Transportation and mobility are important components in the organisation and structure of people´s daily activities, but the transport sector has considerable environmental impacts, e.g. greenhouse gas emissions and land use. Governance of the sector is difficult, as there is an ongoing a shift in governance structures away from hierarchical towards more collaborative governance. Given these challenges, it may be necessary to shift the focus from mobility to accessibility and to adopt a new paradigm in transport planning. This thesis critically investigates what a paradigm shift might mean for the Swedish national and municipal transport, housing and parking planning context and examines what a Social Practice Theory framework could contribute in analysing such a paradigm shift. This is done by investigating three different policies that are arguably in line with a shift in planning paradigms. All three policy measures open up decision making to different stakeholders or even citizens, reflecting a shift in governance, and all highlight the need to shift the focus from physical infrastructure to accessibility, through collaboration with a range of stakeholders. However, in each case, current conditions and practices render a transition more difficult. The Swedish Transport Administration (STA) states the importance of reducing the need to travel and of using existing infrastructure more efficiently, and stipulates that these types of measures should be considered before new infrastructure investments. However, the STA has a limited mandate to finance these measures, resulting in ambiguous signals and frustration among regional STA officials. This thesis shows that making the STA’s mandate more function-oriented would facilitate a transition in line with the sustainable mobility paradigm. Another policy measure discussed in the thesis is a shift from minimum parking requirements, where developers are required to build a minimum number of parking spaces, to flexible parking requirements, where the number of parking spaces provided depends on the local context and where other mobility services may replace the need for physical parking spaces. In this thesis, people who have bought apartments in developments with flexible parking requirements were surveyed in order to understand their practices and how they perceive and plan to use the mobility services provided. The feasibility of using a new parking management tool, Parking Benefit Districts, in a European context (Stockholm, Sweden) was assessed. In a Parking Benefit Districts system, parking charges are implemented, increased or extended to curb parking, with the revenues being returned to the area where the charges are imposed and with citizens, or other stakeholders, participating in decisions on how to use the revenues. The underlying intention is to increase acceptance of parking charges, as on-street parking charges may be deemed necessary by planners, but are unpopular among citizens and other stakeholders. This thesis shows that there are no legal barriers to implementing a Parking Benefit District programme in Sweden, but there are some limitations on how revenues can be used. Moreover, Sweden does not have this planning tradition and the programme may not be perceived as legitimate. Another important issue is equity and participation, e.g. it is important to consider who to include and how to include them. Overall, the policy measures studied involve a shift away from an infrastructure-centred to a people-centred approach. However, other planning practices and institutions may push in different directions. This thesis shows that a Social Practice Theory framework can be useful as a lens through which researchers and policymakers view possible changes needed to achieve a sustainable mobility paradigm. / Transport och mobilitet är viktiga komponenter i organiseringen och strukturen av människors dagliga aktiviteter. Transportsektorn ger emellertid upphov till stor miljöpåverkan, exempelvis växthusgasutsläpp och markanvändning. Governance av sektorn är komplicerad och det har skett ett skifte från en hierarkisk styrning mot en större delaktighet och samarbete mellan olika aktörer. Givet dessa utmaningar kan det finnas behov av att flytta fokus från att palnera för rörlighet till tillgänglighet samt att ändra planeringsparadigmer. Syftet med avhandlingen är dels att kritiskt undersöka vad ett paradigmskifte skulle kunna innebära i det svenska nationella och kommunala transport-, bostads- och parkeringsplaneringssammanhanget, dels att undersöka hur ett Social Practice Theory ramverk skulle kunna bidra till förståelsen av ett sådant paradigmskifte. För att göra detta har avhandlingen undersökt tre policys som är i linje med ett paradigmskifte. Alla policys som diskuteras i avhandlingen öppnar upp beslutsfattande för olika aktörer eller medborgare. Vidare lyfter alla diskuterade strategier fram behovet av att flytta fokus från fysisk infrastruktur till tillgänglighet och att samarbete mellan olika intressenter är nödvändigt. I varje fall finns dock förhållanden och praktiker som försvårar omställningen. Trafikverket framhåller exempelvis vikten av att minska behovet av att resa och av att använda befintlig infrastruktur mer effektivt, och de menar att dessa åtgärder bör övervägas innan nya infrastrukturinvesteringar. Samtidigt har Trafikverket begränsat mandat att finansiera dessa åtgärder, vilket ger upphov till tvetydiga signaler och frustration bland regionala planerare på Trafikverket. Papper I argumenterar för att ett mer funktionsorienterat mandat skulle kunna underlätta en ett paradigmskifte i linje med en ’sustainable mobility paradigm’. I paper II diskuteras en förändring från miniminorm för parkeringsplatser vid bostäder, där byggherrarna måste bygga minst ett visst antal parkeringsplatser, till flexibla parkeringstal, där antal parkeringsplatser som ska byggas beror på den lokala kontexten och där andra mobilitetstjänster kan ersätta behovet av parkeringsplatser. I detta paper studeras personer som har köpt lägenheter i flerbostadshus med flexibla parkeringstal. Målet är att förstå dessa människors praktiker och hur de använder och uppfattar