As a result of Russia’s increasingly confrontational and aggressive actions in Sweden’s immediate area, Sweden’s military strategic concept has been subject for an overhaul. Increased military and defence spending along with rising tensions between Russia on one side, with NATO and EU on the other, reminds of historical experiences from the Cold War era. Although the environment is partly reminiscent of the Cold War, Sweden continues to contribute with military units to operations in Africa and the Middle East. Host nation support agreements between NATO and Sweden enabled foreign units to operate within Swedish borders. Combined with deepened bilateral defence cooperations and joint planning with Finland, these actions indicate a strategy with more of an international focus. These ambiguities complicate the understanding of today’s military strategy. The purpose of this survey was therefore to contribute with insight regarding how one should categorize Sweden’s modern military strategy. This was achieved by conducting an ideal type analysis while reviewing Swedish military doctrines and political policy documents which discuss military strategy. The main results show that Sweden’s military strategy can be interpreted as a combination of previous strategies, where two parallel approaches interact with each other. Furthermore, the strategy is categorized as a national defence strategy with international ambitions, mainly due to environmental prerequisites and current demands regarding a complex security situation.

One major challenge of credibility in a small state’s deterrence of a superpower lies in how the deterrence strategy is being communicated. If different leading actors within a state communicates different messages, credibility will be affected. This thesis examines the importance of communication in deterrence by studying how different actors in Sweden can be interpreted, using Stones theory of conventional deterrence, how concordant these actors are and how this concordance has been affected by Russia’s ongoing war in Ukraine. This case study examines speeches made by the Swedish government, opposition, and armed forces before Russia’s illegal annexation of the Crimea peninsula and after Russia’s full-scale attack on Ukraine. The material is collected from the annual conference for defence- and security policy held in Sälen, 2014 and 2023. The results show that the concordance in the message has increased and that the unity between the three actors is noted especially.

I Sverige under kalla kriget pratade inte politisk och militär ledning så mycket om strategi. Det fördes vissa strategiska resonemang i försvarsberedningar och -beslut, och det var ett ämne som officerare läste på sina skolor på sin höjd. Fokus låg mer på operativ planering som sköttes av militärområdesbefälhavarna med sina tilldelade resurser i form av armé-, marin- och flygförband. Hela landet skulle försvaras. Man uppdaterade sin planering och det handlade mer om att tänka administrativt snarare än strategiskt. Efter kalla krigets slut började det föras lite mer varierade strategiska resonemang i försvarsbesluten, men oftast låg tyngdpunkten på att anpassa hotbilden så att man kunde göra reduceringar i Försvarsmakten vilket gjordes fram till 2005. Nu var Försvarsmakten så liten – och tillsammans med krigen i Georgien 2008 och Ukraina 2014 som blev påminnelser om att världen fortfarande innehöll existentiella hot mot staters frihet och självständighet – så insåg både politiker och militärer att man måste bli tydligare med vad som förväntades av Försvarsmakten. 2002 kom Militärstrategisk doktrin ut, vilket var Försvarsmaktens första försök att tänka strategiskt. De strategiska diskussionerna blev mer dynamiska i försvarsberedningarna under 2000-talet, tills regeringen 2017 släppte Nationell säkerhetsstrategi. För första gången i modern tid fanns nu politiska och militära strategiska inriktningsdokument samtidigt. I Clausewitz berömda citat ”kriget är en fortsättning av politiken med andra medel” menar han att det är politiken som skapar kriget och det är politiken som ska leda kriget och medlet för det är strategi. Försvarsmakten förekom regeringen med 15 år när det gäller strategiska tankar, men nu när det finns en nationell säkerhetsstrategi på plats så infinner sig frågan om de är koherenta med varandra? Leder politiken militären strategiskt? Talar man i samma eller likalydande termer? Identifierar de samma mål, medel, metod och miljö? Är Försvarsmakten en lojal utförare av politisk vilja? Denna uppsats beskriver skillnader och likheter mellan Nationell säkerhetsstrategi och Militärstrategisk doktrin för att få svar på frågan om det råder överensstämmelse dem emellan.

