In this thesis I examine relationships between recollections of loss and the narrating of memory in works of Modernist author, Virginia Woolf. Woolfs position within discussions of early twentieth-century responses to trauma has long been the subject of debate, and her focus on alienation, death, and the detrimental influence of the larger, patriarchal sphere is crucial to critical analyses of her works. I argue that Woolfs depiction of memory is a more sophisticated one than has been previously recognized. In her fictional delineations of death and destruction, as well as in her theoretical musings on the process of remembering, Woolf conceives of a local communal sphere that is more conducive to the experience of individuated responses to loss, rather than the public sphere where notions of national identity, appropriate expressions of bereavement, and performed masculinity facilitate a continuous cycle that both produces and perpetuates such violence. These ideas are further complicated through Woolfs depiction of a different means of ordering the larger collective, one that can only be conceived through spontaneous moments of unity and connection.<p> My argument situates Woolfs position both contextually and theoretically, with reference to her own essays addressing recollection, along with contemporary discussions of the process of narrating memory and moments of trauma. It is organised in terms of the chronological publication of her novels, with the chapters moving from Jacobs Room to Mrs Dalloway, followed by The Waves, and ending with her final work of fiction, Between the Acts. Within this framework I delineate a progression in Woolfs own theories that marks her growing interest in, and working through of, unexpected loss, as well as a response that permits individuated expressions of mourning and temporary moments of connection. I end with a brief discussion of her suggested responses to such devastation, concluding that her conceptualisation of a dynamic, remembering community is a means by which she can challenge the homogeneity of the patriarchal status quo, as well as emphasising the importance of not only the articulation of trauma, but also the listening to and legitimising of such discourses.

Föreliggande studie är dels ett led i att kvalitetssäkra EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) som behandlingsmetod för barn och ungdomar och dels att utröna om behandlingen bidragit till ett förbättrat mående. EMDR som behandlingsmetod för barn och ungdomar har stöd i kontrollerade studier, men ytterligare forskning behövs. I den här studien deltog åtta barn och ungdomar med varierande diagnoser, vilka fått EMDR-behandling i barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård. Behandlingen ingick i en individualterapi i ett familjeterapeutiskt sammanhang. Barnen/ungdomarna intervjuades per telefon om hur de upplevt behandlingen och om sitt mående i efterförloppet. Information om diagnoser, C-GAS, antal EMDR-sessioner samt terapeutens bedömning inhämtades som komplement till intervjun. Resultaten visar att EMDR-behandlingen upplevs ha bidragit till att obehagskänslor och symtom minskade, men i olika grad, för alla intervjuade barn/ungdomar. Denna förändring kunde också noteras i terapeutens bedömning och i de bedömda C-GAS-värdena. Alla kände sig trygga under behandlingen och tyckte att de fick tillräcklig information. Hälften tyckte att konfrontationen med de svåra minnena var det mest obehagliga. Vissa detaljer i protokollet, såsom att bestämma målbild, upplevdes svårt för över hälften. Alla intervjuade skulle rekommendera EMDR-behandling till andra. Det positiva resultatet talar för att EMDR är en användbar metod för barn- och ungdomar med traumatiska minnen, och att det är värdefullt att satsa på fortsatt forskning kring EMDR med barn- och ungdomar.

Syftet med denna litteraturstudie var att belysa ämnet barn och katastrofer, som hur barn reagerar efter traumatiska händelser, hur de utvecklar Post- Traumatic Stress Disorder (PTSD), hur PTSD behandlas samt hur vårdpersonal kan hjälpa barn på bästa sätt. Studien var en systematisk litteraturstudie. Litteraturen söktes via Elin@dalarna, Pub Med och DOAJ. Sökord som användes för att få fram relevanta artiklar var: ”adaption”, ”care”, ”catastrophe”, ”children”, ”child”, ”disasters”, ”help”, ”natural disaster”, ”PTSD”, ”react”, ”trauma”. Dessa ord användes ett och ett samt i kombination med varandra. De vetenskapliga artiklarna som användes kvalitetsbedömdes med en kombinerad granskningsmall av Forsberg och Wengström (2003) samt Willman och Stoltz (2002) granskningsmallar för kvalitativa och kvantitativa studier. Denna granskning resulterade i ett urval av 16 vetenskapliga artiklar som var publicerade mellan1990 och 2006 och var skrivna på svenska eller engelska. Sökorden fanns med i artikelns titel eller abstract, samt att dess innehåll skulle besvara frågeställningarna som fanns. De studier som granskades i denna uppsats visade att barn reagerar väldigt olika beroende på deras sociala liv och levnadsstandard, samt hur svårt drabbade de blivit av naturkatastrofen. Barns första reaktioner efter en naturkatastrof var ofta ilska och aggressioner över det inträffade, barnen anklagade ofta sig själva för det inträffade. Barn som levde under sociala missförhållande, utan föräldrar, hem och vänner löpte högre risk att få symtom på PTSD, och det var vanligare att flickor fick symtom än pojkar. De vanligaste behandlingsmetoderna för symtom av PTSD var kognitiv beteendeterapi och läkemedel. Den viktigaste hjälpen för barn som upplevt en naturkatastrof var att hjälpa dem tillbaka till det vardagliga livet.

