This bachelor thesis has been performed as a literature study and consists of pros and cons considering test methods, sustainability, cost efficiency, legislation and environmental effects of flame-retardant wooden façades. The study also handles the possible consequences from the lack of permanency of the flame retardants in wooden façades due to leaching. Wood is a construction material with unique possibilities regarding the environmental aspect since it is renewable. For a matter of fire safety, the usage of wooden façades brings several challenges that must be considered during the projection of a building. Wood is a flammable material which increases the risk of fire spread along the façade. According to "Boverkets Byggregler, BBR" a Swedish collection of construction regulations, wooden façades must be protected when used in non-sprinkled buildings with three or more floors. Flame retardants in forms of fire impregnation and anti-flammability paint are therefore used as protection of the wooden façades. Façades main task is to protect the inner parts of the building from tough outdoor weather conditions which makes the façades vulnerable for leaching of the fire impregnation and anti-flammability paint which can affect the fire properties negatively over time. There are several ways of testing the fire resistance of wooden products. The regulations in BBR for using wooden façades in buildings with three of more floors without sprinklers, states that the product must be tested and approved according to SP Fire 105. A test method that does not takes in consideration that the flame retardants might decay over time, but there are other methods for testing and classing the permanency of the flame retardants. DRF classification EXT (Durability Reaction to Fire for External use) can be accomplished by using the European test method EN 16755 that exposes the wooden façade too accelerated weathering by cycles of watering and dry outs. Although this is not something that are clearly stated in Swedish regulations but is used as a quality stamp or guideline by manufacturers. The results from foreign weathering methods differs to the results generated through weathering methods by the Nordic method NT Fire 054. The results from the Nordic method turned out to be the least conservative of the ones tested. A relation between time to ignition, amount of cycles and time per cycle was observed for all test methods, but which method that are most precise has not been determined. Results from previous studies where products were exposed to natural and accelerated weathering has been compiled. The results suggest that several products do not meet the requirements of DRF class EXT, mainly due to the cause of leaching of the flame retardants. The regulations in BBR is in this study considered too vague due to the lack of distinct demands of how to acquire permanency of the fire protection for wooden façades. It was also acknowledged that the most common fire retardants have a minimal negative impact on the environment due to leaching. Fire impregnated wooden façades stands economically strong on the market compared too other construction materials. The benefits of using wood as a construction material is that its lifecycle has low emissions of carbon dioxide, is more energy efficient and is aesthetically appealing. The disadvantage of using wood as a construction material is that it is flammable regardless which type of protection that is used which entails austere building regulations compared to diverse façade materials.

Mitt i Europas växande beroende av extern antimonproduktion har Europeiska kommissionen konsekvent betonat ett växande gap mellan utbud och efterfrågan sedan 2014. Som svar på denna utmaning riktade sig denna studie mot sekundära antimonkällor från underutnyttjade rester av guld, koppar och blymalm, som för närvarande utgör ett miljöproblem. Genom noggranna experiment, fastställde vi att optimal antimonurlakning uppnås vid 120 °C inom 2 timmar med en 250 g/L Na2S och 60 g/L NaOH-blandning. Detta tillvägagångssätt accentuerar selektiv extraktion, förbättrar antimonåtervinningen och minimerar kopparinterferens. En innovativ aspekt av denna studie var användandet utav mikrovågsassisterad urlakning, vilket visar fördelar i både utvinningseffektivitet och bevarande av mineralstrukturer jämfört med traditionella metoder. Våra resultat stöds av flera analytiska verktyg och ger en första förståelse, även om detaljerna kring mikrovågsassisterad urlakning och dess skalbarhet motiverar ytterligare utforskning. Denna studie introducerar en metod för urlakning av antimon från koppargruvavfall och föreslår ett motsvarande återvinningssystem som kan vara ekonomiskt lönsamt. Sådana ansträngningar kan ge ett blygsamt bidrag till att lindra den nuvarande situationen. / Amid Europe's growing reliance on external antimony production, the European Commission has consistently emphasized an expanding supply-demand gap since 2014. Responding to this challenge, our research targeted secondary antimony sources from underutilized residues of gold, copper, and lead ore processing, which currently pose environmental concerns. Through meticulous experimentation, we determined that optimal antimony leaching is achieved at 120°C within 2 hours, using a 250 g/L Na2S and 60 g/L NaOH mixture. This approach accentuates selective extraction, enhancing antimony recovery and minimizing copper interference. An innovative facet of this study was the adoption of microwave-assisted leaching, demonstrating advantages in both extraction efficiency and mineral structure conservation over traditional methods. Our results, backed by multiple analytical tools, provide an initial understanding, though areas like the specifics of microwave-assisted leaching and its scalability warrant further exploration. This study introduces a method for leaching antimony from copper mining waste and suggests a corresponding recycling system that may be economically viable. Such endeavors might offer a modest contribution to alleviating the present situation.