The defence bills of 2009 and 2015 seem to have provided a break in trend as regards Swedish defence planning. The trend seems to be that the Swedish Armed Forces are yet again focused on defending Sweden. Therefore, this paper seeks to analyse the driving forces for the Swedish military strategy within the defence bills of 2009 and 2015. This paper draws on Graham Allison and Philip Zelikow´s theoretical framework constituting one model of analysing rational decision-making. The study uses qualitative text analysis to examine the empirical data in order to allow different themes within the text to emerge. The results of this analysis suggest that the rational model does not entirely explain the driving forces underlying Swedish military strategy within the defence bills from 2009 and 2015. Nevertheless, findings indicate two key orientations influencing current Swedish military strategy. These are the will and desire to cooperate and an awareness of a more uncertain global geopolitical climate and security environment.

The aim of this study is to systematically analyze the theoretical concept of ‘credibility’ in the context of conventional deterrence by using John Gerrings theoretical framework ‘Conceptual Goodness’ for understanding concept formation. It is a qualitative study based on four selected scientific articles about conventional deterrence. By exploring and categorizing the usage of the concept of ‘credibility’ the theoretical understanding of the concept is problematized and analyzed by using six different criteria described by Gerring. By increasing the theoretical understanding of how the term is used in the relation to conventional deterrence the concept analysis contributes to clarify the extent of what the concept entails and the limits of how it can be used in the military doctrines of the Swedish armed forces. The results show that the concept of credibility is a complex but useful concept to describe the interactive process how military deterrence is achieved. The analysis also highlights the potential limitations of using a concept as comprehensive as ‘credibility’.

Staters förmåga att samordna tillgängliga militära medel med strategi i krig, i en tid då tekniken utvecklas i snabb takt, är ett problem. Tidigare forskningsresultat pekar på att tekniska detaljer på taktisk nivå inte kan vara dimensionerande och tillräckliga för att se hur och om teknikutveckling påverkat modern krigföring i praktik och i teorin. I den pågående analysen avseende teknikens påverkan på krigföring bör denna påverkan i kombination med strategisk tillämpning analyseras innan sådana slutsatser kan tas. Vid detta finns en lucka när det gäller akademiska studier kring teknikens påverkan på strategi i krig. Det som denna undersökning bidrar med är att ge en ökad förståelse avseende teknikens påverkan på krigföring i allmänhet och strategi i synnerhet, relativt den militärtekniska utvecklingen som ägt rum i modern tid. Denna uppsats syftar därför till att undersöka teknikens påverkan på en stats strategi i krig. Resultatet av undersökning påvisar att teknikens påverkan på en stats vilja att uppnå en sammanhållen och samordnad strategi formas av hur den tekniska utvecklingen politiskt prioriteras och militärstrategisk förmåga att hantera ny avancerad teknik som informations-, cyber-, och precisionsvapen. Tekniken påverkar en stats strategi i hur människan har vilja och kunskap att åtgärda samt omhänderta teknisk under-, och överlägsenhet på militär-, och politiskstrategisk nivå. En stats åtgärder att överkomma oväntade konsekvenser vid användandet av ny teknik exemplifieras med att militärstrategiskt anpassa stridskrafter till rådande läge och att hitta alternativa politiskstrategiska åtgärder med tillgängliga medel.

This qualitative study explores the application of deterrence strategies by the United States and Norway in the Arctic. Using the Regional Security Complex Theory to understand complex interactions in the region, the study finds that the countries have differing perspectives and strategies. The US emphasizes global security interests and employs a new concept of integrated deterrence (including integration efforts of allies), focusing on power projection with a punishing nature. Norway adopts a more defensive deterrence by denial, recognizing the link between the Baltic Sea and the Arctic (High North), aiming to avoid significant disruptions through horizontal escalation. These differences in strategies and perspectives can lead to tensions and potential conflicts in strategic agendas. The study also suggests supplementing the theory with transregional security complexes to enhance understanding at the regional level. In conclusion, this research sheds light on the dynamics of deterrence strategies in the Arctic and their implications for regional stability.

