Nordiskt försvarssamarbete har utvecklats sedan kalla kriget slut och de nordiska länderna jobbar idag inom fem gemensamma försvarsområden; Förmågor, (ii) Försvarsmateriel, (iii) Mänskliga resurser och utbildning, (iv) Träning och övningar samt (v) Operationer. Denna undersökning har begränsats till att endast studera försvarsmaterielsamarbete. Denna uppsats har varit att, utifrån två bilaterala försvarsmaterielprojekt som påbörjats men som har avbrutits, jämföra likheter och skillnader i syfte att förstå vilka faktorer som har inverkat på försvarsmaterielsamarbetena, såväl positiva som negativa. Det centrala för uppsatsen har varit att identifiera vilka faktorer som har bidragit till att försvarsmaterielsamarbetena har avbrutits samt dra vissa slutsatser som kan ha betydelse inför eventuella framtida nordiska försvarsmaterielsamarbeten. Metoden för uppsatsen har varit jämförande av två fallstudier där empirin i huvudsak har byggts på intervjuer med deltagande länders aktörer på både politisk- och myndighetsnivå. De fallstudier som har studerats är; AMOS-projektet - samarbetet mellan Sverige och Finland samt Archer-projektet - samarbetet mellan Norge och Sverige. Trots att det fanns förutsättningar i form av möjliggörande och pådrivande faktorer så var det andra faktorer som bidrog till att försvåra och slutligen avbryta försvarsmaterielsamarbetena. De mest framhävande faktorerna som fick negativ betydelse för samarbetet var; (i) målsättningar och intentioner, (ii) tradition och kultur, (iii) tillit, (vi) försvarsindustri, (v) integration och nationell handlingsfrihet samt (vi) organisationers inverkan på samarbete. Slutsatsen av undersökningen är att problemen var kopplade till främst två orsaker; (i) brist på tillit och (ii) oförmåga att göra kompromisser.

Försvarssamarbeten är viktiga strategiska beslut då de i dagens globaliserade värld ofta resulterar i långtgående militära, säkerhetspolitiska och ekonomiska effekter. För att fatta bra strategiska beslut behöver mekanismerna bakom försvarssamarbeten förstås. Under senare år har försvarsberoendena ökat mellan såväl de europeiska som nordiska länderna – men anledningarna bakom är inte fullt klarlagda.   Syftet med denna studie är att bidra till större förståelse av denna samarbetsökning genom att finna och undersöka de faktorer som kan förklara Sveriges fördjupning av det bilaterala försvarssamarbetet med Finland under de senaste sju åren.   Samarbetet har under perioden utvecklats från en relativt lågintensiv och informell karaktär till en mer formell form med ökad intensitet och ett förhöjt nationellt försvarsfokus. Undersökningen visar att det främst är ett ökat nationellt säkerhetshot mot Sverige som förklarar landets ambition att fördjupa försvarssamarbetet. Även Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar ger viss förklaring. Sammantaget bedöms realistiska påverkansfaktorer förklara fördjupningen av det svensk-finska försvarssamarbetet och har till del konkurrerat ut liberala värderingar som grund för svenska internationella försvarssamarbeten.

Försvarssamarbeten uppstår mellan stater av olika anledningar och påverkar långsiktigt de nationella militära styrkorna och deras förmågor. Det är dock inte helt oproblematiskt då skillnader och likheter både kan möjliggöra eller omöjliggöra ett samarbete. För att utveckla det pågående fördjupade försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland i positiv riktning behöver dessa variationer förstås. Det finns därför anledning att undersöka vilka framgångsfaktorer som föreligger i det nämnda samarbetet och vilken betydelse de har.   Syftet med denna studie är att med stöd av relevant teori och empiri undersöka det fördjupade försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland. Därmed bidrar studien med ökad kunskap om påverkansfaktorerna i det bilaterala samarbetet. Det visar att olika faktorer har olika stor påverkan vid olika tidpunkter i ett försvarssamarbete. Föga förvånande har strategisk kultur stor påverkan men är också den faktor som är mest påverkansbar genom samarbete. Hårdvara verkar vara av mindre betydelse men tillit, allvarligt uppsåt och tydliga intentioner är alla av grundläggande karaktär, särskilt i en operativ planering bortom gränsen för fred.