Leaching is one of the major processes occurring when organic litter is decomposed and is often completed within a few days when litter enters aquatic environments. It is important that leaching is addressed when studying microbial and invertebrate decomposition rates in order to avoid overestimations. The traditional litter bag method that has been used to measure decomposition rates in both terrestrial and aquatic environments has in recent years been challenged by the new and widely adopted tea bag index (TBI). Both methods, however, fail to bring a standardized methodology for separating and recognizing weight losses of litter due to leaching and biotic decomposition. Through a field experiment in two streams with different water discharge, this study has focused on exploring the leaching phase and post-leaching phase of the tea products used in TBI. The results unveiled that 20% of rooibos tea’s and 44% of green tea’s initial weight was lost to leaching within three days (72 hours) of the experiment. After the 72nd hour, both teas remained in a stabilized phase until the end of the experiment (120 hours). Water discharge had no significant effect on neither of the tea-weights during or after the leaching phase. This study recommends that weight loss through the leaching phase are taken into account in future studies and advocate the development of an updated TBI protocol where leaching losses are recognized. If not, overestimations of active decomposition rates will be made and may result in compromised conclusions. / Urlakning är en av de viktigaste processerna som uppstår vid nedbrytning av organiskt material och är ofta slutfört inom några dagar när materialet befinner sig i vattenmiljöer. Det är viktigt att den urlakade massan beräknas när studier fokuserade på nedbrytningshastigeter av mikrober och evertebrater genomförs, detta för att undvika en överestimering av den biotiska aktiviteten. Den traditionella metoden, där torkade växtdelar i påsar, har använts för att mäta nedbrytningshastigheter i både mark- och vattenmiljöer har under de senaste åren utmanats av det nya och allmänt accepterade tepåse-indexet (TBI). Båda metoderna misslyckas dock med att implementera en standardiserad metodik för att separera och uppskatta materialets viktförluster genom urlakning och biotisk nedbrytning. Genom ett fältexperiment i två vattendrag med olika vattenföring har denna studie fokuserat på att undersöka urlakningsfasen och den stabiliserade perioden efter urlakningen hos teprodukterna som används i TBI. Resultaten avslöjade att 20% av rooibos tes och 44% av grönt tes ursprungliga vikt förloras genom urlakning inom tre dagar (72 timmar) av experimentet. Efter den 72:a timmen förblev båda teerna i en stabiliserad fas till slutet av experimentet (120 timmar). Vattenflöde hade ingen signifikant effekt på någon av tetypernas vikter, varken för perioden under eller efter urlakningsfasen. Denna studie rekommenderar att viktminskning genom urlakningsfasen beaktas i framtida studier och förespråkar utvecklingen av ett uppdaterat TBI-protokoll för att inkludera urlakningens påverkan. Om inte, kommer överskattningar av aktiva nedbrytningshastigheter att göras och kan leda till äventyrade slutsatser.

