Under det senaste decenniet har Ryssland nyttjat det militära maktmedlet mot forna sovjetstater i syfte att uppnå politiska målsättningar. Skälen till detta är troligtvis flera, där Natos och EUs expandering till Rysslands närmaste intressesfär antas utgöra en väsentlig drivkraft. Den ryska interveneringen i Georgien år 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina år 2014, var ur ett svenskt strategiperspektiv oväntade samt överraskande händelser som bidrog till djupgående förändringar av den svenska säkerhetsstrategin. Denna undersökning syftar till att analysera om och i så fall hur, dessa två ryska strategiska chocker har påverkat svensk säkerhetsstrategi under de senaste tio åren. Undersökningen ämnar även ge en ökad förståelse för utformningen av svenska säkerhetsstrategier, dess bakgrund, påverkansfaktorer och förhållande till ryskt geopolitiskt agerande. Denna kunskap skapar även förutsättningar att bättre förstå den aktuella strategin, generella säkerhetspolitiska ageranden likväl som den utgör ett bidrag till analys av framtida strategier. Denna fallstudie nyttjar en referensram som utgår ifrån Jacob Westbergs modell av strategins komponenter, miljö, mål, medel och metod. Genom textanalys studeras fyra analysenheter bestående av officiella säkerhetsstrategier och försvarspropositioner. Undersökningens första analysenhet utgörs av En strategi för Sveriges säkerhet från år 2006 och den sista analysenheten är Nationell säkerhetsstrategi från år 2017 med dess delrapport från år 2018. För att ytterligare berika empirin har även tidigare forskning inom ämnesområdet använts, likväl som rapporter från Försvarsberedningen och Försvarsmakten. Undersökningens slutsatser visar att de två strategiska chockerna har haft en betydande påverkan på svensk säkerhetsstrategi under det senaste decenniet. Chockerna har bidragit till ett skifte från internationella operationer, en solidaritetsdoktrin och ett frivilligt anställt försvar, till ett ökat fokus på närområdet, en form av Östersjöallians samt upprättandet av ett totalförsvar med värnplikt. Rysslands intervenering i Georgien hade dock inledningsvis en blygsam påverkan i jämförelse med annekteringen av Krim, som orsakade ett paradigmskifte inom svensk säkerhetsstrategi. Det framstår som att den första chocken delvis absorberades av en övertro till europeisk säkerhet i kombination med Sveriges 200-åriga tradition av fred samt den rotade synen på neutralitet och alliansfrihet. Den initialt absorberade chocken visar sig dock senare utgöra en förstärkare till den andra chocken, vilket leder till en helomvändning i säkerhetsstrategin. Följderna kan ses i återupprättandet av totalförsvaret, nya militära förmågor, ökad nationell försvarsförmåga och etableringen av en ökad permanent militär närvaro på Gotland. Det innebär även fördjupade bilaterala samarbeten med Finland, USA, NATO samt de nordiska och baltiska länderna. Svenskt fokus kanaliserades nu främst till två metoder, att kunna möta ett militärt väpnat angrepp mot Sverige, samt en form av alliansstrategi med främst Finland och USA i östersjöområdet. / Over the course of the past ten years, Russia has used its military means against former Soviet states in an effort to achieve its political objectives. The explanations behind this behavior are probably several, but NATO’s and EU’s expansion to Russia’s proximity and area of interest could very well have played a significant role. The Russian intervention in Georgia in 2008 and the annexation of Crimea in 2014 were from a Swedish strategy perspective, both unexpected, surprising and led to severe changes in Swedish security strategy, thus by definition being strategic shocks. This study aims to analyze if and, in that case how two Russian strategic shocks have affected Sweden’s national security strategy over the course of the past decade. Thus, in doing so it contributes to an increase in understanding the development of Swedish security strategy, its underlying causes, background and relation to Russian geopolitical behavior. This knowledge will also help to better understand the current strategy, political security actions in general as well as a contribution to future analysis of strategies. This case study utilizes a frame of reference based on Jacob Westberg’s model of a strategies components, environment, ends, means andways, to define, analyze and evaluate the security strategy in its right context. Through qualitative text analysis, this case study analyzes four analysis units consisting of official security strategy and Defense bills by the Swedish government. Spanning from 2006 to the last unit, the National security strategy from 2017. To enrich the empirical analysis, earlier research on the subject at hand, as well as, reports from the Swedish Defense Commission and the Swedish armed forces have been added to the study.   The study concludes that the two strategic shocks have in fact had a major impact on Swedish security strategies over the past decade. Causing a shift from focusing on international operations, a solidarity doctrine and a strictly professional armed force mainly used abroad, to focusing on Sweden’s immediate vicinity, with a Baltic Sea alliance and a re-establishment of a total defense concept. Russia’s intervention in Georgia had a modest impact compared to the annexation of Crimea which created a paradigm in Swedish security strategy. It seems like the first shock was partly absorbed due to a misbelief of European safety as well as Sweden’s two-hundred-year long history of peace, mainly due to a neutral- and alliance free policy. As a result, the first shock functioned as a catalyst, amplifying the impact of the second strategic shock, causing a total turnaround of the Swedish security strategy. Its effects initiated the re-establishment of a total defense concept, new military means, strengthening of the national defense and establishing an increased permanent military presence on Gotland. It also included deepening the bi-lateral co-operation with Finland, USA, the other Nordic-Baltic countries as well as with NATO. The Swedish security strategy is now being focused to two main courses of action. The first, being able to handle a military attack on Swedish soil, the other an alliance strategy with mainly Finland and the USA in the Baltic area.

The Russian invasion of Ukraine in 2022 promoted Sweden to abandon a 200-year-old policy of non-alignment by applying for NATO-membership. This study investigates factors that influenced the decision to change policy and contrasts it to the decision to not apply for NATO-membership after the Russian annexation of Crimea in 2014. A theoretical model is created to connect Snyders definition of strategic sub-cultures and Westberg’s definitions of strategic methods. The model uses the Swedish perception on NATO, EU, non-alignment/neutrality, and Russia as factors for security as described in the Swedish Defence Commission rapports from 2003-2022. An exploratory qualitative textual analysis is undertaken, and the result is then analyzed through Legros model of policy-transformation. The study reveals three clearly defined strategic sub-cultures within the Swedish strategic culture. The major factors that influence the change of Sweden’s strategy is that security guarantees isn’t developed outside of Nato and the perceived threat-level of Russia.