Under det senaste decenniet har Ryssland nyttjat det militära maktmedlet mot forna sovjetstater i syfte att uppnå politiska målsättningar. Skälen till detta är troligtvis flera, där Natos och EUs expandering till Rysslands närmaste intressesfär antas utgöra en väsentlig drivkraft. Den ryska interveneringen i Georgien år 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina år 2014, var ur ett svenskt strategiperspektiv oväntade samt överraskande händelser som bidrog till djupgående förändringar av den svenska säkerhetsstrategin. Denna undersökning syftar till att analysera om och i så fall hur, dessa två ryska strategiska chocker har påverkat svensk säkerhetsstrategi under de senaste tio åren. Undersökningen ämnar även ge en ökad förståelse för utformningen av svenska säkerhetsstrategier, dess bakgrund, påverkansfaktorer och förhållande till ryskt geopolitiskt agerande. Denna kunskap skapar även förutsättningar att bättre förstå den aktuella strategin, generella säkerhetspolitiska ageranden likväl som den utgör ett bidrag till analys av framtida strategier. Denna fallstudie nyttjar en referensram som utgår ifrån Jacob Westbergs modell av strategins komponenter, miljö, mål, medel och metod. Genom textanalys studeras fyra analysenheter bestående av officiella säkerhetsstrategier och försvarspropositioner. Undersökningens första analysenhet utgörs av En strategi för Sveriges säkerhet från år 2006 och den sista analysenheten är Nationell säkerhetsstrategi från år 2017 med dess delrapport från år 2018. För att ytterligare berika empirin har även tidigare forskning inom ämnesområdet använts, likväl som rapporter från Försvarsberedningen och Försvarsmakten. Undersökningens slutsatser visar att de två strategiska chockerna har haft en betydande påverkan på svensk säkerhetsstrategi under det senaste decenniet. Chockerna har bidragit till ett skifte från internationella operationer, en solidaritetsdoktrin och ett frivilligt anställt försvar, till ett ökat fokus på närområdet, en form av Östersjöallians samt upprättandet av ett totalförsvar med värnplikt. Rysslands intervenering i Georgien hade dock inledningsvis en blygsam påverkan i jämförelse med annekteringen av Krim, som orsakade ett paradigmskifte inom svensk säkerhetsstrategi. Det framstår som att den första chocken delvis absorberades av en övertro till europeisk säkerhet i kombination med Sveriges 200-åriga tradition av fred samt den rotade synen på neutralitet och alliansfrihet. Den initialt absorberade chocken visar sig dock senare utgöra en förstärkare till den andra chocken, vilket leder till en helomvändning i säkerhetsstrategin. Följderna kan ses i återupprättandet av totalförsvaret, nya militära förmågor, ökad nationell försvarsförmåga och etableringen av en ökad permanent militär närvaro på Gotland. Det innebär även fördjupade bilaterala samarbeten med Finland, USA, NATO samt de nordiska och baltiska länderna. Svenskt fokus kanaliserades nu främst till två metoder, att kunna möta ett militärt väpnat angrepp mot Sverige, samt en form av alliansstrategi med främst Finland och USA i östersjöområdet. / Over the course of the past ten years, Russia has used its military means against former Soviet states in an effort to achieve its political objectives. The explanations behind this behavior are probably several, but NATO’s and EU’s expansion to Russia’s proximity and area of interest could very well have played a significant role. The Russian intervention in Georgia in 2008 and the annexation of Crimea in 2014 were from a Swedish strategy perspective, both unexpected, surprising and led to severe changes in Swedish security strategy, thus by definition being strategic shocks. This study aims to analyze if and, in that case how two Russian strategic shocks have affected Sweden’s national security strategy over the course of the past decade. Thus, in doing so it contributes to an increase in understanding the development of Swedish security strategy, its underlying causes, background and relation to Russian geopolitical behavior. This knowledge will also help to better understand the current strategy, political security actions in general as well as a contribution to future analysis of strategies. This case study utilizes a frame of reference based on Jacob Westberg’s model of a strategies components, environment, ends, means andways, to define, analyze and evaluate the security strategy in its right context. Through qualitative text analysis, this case study analyzes four analysis units consisting of official security strategy and Defense bills by the Swedish government. Spanning from 2006 to the last unit, the National security strategy from 2017. To enrich the empirical analysis, earlier research on the subject at hand, as well as, reports from the Swedish Defense Commission and the Swedish armed forces have been added to the study.   The study concludes that the two strategic shocks have in fact had a major impact on Swedish security strategies over the past decade. Causing a shift from focusing on international operations, a solidarity doctrine and a strictly professional armed force mainly used abroad, to focusing on Sweden’s immediate vicinity, with a Baltic Sea alliance and a re-establishment of a total defense concept. Russia’s intervention in Georgia had a modest impact compared to the annexation of Crimea which created a paradigm in Swedish security strategy. It seems like the first shock was partly absorbed due to a misbelief of European safety as well as Sweden’s two-hundred-year long history of peace, mainly due to a neutral- and alliance free policy. As a result, the first shock functioned as a catalyst, amplifying the impact of the second strategic shock, causing a total turnaround of the Swedish security strategy. Its effects initiated the re-establishment of a total defense concept, new military means, strengthening of the national defense and establishing an increased permanent military presence on Gotland. It also included deepening the bi-lateral co-operation with Finland, USA, the other Nordic-Baltic countries as well as with NATO. The Swedish security strategy is now being focused to two main courses of action. The first, being able to handle a military attack on Swedish soil, the other an alliance strategy with mainly Finland and the USA in the Baltic area.

