än idag i landets norra delar, framförallt Ångermanland och Västerbotten, medan rörelsen minskat i landets södra delar där den är liten eller avtagit helt. Strandförskjutning är resultatet av isostatisk landhöjning och eustatisk havsytenivåförändring. För att rekonstruera strandförskjutningens utveckling upprättas strandförskjutningskurvor. Kurvan är således resultatet av landhöjning och havsnivåförändringar i meter som en funktion av tiden. Då den isostatiska landhöjning påverkar strandförskjutningsförloppet både i nord-sydlig samt öst-västlig riktning med varierande storlek i olika delar av landet, bör områden modelleras utifrån lokala förutsättningar för att uppnå en så korrekt detaljnivå som möjligt. Examensarbetes syfte är att belysa paleogeografiska förändringar i östra Svealand under de senaste 7000 åren. Information har hämtats från såväl arkeologiska som geologiska källor, såsom strandnära bosättningar och isolerade sjöar. Genom att använda geografiskt läge, nuvarande höjd över havet och ålder, kunde en trendyta anpassas för att beräkna en synkron forntida strandlinje för valfri tidpunkt inom hela undersökningsområdet. Trendytan skapades med hjälp av multivariat regressionsanalys vilket resulterade i en andragradsekvation baserad på åldern i kvadrat, vilket indikerar att hastigheten av strandförskjutningen har varierat med tiden, i detta fall avtagit med tiden. Ytan visade på ojämn isostasi i både nord-sydlig och öst-västlig riktning med högst höjning i nordväst och lägst i sydost. Tidigare studier har påvisat indikationer på transgressiva förlopp söder om Mälardalen under senaste 7000 åren. Inga sådana trender kunde dock identifieras genom denna matematiska funktion då detta kräver fördjupade sedimentstratigrafiska studier.

För ca 11 500 år sedan började Weichselisen smälta bort från Stockholmsregionen och trycket som ismassan utövade på jordskorpan började sakta lätta. Sedan dess har markytan inom de tidigare istäckta områdena arbetat för att återfå sitt jämviktsläge. Detta har påverkat strandlinjens läge genom en kombination av den pågående isostatiska återhämtningen och den varierande eustatiska förändringen. Denna uppsats fokuserar på ett område i anslutning till Hammersta ruin ca 13 km norr om Nynäshamn. Strandlinjerna för perioden 500–1500 e.Kr. har beräknats genom att strandlinjenivåer för varierande tidpunkter mellan 7000–3850 f.Kr. använts som utgångspunkt. Dessa individuella strandlinjenivåer har med hjälp av ett andragradspolynom sammanbundits med ett 0-värde motsvarande havsnivån för höjdsystemet RH70. Strandlinjenivåerna för denna studie har därefter kunnat läsas avfrån den resulterande regressionskurvan. Regressionskurvan är således inte en strandförskjutningskurva i bemärkelsen strandlinjens kontinuerliga utveckling över tid, utan snarare ett sätt att interpolera värden för aktuella undersökta tidpunkter utifrån befintliga höjdvärden före och därefter. För visualisering av strandlinjernas läge har därefter höjddatasetet bearbetats i ArcGIS för att få en markyta överensstämmande med perioden mellan 500 och 1500 e.Kr. i 100-års intervall. Moderna landformer som vägar, diken och åfåror har uteslutits för att undvika att dessa påverkar strandlinjernas lägen och form i terrängen. Resultaten blev 11 kartbilder för omgivningen kring ruinen samt fyra kartbilder för ruinens närområde. Dessa visar var och en på strandlinjens läge vid en viss tidpunkt med en högsta nivå 0,87 m högre för strandlinjen under året. Denna baserades på vattenståndsmätningar från SMHI för åren 1889–2010 vid Skeppsholmen i Stockholm. De framställda kartbilderna kan återfinnas i kapitel 7, på http://ww2.ink.su.se/living_maps/hammersta samt i bilaga 3. Ön som ruinen är belägenpå blev en del av Södertörn ca 1400 e.Kr.