Europeiska försvarsmakter har sedan kalla krigets slut präglats av statiska eller krympande försvarsbudgetar. Det är något som slår särskilt hårt mot materielanskaffning vars kostnadsökning överstiger normal inflation. I strävan att bibehålla förmågebredd och djup ingås multinationella samarbetsarrangemang i effektivitetsökande och kostnadsbesparande syfte.   Europaforskaren Tomas Valasek har från ett lessons learned- perspektiv identifierat karaktäristikum för framgångsrika försvarssamarbeten. Studiens syfte är att undersöka om dessa framgångsfaktorer kan appliceras även på en lägre analytisk nivå som för studien utgörs av fallet Archeranskaffningen. Framgångsfaktorerna har en generell natur och hur de tolkas för den här studien definieras genom att sätta dem i relation till rådande forskningsläge.    Analysen bygger på att sätta varje faktor i relation till Archeranskaffningen för att skapa en helhetsbild av om anskaffningens utgång kan förstås och förklaras utifrån Valaseks teori. Det källmaterial som nyttjas för detta utgörs huvudsakligen av officiella dokument som Möjlighetsstudien, Stoltenbergrapporten och strategiska dokument kompletterat med informationsintervjuer och öppna källor.   Studiens slutsatser tyder på att även enskilda lägre försvarssamarbeten kan förstås utifrån denna analysram, men att det inte är helt tillämpbart för att förklara varför ett samarbete inte blir framgångsrikt. Framgångsfaktorerna har en allt för generell natur för detta. Undersökningen av fallet Archer tyder på att teorin behöver kompletteras med faktorn teknisk rimlighet för att kunna appliceras på en lägre analytisk nivå.

Sverige och Finland har tillsammans med övriga nordiska länder en gemensam värdegemenskap. Detta innebär att vi delar och värnar om gemensamma värden, exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter. Att vi även delar en liknande historia, språk och kultur gör att det funnits goda förutsättningar för samarbete. Även om de nordiska länderna är lika ur många aspekter, så finns det ändå vissa skillnader. Denna studie syftar till att påvisa likheter och skillnader mellan svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitik med avstamp ur deras senaste försvarspropositioner som för svensk del utgavs 2009 och för Finland 2012. Studien avser vidare att undersöka vilka gemensamma samarbetsområden som finns mellan Sverige och Finland och vilka förutsättningar det finns för ett fördjupat försvarssamarbete. Skapandet av NORDEFCO 2009 gjorde att de nordiska länderna fick ett tydligt forum för samarbete inom försvars- och säkerhetspolitik. Varje nordiskt land kan själv välja om de vill delta eller ej i ett samarbete. Sverige och Finland har samarbetat inom en rad olika områden och i studien presenteras tre olika områden där samarbete har bedrivits: 1) försvarsindustri och materiel, 2) utbildning, övning och träning, 3) regionalt sjölägessamarbete. Genom kvalitativ dataanalys har Sveriges och Finlands försvarspropositioner jämförts för att påvisa likheter och skillnader. Avseende de gemensamma samarbetena mellan länderna har tre samarbetsområden detaljstuderats och kan betraktas som tre mindre fallstudier. Undersökningen visar att det finns en koherens, en samstämmighet kring svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitik. Sverige och Finland har liknande syn och målsättningar med sin säkerhet. Länderna delar åsikter kring frågor såsom internationell säkerhet och europeisk integration. Det återfinns dock skillnader. Finland har till skillnad från Sverige kvar sitt värnpliktsystem vilket innebär en stor skillnad i numerär. De uttrycker även att det ska anses som olönsamt att angripa landet. Denna strategi förde även Sverige under Kalla kriget men som man nu har lämnat. Avseende förutsättningar för ett fördjupat bilateralt samarbete mellan Sverige och Finland anses de vara goda. Dels genom att utveckla de befintliga samarbetena i olika nivåer men också skapa nya, såsom inom informationssäkerhet. Både Sverige och Finland anser att NORDEFCO ger ramar för ett fördjupat samarbete.

There are changes in Sweden's foreign policy, and Sweden is no longer a non-aligned and neutral nation. Sweden has expressed a willingness to actively participate in creating peace and stability in the world by giving and receiving military assistance in case of war, crisis or disaster. This is described as complete turnaround in Swedish policy compared to the neutrality and non-alignment during the Cold war. However new research shows that defence cooperation is not new in the Nordic region. Sweden cooperated secretly with Denmark and Norway, two NATO countries, about co-operative defence of Scandinavia during the Cold War. Is our historical picture wrong and what we perceive as new and revolutionized not particularly new? Is today's open Nordic defence cooperation a continuation of what was done in secret during the Cold War? The essay investigates and compares two different Swedish defence cooperation’s where one was previously secret and the other is open. By comparing the motives, objectives, drivers and outcomes differences and similarities in the design will be explained and compared. The study demonstrates significant differences in the motives and driving forces between the Cold War and today. The study has however revealed many similarities in the objectives and outcomes of the two defense cooperation.The study finds basis for further critical examination of the relationship between the Cold War secret defense cooperation, and today's open defense cooperation. The partnerships are in themselves not so different in design, however the world has changed and the reasons for cooperation are different. There are reasons to suggest that the curtain has been lifted and what has previously taken place secretly is today transparent but the defense cooperation has adapted to new threats and requirements.

