<p>Strandlinjen i Sverige har sedan den senaste inlandsisen präglats av isostatisklandhöjning. Höjningen var som kraftigast straxt efter deglaciationen men verkar påtagligt än idag i landets norra delar, framförallt Ångermanland och Västerbotten, medan rörelsen minskat i landets södra delar där den är liten eller avtagit helt. Strandförskjutning är resultatet av isostatisk landhöjning och eustatisk havsytenivåförändring. För att rekonstruera strandförskjutningens utveckling upprättas strandförskjutningskurvor. Kurvan är således resultatet av landhöjning och havsnivåförändringar i meter som en funktion av tiden. Då den isostatiska landhöjning påverkar strandförskjutningsförloppet både i nord-sydlig samt öst-västlig riktning med varierande storlek i olika delar av landet, bör områden modelleras utifrån lokala förutsättningar för att uppnå en så korrekt detaljnivå som möjligt.</p><p>Examensarbetes syfte är att belysa paleogeografiska förändringar i östra Svealand under de senaste 7000 åren. Information har hämtats från såväl arkeologiska som geologiska källor, såsom strandnära bosättningar och isolerade sjöar. Genom att använda geografiskt läge, nuvarande höjd över havet och ålder, kunde en trendyta anpassas för att beräkna en synkron forntida strandlinje för valfri tidpunkt inom hela undersökningsområdet.</p><p>Trendytan skapades med hjälp av multivariat regressionsanalys vilket resulterade i en andragradsekvation baserad på åldern i kvadrat, vilket indikerar att hastigheten av strandförskjutningen har varierat med tiden, i detta fall avtagit med tiden. Ytan visade på ojämn isostasi i både nord-sydlig och öst-västlig riktning med högst höjning i nordväst och lägst i sydost.</p><p>Tidigare studier har påvisat indikationer på transgressiva förlopp söder om Mälardalen under senaste 7000 åren. Inga sådana trender kunde dock identifieras genom denna matematiska funktion då detta kräver fördjupade sedimentstratigrafiska studier.</p>

Strandlinjen i Sverige har sedan den senaste inlandsisen präglats av isostatisklandhöjning. Höjningen var som kraftigast straxt efter deglaciationen men verkar påtagligt än idag i landets norra delar, framförallt Ångermanland och Västerbotten, medan rörelsen minskat i landets södra delar där den är liten eller avtagit helt. Strandförskjutning är resultatet av isostatisk landhöjning och eustatisk havsytenivåförändring. För att rekonstruera strandförskjutningens utveckling upprättas strandförskjutningskurvor. Kurvan är således resultatet av landhöjning och havsnivåförändringar i meter som en funktion av tiden. Då den isostatiska landhöjning påverkar strandförskjutningsförloppet både i nord-sydlig samt öst-västlig riktning med varierande storlek i olika delar av landet, bör områden modelleras utifrån lokala förutsättningar för att uppnå en så korrekt detaljnivå som möjligt. Examensarbetes syfte är att belysa paleogeografiska förändringar i östra Svealand under de senaste 7000 åren. Information har hämtats från såväl arkeologiska som geologiska källor, såsom strandnära bosättningar och isolerade sjöar. Genom att använda geografiskt läge, nuvarande höjd över havet och ålder, kunde en trendyta anpassas för att beräkna en synkron forntida strandlinje för valfri tidpunkt inom hela undersökningsområdet. Trendytan skapades med hjälp av multivariat regressionsanalys vilket resulterade i en andragradsekvation baserad på åldern i kvadrat, vilket indikerar att hastigheten av strandförskjutningen har varierat med tiden, i detta fall avtagit med tiden. Ytan visade på ojämn isostasi i både nord-sydlig och öst-västlig riktning med högst höjning i nordväst och lägst i sydost. Tidigare studier har påvisat indikationer på transgressiva förlopp söder om Mälardalen under senaste 7000 åren. Inga sådana trender kunde dock identifieras genom denna matematiska funktion då detta kräver fördjupade sedimentstratigrafiska studier.

För ca 11 500 år sedan började Weichselisen smälta bort från Stockholmsregionen och trycket som ismassan utövade på jordskorpan började sakta lätta. Sedan dess har markytan inom de tidigare istäckta områdena arbetat för att återfå sitt jämviktsläge. Detta har påverkat strandlinjens läge genom en kombination av den pågående isostatiska återhämtningen och den varierande eustatiska förändringen. Denna uppsats fokuserar på ett område i anslutning till Hammersta ruin ca 13 km norr om Nynäshamn. Strandlinjerna för perioden 500–1500 e.Kr. har beräknats genom att strandlinjenivåer för varierande tidpunkter mellan 7000–3850 f.Kr. använts som utgångspunkt. Dessa individuella strandlinjenivåer har med hjälp av ett andragradspolynom sammanbundits med ett 0-värde motsvarande havsnivån för höjdsystemet RH70. Strandlinjenivåerna för denna studie har därefter kunnat läsas avfrån den resulterande regressionskurvan. Regressionskurvan är således inte en strandförskjutningskurva i bemärkelsen strandlinjens kontinuerliga utveckling över tid, utan snarare ett sätt att interpolera värden för aktuella undersökta tidpunkter utifrån befintliga höjdvärden före och därefter. För visualisering av strandlinjernas läge har därefter höjddatasetet bearbetats i ArcGIS för att få en markyta överensstämmande med perioden mellan 500 och 1500 e.Kr. i 100-års intervall. Moderna landformer som vägar, diken och åfåror har uteslutits för att undvika att dessa påverkar strandlinjernas lägen och form i terrängen. Resultaten blev 11 kartbilder för omgivningen kring ruinen samt fyra kartbilder för ruinens närområde. Dessa visar var och en på strandlinjens läge vid en viss tidpunkt med en högsta nivå 0,87 m högre för strandlinjen under året. Denna baserades på vattenståndsmätningar från SMHI för åren 1889–2010 vid Skeppsholmen i Stockholm. De framställda kartbilderna kan återfinnas i kapitel 7, på http://ww2.ink.su.se/living_maps/hammersta samt i bilaga 3. Ön som ruinen är belägenpå blev en del av Södertörn ca 1400 e.Kr.