No description available.

Transportsektorn blir allt mer uppkopplad, digitaliserad och automatiserad. Den tekniska utvecklingen är i snabbt framåtskridande vad gäller automatiska körsystem som tar över allt större delar av förarens uppgifter. Vi närmar oss därför mer och mer en transportsektor där vi kommer kunna färdas i helt eller delvis självkörande fordon. Samtidigt är det än så länge oklart hur ansvaret ska fördelas om olyckan skulle vara framme och där ett självkörande fordon är iblandat. Dagens reglering inom transportområdet tillkom under en tid då all körning skedde manuellt och är därför inte anpassad för körning som är högt eller fullt automatiserad. Därför undersöks i förevarande uppsats vilka problem en introduktion av självkörande fordon kan medföra den civilrättsliga ansvarsfrågan enligt gällande rätt. Uppsatsen ämnar även till att bidra med inspiration för rättsutvecklingen genom att komma med förslag kring hur en reglering kring ansvarsfrågan på bästa sätt bör genomföras. I uppsatsen redogörs det för de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna och ansvarsformerna samt de mer specifika ansvarsformerna som kan bli aktuella avseende ansvarsfrågan vad gäller självkörande fordon, till exempel produktansvar och kontrollansvar. Uppsatsen belyser även trafikskadelagens (1975:1410) uppbyggnad och regler samt lagens direkta koppling till ett fordons trafikförsäkring. Den slutliga avsikten med uppsatsen är att lyfta fram eventuella luckor i den civilrättsliga ansvarsfrågan utifrån gällande rätt där ett så kallat ansvarsvakuum skulle kunna uppstå. Vidare är avsikten att komma med förslag till hur dessa eventuella luckor enligt gällande rätt kan lösas genom ny reglering. Efter en genomgång av lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin på områdena sammansluts uppsatsens problembakgrund i en analys som sedan utmynnar i en avslutande kommentar som besvarar uppsatsens frågeställningar. Det konstateras i den avslutande kommentaren att ansvarsfördelningen enligt gällande rätt avseende självkörande fordon inte är självklar. Trafikskadelagen kommer, utifrån sin teknikneutrala uppbyggnad, kunna hantera en introduktion av självkörande fordon på ett relativt bra sätt. Ansvaret avseende personskador enligt laget utgår rent strikt och en vållandebedömning behöver således inte göras. Ersättning utgår även direkt från försäkringsgivaren. Problem uppstår däremot vid så kallade kollisionsskador där sakskada uppstår på fordonen. Ersättning för sakskada på det egna fordonet utgår endast från det andra fordonets trafikförsäkring om det senare fordonet genom oaktsamhet har vållat skadan, eller om det förelåg en bristfällighet på fordonet. Vid kollisionsskador gäller således ett culpaansvar istället för ett rent strikt ansvar. Det konstateras i uppsatsen att kollisionsskador med självkörande fordon inblandade kan skapa en problematik utifrån gällande rätt, eftersom varken det automatiserade körsystemet eller föraren kan anses ha uppträtt culpöst vid skadetillfället. I dessa fall får man istället förlita sig på ett ansvar genom att en bristfällighet förelåg på skadegörarens fordon vilket orsakade skadan. På grund av den avancerade teknik som självkörande fordon kommer bestå av kan detta skapa bevissvårigheter. Det rekommenderas därför i uppsatsen att ansvarsfrågan på bästa sätt bör lösas genom att ett rent strikt ansvar inledningsvis införs för fordonstillverkaren. Ju mer trafiksäkrare de självkörande fordonen blir kan ansvaret sedermera övergå till ett presumtionsansvar, där fordonstillverkaren anses ansvarig så länge motsatsen inte är bevisad.

Den tekniska utvecklingen, närmare bestämt introduktionen av fenomenet självkörande fordon, har medfört att det i skrivande stund föreligger viss oklarhet beträffande ansvarsfrågan enligt gällande rätt. Denna oklarhet har varit föremål för diskussion i ett delbetänkande från regeringen. I SOU 2016:28 finns sammanfattade förslag på reglering, däremot endast avseende försöksverksamheten ”Drive Me” som biltillverkaren Volvo ligger bakom. För att bemöta denna oklarhet har rättsläget diskuterats och problematiserats i hopp om ökad insikt i frågan. Detta utifrån framförallt skadeståndslagen, trafikskadelagen och produktansvarslagen samt generella skadeståndsrättsliga principer och ansvarsformer. Sammantaget har det kunnat konstateras att det inte finns någon självklar lösning på problemet, även om det i ett flertal situationer går att få en uppfattning av vad som vore juridiskt rimligt. Uppsatsen bidrar således till en problematisering av rättsläget inför den kommande harmoniseringen av teknik och juridik; ett steg i utvecklingen. / The technological development, specifically the introduction of the phenomenon of driverless vehicles, has meant that the time of writing, some ambiguity regarding the issue of liability under the law exists. This uncertainty has been discussed in an interim report from the government. Proposals on regulation are summarized in current SOU, however, only for the pilot project “Drive Me” as the automaker Volvo is behind. In order to address this uncertainty, the legal position has discussed and problematized in the hope of increasing awareness on the issue. Mainly from tort liability, Traffic damage Act, product liability law and liability forms and general principles of tort law. Overall, it´s been established that there is no obvious solution to the problem, although it´s possible to get an idea of what would be legally reasonable in a number of situations. The essay contributes thus to a discussion of problems of the legal position for the upcoming harmonization of technology and law; a stage of development.