In the 3rd century, over a relatively short time span more than 100 hillforts were constructed in the southern part of Uppland. In 750 A.D. most were deserted. This period coincides with large political changes in Europe. It also marked a time with increasing water-borne long-range trade. The thesis seeks to find correlations between the sudden emergence of the hillforts, and the long-range trade, in the context of models for ancient economics. The thesis shows that there is a strong correlation between the location of the hillforts and the waterways. It also shows a correlation between hillforts and grave mounds, indicating the hillforts role as a monument for a local elite. The central place for the waterways is Old Uppsala, supporting the assumption made by Michael Olausson and Anders Bornfalk Back, that Old Uppsala was a regional center. In terms of World Systems Theory, Old Uppsala would be a core, dependent on goods from a periphery. Highlighting interactions between the WST sub-systems using New Institutional Economics, the thesis points to the use of tribute systems between a local elite and the surrounding area both for generating trade and constructing the hillforts, manifesting the local leader and controlling the waterways, governed by Old Uppsala. / Under det 3:e århundrandet, byggdes under en relativt kort tidsperiod fler än 100 fornborgar i södra Uppland. År 750 e.Kr. hade de flesta övergivits. Denna period sammanfaller med stora politiska förändringar i Europa. Det var också en tid när vattenburen långväga handel ökade. Uppsatsen söker korrelationer mellan den plötsliga uppkomsten av fornborgarna, och den långväga handeln, i en kontext av modeller för forntida ekonomiska system. Uppsatsen påvisar en stark korrelation mellan fornborgarnas placering och farlederna. Den visar också en korrelation mellan fornborgar och gravhögar, som indikerar fornborgarnas roll som monument för den lokala eliten. Centralplatsen för farlederna är Gamla Uppsala, vilket ger stöd till antagandet av Michael Olausson och Anders Bornfalk Back, att Gamla Uppsala var ett regionalt centrum. I termer av ”World Systems Theory”, var Gamla Uppsala en ”core”, beroende av varor från en periferi. Genom att tydliggöra interaktioner mellan de olika WST-systemen med hjälp av New Institutional Economics, pekar uppsatsen på användandet av tributsystem mellan en lokal elit och dess omgivning, både för att möjliggöra handel och för att uppföra fornborgarna, och därigenom manifestera den lokala ledaren och kontrollen över farlederna, styrt från Gamla Uppsala.

Shore displacement has largely affected both the natural landscape and the humans within. This is especially true for Västergarn parish on Gotland, where low-lying plains make up large parts of the domain. Yet, the land–sea interaction of Västergarn, has not been studied closely for a long time. Through a comprehensive study, as well as a reexamination, of different sources and materials, this study aims to shed new light on the spatial distribution and chronology of Västergarn. To understand this, we need to get a scope of the extent of the sea. Previous research (e.g. Ilves &amp; Darmark 2011; Mikołajczyk et al. 2015) has showed that phosphate analysis may help indicate the position of former shorelines. How can this, methodologically, be applied to phosphate-mapping carried out well over 50 years ago? This thesis does not aim to completely answer this question, but rather to analyze what went into determining a shore-level for 1000 AD during earlier research (e.g. Lundström 1979, 1981). Moreover, this study aims to critically examine the interplay between historical shore-levels and the built world within Västergarn. The Västergarn defensive wall and Paviken bay constitute the two main areas of study, owing to the pursuit of understanding the interplay between these two sites. Västergarn cannot be fully understood without also including the Kronholmen peninsula (formerly island, as the name suggests), why some attention is also directed towards this area. / Strandförskjutningen har till stor del påverkat både naturlandskapet och människorna inom. Detta stämmer i synnerhet för Västergarns socken på Gotland, där i princip hela området är att betrakta som synnerligen låglänt. Ändå har relationen mellan land och hav i Västergarn, inte utforskats närmare på länge. Genom att inkludera och ompröva ett flertal olika källor och material, syftar denna studie till att på nytt belysa Västergarns rumsliga fördelning och kronologi. Tidigare forskning (se Ilves &amp; Darmark 2011; Mikołajczyk et al. 2015) har visat på att analys fosfatvärden kan bära med sig insikt i forna strandlinjenivåer. Hur kan denna kunskap metodologiskt tillämpas på fosfatkarteringar som genomfördes för mer än 50 år sedan? Denna uppsats syftar inte till att fullständigt besvara denna fråga, men däremot att närma sig vad som legat till grund för att fastställa en strandnivå för 1000 e.Kr. under tidigare forskning (se Lundström 1979, 1981). Huvudfokus för denna studie är att kritiskt granska samspelet mellan historiska strandlinjenivåer och bebyggelse i Västergarn. Västergarnsvallen och Paviken utgör, i strävan efter att förstå relationen mellan dessa två platser, de huvudsakliga studieområdena. Västergarn kan dock inte förstås till fullo utan att även blicka mot halvön Kronholmen (tidigare ö, som namnet vittnar om), varför en viss uppmärksamhet också riktas mot detta område.