This thesis explores the research questions: How did African Americans cope with the oppressive system of legal segregation? How did they survive and raise their families? What were African Americans’ everyday interactions with whites like during legal segregation? What coping and resistance strategies did they utilize to survive? Using case studies from nearly 100 in-depth interviews with elderly African Americans between the ages of 50-90 in the Southeast and Southwest, I use qualitative methods to detail and analyze the experiences of elderly African Americans. This thesis explores how the exploitation and oppression of African Americans during legal segregation were enshrined by means of racial violence and discrimination in every aspect of American society. Much of the racial violence was legitimized and essential to the routine operation of legal segregation in the United States. Building on the work of Jackman(2002), Blee(2005), and Feagin (2006) for this thesis, I conceptualize racial violence as physical violence, written violence, and/or spoken violence, including being called “nigger,” “boy,” and “uncle.” The racial violence can be individual or collective which, intentionally or unintentionally, inflicts or threatens to inflict physical, psychological, social, or material injury on African Americans who often resist. In addition, the racial violence can occur in any public or private geographical location including, the street, workplace, and home. Lastly, an individual does not have to witness or personally experience the racial violence to be psychologically injured or affected by it. During legal segregation the respondents faced actual everyday racial violence or the threat of racial violence in the form of lynchings, sexual abuse, house burnings, imprisonment, rape, and being incessantly called “nigger.” I argue that the psychological traumatic experiences of fear, anxiety, stress, anguish, humiliation, stigmatization and shame can affect a person’s life for a very long time. Every one of these injuries is apparent in the interviews with elderly African Americans who survived legal segregation. Thus, I suggest the important idea of a “segregation stress syndrome,” for the chronic, enduring, extremely painful responses to official segregation that are indicated by the respondents.

Zugl.: Duisburg, Essen, Univ., Diss., 2007

Thesis (M.S.W.)--Smith College School for Social Work, Northampton, Mass., 2010. / Typescript. Includes bibliographical references (p. 64-67).

Thesis (Ph. D.)--West Virginia University, 2001. / Title from document title page. Document formatted into pages; contains ix, 107, 10 p. Vita. Includes abstract. Includes bibliographical references (p. 56-65).

Thesis (M. Arch.)--University of Hong Kong, 1999. / Includes special study report entitled: The perception of space and motion. Includes bibliographical references.

Thesis (M.Sc.)--Memorial University of Newfoundland, 2002. / Bibliography: leaves113-128.

Abstrakt Utifrån en hermeneutisk ansats har en enkät följd av djupgående intervjuer utförts i syfte att ge kunskap och förståelse för det omlärande en amputerad genomgår. Studien har även riktats mot upplevelse av omlärande i samband med spegelterapi och digital terapi för att ytterligare belysa de amputerades upplevelser av dessa terapier. Då digital terapi än så länge är en ny terapiform som endast testats på en patient har uppfattningarna om denna metod varit begränsade. De djupgående intervjuerna har i urvalet begränsats till amputerade till följd av ett trauma. Det omlärande de amputerade upplevt har tolkats utifrån en helhetsfokuserad lärandeteori för att belysa vidden av lärande för den traumatiskt amputerade personen. Omlärandet har berört både samspelsprocessen och tillägnelseprocessen och lärandeteorins samtliga tre dimensioner. Dessutom har de amputerade upplevt att deras identitet har påverkats till följd av den traumatiska amputationen. De intervjuade upplever dessutom att deras traumatiska amputation har medfört psykologiska påfrestningar som liknar dem vid psykiskt utmattningssymptom. Det är därför av betydelse att mer forskning görs inom detta fenomen för att på så sätt ge amputerade det stöd de behöver för en bra återhämtning. Abstract Based on a hermeneutical approach a questionnaire followed by in-depth interviews was conducted in order to provide knowledge and understanding of the relearning an amputee undergoes. This study was also directed to experienced relearning in connection with mirror therapy and digital therapy to further illustrate the amputee&apos;s experiences of these therapies. When digital therapy so far is a new form of therapy that has only been tested on one patient, perceptions of this method have been limited. For the in-depth interviews the selection was limited to amputees as a result of a trauma. The relearning the amputees experienced was interpreted on the basis of a whole-focused learning theory to illustrate the breadth of learning for the traumatic amputee. The relearning has involved both the interaction process and the appropriation process and all three dimensions of the learning theory. In addition, the interviewed felt that their identity has been affected as a result of the traumatic amputation. The interviewed also experienced that their traumatic amputation has led to psychological stresses similar to those of mental fatigue symptoms. It is therefore important that more research is done in this phenomenon so as to give amputees the support they need for a good recovery. / therese_liden@hotmail.com