The Arctic is experiencing an increased drawback of the polar ice due to warmer temperatures across the earth, which affects the Arctic in particular. The decreasing area in which the ice stays for the whole year has sparked new interest and focus on the once peaceful Arctic. An increased presence and buildup of military forces is occurring due to new sea lines of communications opening and enormous oil, gas and mineral deposits becoming available. The increased attention of the area has prompted Sweden, Norway and Finland to sign a trilateral agreement of military cooperation in the Arctic. By examining and comparing Sweden and Norway’s military strategy for this region, this paper will shed light on each country’s military strategy for the Arctic, where Sweden especially has been over-looked in the past. The research compares Sweden and Norway’s strategy and aims to understand and explain the differences and similarities with the small state theory. The result of the essay indicates that the strategic military goal of each country is similar, however, it is attained by different methods and means. The result also conclude that Sweden falls behind in describing their military strategy for the Arctic. The differences and similarities of the strategies can furthermore be explained widely with the theory.

Genom Sveriges medlemsansökan till Nato bryter staten en lång tradition av militär alliansfrihet. Den militära alliansfriheten har sedan Sverige senast var i krig syftat till att landet skulle kunna förbli neutralti händelse av krig i närområdet. Enligt svenska politiker har denna isolationistiska strategi varit en bidragande orsak till att Sverige klarat sig undan krig i mer än 200 år. Med den historiska bakgrunden är därför Sveriges erfarenheter av att vara medlem i en militär allians ringa. Polen däremot har sedan 1999 varit medlem i Nato och har därför mer än 20 års erfarenheter vilka Sverige skulle kunna dra nytta av iett kommande medlemskap i Nato. Denna studie analyserar vilka samverkans- och militärstrategiska val Polen och Sverige gjort före och efter respektive stats val att bli medlemmar i Nato. De polska erfarenheterna från mer än 20 års medlemskap appliceras därefter på en svensk kontext där dessa erfarenheter identifierar möjligastrategiska vägval för Sverige. Slutligen diskuteras huruvida det är möjligt att på förhand identifierakonsekvenser av en stats val av samverkansstrategi utifrån en annan stats erfarenheter. Sverige kommer behöva se över sina militärstrategiska medel och metoder för att nå de militärstrategiska målen. Den nu valda samverkansstrategin, att ingå i en militär allians och balansera det upplevda hotet, innebär att Sverige inte längre enbart kan fokusera på statens enskilda behov utan behöver även väga in Natos behov för att bidra till kollektiv säkerhet inom alliansen. Om Sverige väljer att sätta svenska intressen före Natos kan det innebära att Sverige inte uppfattas som trovärdig, pålitlig och solidarisk.