En central del av den svenska självbilden och därmed även av landets strategiska kultur härstammar från rikets ställning som militärt alliansfritt. Tydliga uttryck för denna ställning borde således kunna återfinnas i officiella svenska utrikes- och säkerhetspolitiska dokument. Under en period på 2000-talet faller emellertid uttryck som förkunnar denna ställning bort från nämnda dokument, närmare bestämt från Utrikesdeklarationerna och Försvarsbesluten. Den militära alliansfrihetens ”bortfall” innebär således att ett svensk säkerhetspolitiskt strategiskifte under denna tid blir skönjbart. Det strategiska skiftet hamnar vidare, ofrånkomligen, i strid med landets strategiska kultur och utgör ett fenomen som existerande modeller inom nämnda teoribildning har svårt att ”acceptera”. I denna undersökning har syftet varit att genom en relativt ny modell inom teoribildningen strategisk kultur, hämtad från Alan Bloomfield, studera om, och i sådana fall varför, ett svenskt strategiskifte ägt rum och hur detta kan ske utan att det står i strid med rikets strategiska kultur. Undersökningen utgör även, ofrånkomligen, en teoriprövning av den nämnda teorimodellen. Studien utgör en enstaka fallstudie vilken sträcker sig över tid där författaren genom en kvantitativ innehållsanalys, i samverkan med en enklare textanalys, mäter korrelationen mellan variabler och därigenom undersöks vilken inverkan dessa har på att det urskiljbara svenska strategiskiftet äger rum. I studiens påvisas att tre faktorer, vilka hämtats ifrån det teoretiska ramverket, i samverkan med en politisk vilja medför att ett skifte avseende vilken ”subkultur” som dominerar Sveriges strategiska uppträdande är det som medför att den militära alliansfriheten, tillfälligt, avskaffas. Det subkulturella skiftet är vidare det som möjliggör att den i studien identifierade förändringen i rikets strategiska uppträdande inte bryter mot rikets strategiska kultur varvid även den prövade teoretiska modellen kan hävdas ha fyllt sitt syfte.

<p>I denna uppsats prövas orsakssambandet mellan USA:s militärstrategiska kultur och dess armédoktrin <em>FM 1 </em><em>(Field Manual 1)</em>. Syftet är att påvisa i vilken grad som den militärstrategiska kulturen påverkat utformningen av doktrinen och om detta element kan sägas utgöra en självklar grund till doktrinens kontext. I uppsatsen förklaras den strategiska kulturens innebörd, bland annat utifrån Colin S. Grays tes. Denna tes utgör sedermera uppsatsens teoriansats. Utifrån teorin skapas indikatorer för att genom en kvalitativ textanalys avgöra graden av överensstämmelse mellan den strategiska kulturen och doktrinen. Studiens resultat visar att USA:s armédoktrin endast har viss grad av överensstämmelse med dess militärstrategiska kultur. Detta beror bland annat på att armén anpassats efter rådande hotbild i mycket hög takt, efter terrorattentaten mot World Trade Center den elfte september 2001.</p> / <p>This thesis examines the causal relationship between the U.S. military's strategic culture and its Army doctrine <em>FM 1 (Field Manual 1)</em>. The aim is to demonstrate the degree to which the military strategic culture influenced the development of the doctrine and whether this element can be said to constitute a natural basis for a doctrine context. The paper explains the significance of strategic culture, in particular from Colin S. Gray's theory. This theory is later used as the essay theory approach. Based on the theory, indicators will be created and used for a qualitative text analysis, in order to determine the degree of correlation between strategic culture and the doctrine. Study findings show that U.S. Army doctrine only has a certain degree of compliance with its military strategic culture and that this in particular depends on the army’s very high rate of adaptation to current threats, after the terrorist attacks on the World Trade Center on September 11th 2001.</p>