de mobilitetstjänster som tillhandahålls. I papper III diskuteras möjligheten att använda ett nytt parkeringsverktyg, Parking Benefit Districts, i en europeisk kontext. Parkering Benefit Districts är ett koncept där parkeringsavgifter på gatan införs, höjs eller utökas. Intäkterna från parkeringsavgifterna återförs därefter till det område där de togs ut, och medborgare, eller andra intressenter i området, deltar sedan i beslutet om hur intäkterna ska användas. Syftet med denna åtgärd har traditionellt varit att öka acceptansen för parkeringsavgifter, eftersom parkeringsavgifter på gatan kan anses vara fördelaktiga av planerare, men impopulära bland medborgare och andra intressenter. Paper III nämner i analysen att det inte finns några legala hinder för att genomföra ett Parking Benefit District program i Sverige, men det finns vissa begränsningar för hur intäkterna kan användas. Planerare i Stockholms stad hävdar dock att Sverige inte har den här planeringstraditionen och påpekar att ett sådant åtgärd kanske inte uppfattas som legitim. En annan viktig fråga att diskutera är jämlikhet och deltagande. Det finns en risk att vissa grupper i samhället inte deltar i samma utsträckning och det är därför viktigt att överväga vem som ska involveras samt hur det ska ske. I slutet diskuteras resultaten i relation till forskningsfrågorna. Alla de studerade policys skiftar fokus från fysisk infrastruktur till människors behov. Samtidigt finns det andra planerings praktiker och institutioner som drar samhällsutvecklingen i motsatt riktning. I avhandlingen diskuteras även hur ett Social Practice ramverk kan hjälpa både forskare och beslutsfattare att se de förändringar som behövs för att nå en ’sustainable mobility paradigm’. / <p>QC 20181228</p>

Climate change impose a major challenge to the world. About 23% of the world’s energy-related CO2 emissions derive from transportation. Urban freight transport has been increasing because of a growing demand for goods. Cities need to manage freight transportation to decrease its climate change impact. The purpose of this study is to investigate what the cities Gothenburg, Copenhagen, and Turku need in order to manage urban freight transport and what measures the cities have adapted to reduce the CO2 emissions deriving from urban freight transport. The study aims to reflect upon how the elements included in the practice of municipal freight transport management relate to the sustainable mobility paradigm and identify measures to decrease climate change impact and reach sustainable mobility. Social practice theory guided the analysis, where meanings, materials, and competences was searched for in the empirical material. Data was collected through a document analysis and interviews with employees at the cities’ administrations. The results showed that the reasons for managing freight is to reduce environmental and negative social impacts, ensure good ease of passage for freight transportation, strengthen the economy and create jobs, and avoid conflicting goals and find joint solutions. Needed materials are funding, guidelines, and personnel resources. Needed competences include taking a systems perspective, understanding the private sector, engaging in cooperation, seeking and managing funding, transport planning, and procurement and planning of the own municipal freight transportation. The need and behaviour that steers the freight transportation seem to be excluded from the freight transport management practice. This is the need for goods and its connected consumption behaviour. The cities’ adapted measures to reduce the climate change impact from freight transportation focus on technological and logistical improvements. The freight transport management practice includes features that are in line with the sustainable mobility paradigm as well as features that are not. To strengthen sustainable mobility, the inclusion of stakeholders when managing freight transport could be expanded to inhabitants and persons with competence in environmental and social aspects. / Klimatförändringar innebär en stor utmaning för världen. Ungefär 23% av världens energirelaterade CO2-utsläpp härstammar från transportsektorn. Urbana godstransporter fortsätter öka som ett resultat av en ökande efterfrågan på varor. Städer behöver hantera godstransportflöden för att minska klimatpåverkan från dem. Syftet med denna studie är att undersöka vad städerna Göteborg, Köpenhamn och Åbo behöver för att hantera godstransporter och vilka åtgärder de har antagit för att minska CO2-utsläppen från dem. Studiens mål är att reflektera kring hur elementen i den kommunala godstransportshanteringspraktiken förhåller sig till det hållbara mobilitetsparadigmet och identifiera möjliga åtgärder för att minska klimatpåverkan och nå hållbar mobilitet.   Social praktikteori guidade analysen där betydelser, material och kompetenser identifierades från det empiriska materialet. Data insamlades genom dokumentanalys samt genom intervjuer med anställda vid städerna. Resultatet visar att anledningarna till att hantera godstransporter är att minska miljöpåverkan, minska negativ social påverkan, säkerställa god framkomlighet för godstransporterna, stärka ekonomin och skapa jobb samt undvika målkonflikter och hitta gemensamma lösningar. Material som behövs inkluderar finansiering, riktlinjer samt personella resurser. Kompetenser som behövs är systemperspektiv, förståelse för den privata sektorn, söka och hantera finansiering, samarbetsförmåga, transportplanering samt upphandling och planering av stadens egna interna godstransporter. Behovet och beteendet som styr godstransporterna verkar vara exkluderat från praktiken. Detta är behovet av varor samt konsumtionsbeteendet som är kopplat till det. Åtgärderna som städerna har antagit för att minska klimatpåverkan från godstransporter fokuserar på tekniska och logistiska lösningar. Själva praktiken innehåller både drag som är i linje med det hållbara mobilitetsparadigmet och drag som inte är det. Den hållbara mobiliteten skulle stärkas ifall deltagandet breddas så att privatpersoner och personer med kompetens inom miljö och sociala aspekter också inkluderas i godstransporthanteringen.