Denna fallstudie bygger på och är ett fall av en gränsöverskridande operativ funktion mellan Sverige och Norge. Utbyte av och idéer kring en gemensam Recognized Air Picture (RAP) har under ett decennium pågått mellan de nordiska länderna Sverige, Norge och Finland. Arbetet har varit en osammanhängande följetong. Trots detta är utbyte av RAP ett av mycket få nordiska militära samarbetsprojekt som genomförts från idé till operativ drift sedan initiativet till Nordic Defence Cooperation (NORDEFCO). Det är därför intressant att lära mer om de drivande faktorerna bakom detta lyckade samarbetsprojekt. Härvid ligger utmaningen i att få en tydlig bild över den mångfald av faktorer och motiv som är av särskild relevans för utbytet av RAP. Studien visar att en stats militärstrategiska syn har ett stort inflytande på utbytet av RAP. Detta kan förklaras utifrån en global/regional nivå med säkerhetsbegreppets vidgade betydelse och tar utgångspunkt i graden av osäkerhet. En annan förklaring hittas på nationell nivå i de inomnationella mekanismerna där rationella handlingsalternativ pekar på en ökad effektiv övervakning av Nordens geopolitiskt viktiga områden. En avslutande förklaring identifieras i småstatssamarbeten där en gemensam samarbetsaxel kan ge upphov till en militär tröskeleffekt och därmed bidra till stabilitet och säkerhet i Nordens närområde.

Undersökningen är en fallstudie av de uttalade motiven för reformeringen av den svenska Försvarsmakten under åren 1999-2009, med nedslag i tre försvarspropositioner.Syftet med denna undersökning har varit att analysera de svenska regeringarnas argumentation för den försvarsreform som successivt genomförts under 2000-talet.Detta har studerats med fokus på en förändrad hotbild och förändrad inställning till multilateralt försvarssamarbete genom två olika teorier, det vidgade säkerhetsbegreppet och Pooling and Sharing.Resultatet visar att influenserna av teorierna har ökat, vilket kan förklara delar av reformeringen av försvarspolitiken.

This study uses European researcher Tomas Valasek’s hypothesis about factors required for defence cooperation in order to achieve conditions which can be successfully applied to the Nordic defence cooperation NORDEFCO. The study uses only Norway and Sweden on the grounds that they are the original actors and the driving forces behind the defence cooperation. The factors studied are; the countries' strategic culture, solidarity and trust between countries, similarity in military forces, if similar conditions prevail in the defence industry and if the intentions of cooperation have been clarified. Mainly government documents in the form of propositions, orientations and defence documents are studied, together with previous research in this area and, especially, interviews with representatives of NORDEFCO at military level and policy level as well as outside perspectives from the military attachés in each country. With the intention of studying the extent to which the factors Valasek features may prove to be significant in assessing the conditions for enhanced cooperation in NORDEFCO, the study raises the question of how it is possible to find expressions for the factors. The question presented continuously throughout the analysis and following the study answers the question whether certain factors appear to be more relevant than others for the development of Nordic cooperation. It has been shown that Nordic cooperation is likely to emanate from factors such as strategic culture and similarities in the armed forces. Intentions of this cooperation are considered to be identified, although with more far-reaching intentions from the Swedish perspective. Trust is built gradually step by step, but the fact that each country has its own security ties; solidarity has proven to be of minor importance to the cooperation. The single most important factor for future development is considered by all interviewees as well as previous researchers and myself, to be that of similar conditions for the defence industry. If conditions for the defence industry were commonly set in a Nordic context, these would probably facilitate reaching a higher level of cooperation.

This master thesis deals with the driving forces and perceived benefits that form the basis for Sweden's accession to the defence cooperation Joint Expeditionary Force (JEF). Since Sweden is already involved in a number of different defence and security collaborations, the question arises for what value another cooperation should be entered, and why JEF is considered appropriate.  With Russia's annexation of Crimea, there was a crucial change in the close environment which created a security policy situation that has put more focus on Northern Europe and the Baltic Sea region. This caused a need for new cooperation strategies in which Sweden together with others has to deal with this change.  By using Graham Allison's theoretical models this thesis analyse the underlying process of connecting JEF from a rational and bureaucratic perspective. The models intend to explain on what reasons connection to JEF was made, but also reveal different actors and their role and impact on the decision. From this, driving forces and benefits with JEF can be identified.   The results point to a strong political and military consensus with equal perception of external threats and opportunities. An overarching driver is to create a military integration with other regional actors in order to create a threshold and counterbalance to Russian action. Here, the UK is seen as a valuable player that Sweden wishes to have strong ties with in any crisis and conflict scenario. The cooperation is also expected to create the conditions for development of important military capabilities together with partners in the region. In contrast to former research this study shows that reasons to join cooperation’s has become more threat-driven. That might be a sign of tendency towards realism as a suitable explanatory model in times of increased threat and the pursuit of military utility in wake of Russian behaviour.