I denna uppsats prövas orsakssambandet mellan USA:s militärstrategiska kultur och dess armédoktrin FM 1 (Field Manual 1). Syftet är att påvisa i vilken grad som den militärstrategiska kulturen påverkat utformningen av doktrinen och om detta element kan sägas utgöra en självklar grund till doktrinens kontext. I uppsatsen förklaras den strategiska kulturens innebörd, bland annat utifrån Colin S. Grays tes. Denna tes utgör sedermera uppsatsens teoriansats. Utifrån teorin skapas indikatorer för att genom en kvalitativ textanalys avgöra graden av överensstämmelse mellan den strategiska kulturen och doktrinen. Studiens resultat visar att USA:s armédoktrin endast har viss grad av överensstämmelse med dess militärstrategiska kultur. Detta beror bland annat på att armén anpassats efter rådande hotbild i mycket hög takt, efter terrorattentaten mot World Trade Center den elfte september 2001. / This thesis examines the causal relationship between the U.S. military's strategic culture and its Army doctrine FM 1 (Field Manual 1). The aim is to demonstrate the degree to which the military strategic culture influenced the development of the doctrine and whether this element can be said to constitute a natural basis for a doctrine context. The paper explains the significance of strategic culture, in particular from Colin S. Gray's theory. This theory is later used as the essay theory approach. Based on the theory, indicators will be created and used for a qualitative text analysis, in order to determine the degree of correlation between strategic culture and the doctrine. Study findings show that U.S. Army doctrine only has a certain degree of compliance with its military strategic culture and that this in particular depends on the army’s very high rate of adaptation to current threats, after the terrorist attacks on the World Trade Center on September 11th 2001.

No description available.

Denna uppsats utgår från ett potentiellt problem att försvaret bytt inriktning från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar men ändå i stort behållit bredden av förbandstyper, den s.k. förmågebredden. Men hur är då en nästan oförändrad förmågebredd ett faktum trots paradigmskiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar? Invasionsförsvaret begripliggjorde olika behov som kunde återspeglas i den dåvarande förmågebredden. Ett historiskt arv kan därmed utgöra en förklaring till hur förmågebredden bevarats in i insatsförsvaret. Därtill behöver troligen även faktorer kring försvaret som organisation och dess personal, vilka utarbetar underlag för de politiska besluten om försvarets utformning, vägas in i ett historiskt perspektiv för att det skall erbjuda någon precision. Inom en organisation förekommer olika kulturer och de människor som ingår i en organisation kan således påverkas av dess normer och identitet. Historiska faktorer i kombination med bl.a. normer och identitet utgör en grund för forskning kring s.k. strategiska kulturer. Dessa teorier förefaller därmed som relevanta att applicera på problemet kring förmågebreddens bevarande. Denna uppsats undersöker hur teorin om strategisk kultur kan hjälpa till att förklara att insatsförsvarets förmågebredd är så lik det kalla krigets. Uppsatsen utgår ifrån tidigare forskning om svensk strategisk kultur och med den som historisk referens analyseras diskursen om förmågebreddens bevarande genom dess avtryck i fackpressen mellan 2007 och 2009. Uppsatsen ägnar särskild uppmärksamhet åt den centrala aspekten av hur avvägningen mellan kvantitet och kvalitet uttrycks. Resultatet visar på att Försvarsmakten å ena sidan satsar sin identitet i att personalen skall vara stolta över den högteknologiska materielen. Samtidigt visar diskursen att personalen också anser materielen som en central fråga av kvantitativa skäl och mot bakgrund av såväl nationell som internationell verksamhet. Termerna av kvantitet och kvalitet är dock inte förenliga inom insatsförsvaret då medlen inte räcker till för att idag prioritera båda. Den internationella arenans krav på interoperabilitet medför således att de kvalitativa aspekterna idag tilldelats en närmast hegemonisk ställning. Bekräftandet av den högteknologiska kulturen utgör således en förklaring till hur förmågebredden kunnat bevaras. Hade försvaret istället valt en kvantitativ men tekniskt enklare inriktning så hade inte ett upprätthållande av förmågebredden medgivits. De allra flesta av dagens förband kan med anledning av de krav som följer av hot- och insatsmiljö samt uppgiftsspetrum anno 2012 endast existera inom ramen för den högteknologiska diskursen. En ytterligare förklaring till hur strategisk kultur påverkar förmågebreddens upprätthållande ligger inom ramen för hur försvarets centrala materielsystem förknippas med en kulturell identifikation och militära självbilder. Analysen visar på den tydliga självbilden av stolthet som förknippas med bl.a. försvarets ubåtar, stridsflygplan och korvetter samt vårt agerande på den internationella arenan. Sammantaget har vi alltså inte bevarat vår förmågebredd av skäl att den utgör den optimala operativa och ekonomiska förbandssammansättningen för att lösa de uppgifter försvaret har här och nu. Istället har vi också värnat förmågebredden som ett resultat av att den förvisso i kvalitativa termer löser våra behov här och nu men samtidigt utgör en grund för framtida möjlighet till kvantitativ återtagning. Kostnaden för våra förband blir därmed dyrare än de nationer som gjort andra val. Flexibiliteten kommer med ett högt pris.