Konstgräsplaner kan beaktas som en betydande utsläppskälla av mikroplaster. Fyllnadsmaterialet som används på konstgräsplaner kallas granulat och går under definitionen mikroplast. De som används främst på den svenska marknaden är SBR, TPE, EPDM och R-EPDM. Granulatet sprids främst via dagvattnet från konstgräsplaner som då riskerar att hamna i närliggande vattendrag. Tidigare studier har påvisat att granulatet kan urlaka toxiska ämnen som riskerar att förorena vattendragen. Vattenlevande organismer kan misstolka små partiklar som föda, vilket kan ge konsekvenser som bland annat förstoppning och svält. Ämnena som kan urlaka tillhör samlingsnamnet miljögifter och är stabila, toxiska, reproduktionsstörande och ackumulerande. Syftet med denna studie är att ge en beskrivning av vilka fyllnadsmaterial som används på konstgräsplaner i Gävle och undersöka hur dessa partiklar kan spridas samt identifiera åtgärdsförslag för att minska spridningen. Syftet är också att redovisa konstgräsplanernas dagvattenutlopp och vattendragens status för att redogöra för den potentiella miljöpåverkan som granulatet kan ge upphov till. Metoderna som använts i arbetet är litteraturstudie, personlig kommunikation, fältobservationer, kartsystem och figurer samt vattenprov.   Gavlefastigheter äger fem konstgräsplaner i Gävle kommun, vilka är Träffen IP, Gavlevallen, Nynäs IP, Sörby IP och Andersberg. På dessa planer används SBR- TPE- och R-EPDM-granulat. På planområdet förekommer dagvattenbrunnar och granulatet kan spridas till dessa genom ytavrinning vid höga regnflöden, snöplogning och smältvatten samt att spelarna får med sig partiklarna från planen. De flesta planer har dräneringssystem kopplat till dagvattenledningar som kan sprida urlakande ämnen till vattendrag. Dagvattenledningarna har utlopp i Testeboån, Bäckebrobäcken, Gavleån och Hemlingbybäcken. Granulatets fysikaliska egenskaper är en betydande roll om partikeln sedimenterar till botten eller om den kan transporteras med vattendraget. De konstgräsplaner som främst är i behov av åtgärder för att minska spridningen av granulat är Sörby, Anderberg och Nynäs.   Vattendragens statusklassning uppnår ej god kemisk status och ämnen som förekommer i förhöjda halter varierar beroende på vattendrag. Enligt tidigare studier kan flera av dessa ämnen urlaka från granulatet, vilket innebär att det finns en risk för ett tillskott av dessa ämnen om spridning sker. / Artificial turfs have been shown to be a significant source of microplastics. The filling material used on artificial turf is called granules and are under the definition microplastic. There are different kinds of granules on the Swedish market, these are SBR, TPE, EPDM and R-EPDM. The granules spread mainly through stormwater from artificial turf, which may then end up in nearby streams. Previous studies have shown that the granules can release toxic substances that risk contaminating the water. Aquatic organisms can misinterpret microscopic particles as food, which can cause consequences such as constipation and starvation. The substances that may leach from the granules belongs to the collective name environmental toxins and are stable, toxic, reproductive and accumulative.   The purpose of this study is to provide a description of the filling material that are used in artificial turfs in Gävle, investigate how these granules can spread and then identify suggestions to reduce the spread. The purpose is also to present the artificial turf's stormwateroutlets and water status to describe the potential environmental impact that the granulate may cause. The methods used in this work are literature studies, personal communication, field observations, map systems and figures and water samples.   Gavlefastigheter owns five artificial turfs in the municipality of Gävle which are Träffen IP, Gavlevallen, Nynäs IP, Sörby IP and Andersberg. These turfs use SBR- TPE and R-EPDM granules. There are open water wells on every turf area and granules can spread to these by surface water at intensive rain, snow plowing and meltwater and with the players when they leave the turf. Most turfs have drainage systems connected to stormwater pipelines that can spread leachable substances to water. The water pipelines have outlets in Testeboriver, Bäckebrostream, Gavleriver and Hemlingbystream. The physical properties of the granules have a significant effect if the particle sinks to the bottom or if it is transported along with the water. The artificial turfs that are primarily in need of taking actions to reduce the spread of granules are Sörby, Anderberg and Nynäs.   The waters do not achieve good chemical status and substances that occur at high concentrations varies depending on the kind of water. According to previous studies, several of these substances may leach from the granules which means that there is a risk of a contribution of these substances if spreading occurs.