Staters förmåga att samordna tillgängliga militära medel med strategi i krig, i en tid då tekniken utvecklas i snabb takt, är ett problem. Tidigare forskningsresultat pekar på att tekniska detaljer på taktisk nivå inte kan vara dimensionerande och tillräckliga för att se hur och om teknikutveckling påverkat modern krigföring i praktik och i teorin. I den pågående analysen avseende teknikens påverkan på krigföring bör denna påverkan i kombination med strategisk tillämpning analyseras innan sådana slutsatser kan tas. Vid detta finns en lucka när det gäller akademiska studier kring teknikens påverkan på strategi i krig. Det som denna undersökning bidrar med är att ge en ökad förståelse avseende teknikens påverkan på krigföring i allmänhet och strategi i synnerhet, relativt den militärtekniska utvecklingen som ägt rum i modern tid. Denna uppsats syftar därför till att undersöka teknikens påverkan på en stats strategi i krig. Resultatet av undersökning påvisar att teknikens påverkan på en stats vilja att uppnå en sammanhållen och samordnad strategi formas av hur den tekniska utvecklingen politiskt prioriteras och militärstrategisk förmåga att hantera ny avancerad teknik som informations-, cyber-, och precisionsvapen. Tekniken påverkar en stats strategi i hur människan har vilja och kunskap att åtgärda samt omhänderta teknisk under-, och överlägsenhet på militär-, och politiskstrategisk nivå. En stats åtgärder att överkomma oväntade konsekvenser vid användandet av ny teknik exemplifieras med att militärstrategiskt anpassa stridskrafter till rådande läge och att hitta alternativa politiskstrategiska åtgärder med tillgängliga medel.

Sveriges ytstridskrafter hade länge en förmåga att hävda sig mot fiendens stridskrafter ute till havs på 1950- och 60-talen. Nedrustningsprogrammet av försvaret på 1960-talet innebar att teknikutvecklingen bromsade upp och flottans större fartyg kryssare, fregatter och jagare skulle bytas ut till en lätt flotta med små snabba enheter. Detta resulterade i att flottans taktik anpassades till ett tillbakadraget uppträdande längs med kustbandet och inom skärgården. Svenska officerare bevittnade på när Sovjetunionen rustade upp och utvecklade nya vapen och fartyg med robotar av högsta kvalité i Östersjöområdet. Detta hot medförde att officerarna i flottan ville satsa på ett långräckviddigt vapen för att bli mer jämbördig mot fiendens styrka ute till havs. Resultatet blev en svenskutvecklad sjömålsrobot, Robotsystem 15 (RBS 15), som infördes i marinen i början av 1980-talet. RBS 15:s höga kvalité och förmåga medförde en satsning på utvecklingen av flera tekniska kringutrustningar som behövdes för att fulländat utföra en sjörobotstrid. Studiens syfte är att studera RBS 15:s införande i den svenska flottan och vilken påverkan detta hade på taktiken. Fallet RBS 15 prövas utifrån hypoteser grundade från teorier om hur tekniken påverkar taktiken. Tekniken påvisas påverka taktiken via de hypoteser som bestyrks i studien. Slutsatser från studien är att RBS 15 påverkade taktiken genom att den: möjliggjorde ett offensivt handlande, initierade utvecklingen av nya tekniska resurser och var den avgörande faktorn för att den marina organisationen medvetet ville utveckla ytstridstaktiken. Den nya förmågan innebar en markant skillnad i det svenska taktiska uppträdandet. Flottans ytstridskrafter tillämpade ett mer framskjutet uppträdande och kunde bestrida fiendens kontroll till sjöss. / During the 1950’s and 1960’sSweden’s surface warships had an ability to match enemy forces at sea. The disarmament of the Swedish Defense in the 1960’s implied a retardation of technique development and major warships like cruisers, frigates and destroyers were planned to be changed to a lighter fleet consisting of small, fast units. The result of this change was that the Navy tactics were adjusted to a retired behavior. Swedish officers witnessed the rearmament of the Soviet Union that developed new weapons and vessels with high class long-range anti-ship missiles in theBaltic Searegion. The consequence of this threat was that the naval officers wanted to develop a long-range weapon to equal enemy forces at sea. The result was a Swedish innovation of an anti-ship missile system (RBS 15) which was introduced in the Swedish Navy in the beginning of the 1980’s. RBS 15’s high quality and ability also implied a development of several peripheral technical equipments that were necessary for perfection in naval missile combat. The aim of the current study is to clarify whether or not the introduction of RBS 15 into the Swedish Navy was affecting tactics. The case RBS 15 is tested by hypotheses outgoing from theories how technologies affect tactics. It is demonstrated that the technologies affect tactics from the hypotheses that are confirmed in the study. Conclusions from the study are that the RBS 15 affected tactics since it: Facilitated to take offensive action, initiated development of new technical resources and was the crucial factor implementing that the naval organization decided to develop the tactics for the new Swedish surface warships. This new capability implicated a marked difference in the Swedish tactical behavior at sea. Naval warships were applying a more offensive tactic and had the ability to fight the enemy’s control of the sea.