This study uses European researcher Tomas Valasek’s hypothesis about factors required for defence cooperation in order to achieve conditions which can be successfully applied to the Nordic defence cooperation NORDEFCO. The study uses only Norway and Sweden on the grounds that they are the original actors and the driving forces behind the defence cooperation. The factors studied are; the countries' strategic culture, solidarity and trust between countries, similarity in military forces, if similar conditions prevail in the defence industry and if the intentions of cooperation have been clarified. Mainly government documents in the form of propositions, orientations and defence documents are studied, together with previous research in this area and, especially, interviews with representatives of NORDEFCO at military level and policy level as well as outside perspectives from the military attachés in each country. With the intention of studying the extent to which the factors Valasek features may prove to be significant in assessing the conditions for enhanced cooperation in NORDEFCO, the study raises the question of how it is possible to find expressions for the factors. The question presented continuously throughout the analysis and following the study answers the question whether certain factors appear to be more relevant than others for the development of Nordic cooperation. It has been shown that Nordic cooperation is likely to emanate from factors such as strategic culture and similarities in the armed forces. Intentions of this cooperation are considered to be identified, although with more far-reaching intentions from the Swedish perspective. Trust is built gradually step by step, but the fact that each country has its own security ties; solidarity has proven to be of minor importance to the cooperation. The single most important factor for future development is considered by all interviewees as well as previous researchers and myself, to be that of similar conditions for the defence industry. If conditions for the defence industry were commonly set in a Nordic context, these would probably facilitate reaching a higher level of cooperation.

Both Sweden and Finland express a will for a deepened defence cooperation, but the problem is that such a cooperation haven’t been successful in the past. This paper aims to create an understanding about whether this defence cooperation have the requirements to succeed or if it faces a similar destiny as those which have failed in the past. This is conducted by examining how different strategic cultures, which covers the foreign-, security- and defense policy of an actor, can affect the cooperation and its possibility to succeed. The results show that Sweden is in a greater need of a deepened defence cooperation than Finland due to the increased strategic value of the Baltic Sea and its nearby regions, the increased threat this brings and the current state of the Armed forces which are developing towards territorial defence. This shows that Sweden are approaching Finland within these areas. While the biggest differences come through the historical experiences where cooperation have failed between the nations, at the cost of the suffering of Finland. This have led to a low Finnish trust towards cooperation and a mentality that they going to have to manage themselves.

Sedan det kalla krigets slut har Sverige förändrat sitt strategiska agerande till att i högre grad omfatta säkerhetspolitiska och militära samarbeten. Dessutom har Försvarsmakten bytt militärstrategiskt fokus från en utpräglat defensiv tyngdpunkt till att eftersträva ett mer offensivt agerande i samarbete med andra nationers militära styrkor. Denna uppsats undersöker, med en longitudinell fallstudie, om den militära doktrinens balans mellan offensiv och defensiv kan förklaras utifrån nationell strategisk kultur. Fallstudien görs på Sverige, vars strategiska kultur och militära doktrin undersöks vid två tillfällen, slutet av 1980-talet respektive mitten av 2010-talet. Undersökningen betraktar den strategiska kulturen som en intervenerande variabel vilken begränsar militärens valmöjligheter i fråga om offensiv eller defensiv tyngdpunkt vid utformning av militär doktrin. Studien påvisar en kausal påverkan vid ett av de studerade analystillfällena och en samvariation mellan den strategiska kulturen och doktrinen i det andra. Undersökningen kommer till slutsatsen att inte bara funktionella, utan även strategiskt kulturella, faktorer påverkar balansen mellan offensiv och defensiv tyngdpunkt i den svenska militära doktrinen.

Denna forskning i svensk och finsk strategisk kultur svarar på forskningsproblemet: hurdan strategisk kultur har Sverige och Finland påvisat efter slutet av kalla kriget och på vilket sätt skiljer dessa sig åt. Syftet med forskningen är att öka förståelsen av svensk och finsk strategisk kultur, belysa vilka skillnader det finns mellan dessa samt vad skillnaderna beror på. Forskningen genomfördes som en tolkande fallstudie med fokus på tre strategiska normer kopplade till militär våldsanvändning, samt tre förändringsmekanismer. Avseende svensk strategisk kultur observerades att Sverige påvisat en förändringsbenägenhet som framförallt är riktad mot förändringar i målsättningar för användning av militärt våld. Förändring har skett via samtliga förändringsmekanismer. Ett internationellt fokus med strävan till globalt ansvarstagande färgar svensk strategisk kultur. Aktivitetsnivån inom användning av militärt våld samt diversifieringen av internationellt försvarssamarbete påvisar ett uttryckt beroende av extern hjälp. Den finska strategiska kulturen karakteriseras av att hålla fast vid vikten av nationellt försvar. Målbilden för användning av militärt våld har endast fluktuerat lite med inslag av internationellt ansvarstagande, men försvaret av finskt territorium har förblivit centralt. Utöver en relativt stabil målbild har dock finska normer om hur militärt våld skall användas samt föredragen samarbetsform utvecklats i samma riktning som i Sverige. Även ett explicit uttryck för beroende av internationellt stöd har vuxit fram.  Skillnaderna mellan ländernas strategiska kultur verkar främst basera sig på en skillnad i tolkning av hotbild, men även på olik inverkan av internationella organisationer samt olika tolkningar av innebörden av lärdomar ifrån internationella kriser. Denna skillnad i kulturer tar sig även uttryck genom staternas nationella identiteter som är beroende av såväl en nationell som internationell kontext.

I den politiska elitens motiveringar till det svenska deltagandet i MINUSMA framförs varierande motiv som hänvisar till olika föreställningar och förväntningar kring hur Sverige bör agera. Motiveringarna kan ses som uttryck för och referenser till strategisk kultur vid fattande av strategiska beslut. De officiella motivförklaringarna förändras dock över tid, vilket antyder att betydelsen av olika aspekter av strategisk kultur har förändrats över tid och i relation till nationella och internationella kontextuella förändringar. Sammantaget väcker det frågor kring hur eliten refererar till strategisk kultur för att motivera säkerhetspolitiska beslut och hur refererandet till strategisk kultur förändras över tid. Studien syftar till att, med fokus på MINUSMA, bringa klarhet i hur den svenska strategisk kulturen framställs av den politiska eliten vid motiveringar till säkerhetspolitiska beslut om internationella truppinsatser samt bringa klarhet i hur den politiska elitens referenser till den strategiska kulturen, i de officiellt framställda motiveringarna, förhåller sig till förändringar i den strategiska kontexten. Undersökningen visar att den politiska elitens motiveringar tar sin utgångspunkt i egna eller gemensamma övertygelser som genom refererande till den strategiska kulturens inneboende normer ger de säkerhetspolitiska besluten till insatsen relevans och legitimitet. Vidare visar studien att vilka normer den politiska eliten väljer att referera till förändras över tid i harmoni med ett bredare utrikes- och säkerhetspolitiskt skifte i Sverige.