This essay examines masculinity in the Swedish military paper Värnpliktsnytt during 1971-1991. The purpose is to study the masculine norms and the hegemonic masculinity that Värnpliktsnytt conveys during these years. Värnpliktsnytt was handed out for free to all soldiers during 1971-2010. During the 1970’s the women were only allowed on non-combat posts and in the 1980’s they more and more were included and accepted as soldiers and staff in the military. In 1989 women were allowed to apply for active and non-combat duty in all military sectors. This affected the masculine ideal of Värnpliktsnytt, and the desirable view of man started to change. Before the 1980’s strong men in the ranger divisions constituted the hegemonic masculinity’s peak, but during this decade the regular conscripted soldiers with more individual thought and softer feelings rose in the hegemonic hierarchy. Also with the common debate on gender equality men in the military was encouraged to take a bigger part in the home life and to act more responsible towards the upbringing of the children. Apart from the duty to family, the military duty is also central to the masculinity in Värnpliktsnytt during the whole examined period. Men are expected to fulfill their military duty, although it is accepted to complain about wage andworking conditions. The overall results points in the direction that the ideal man becomes more complex.

Denna uppsats handlar om synen på vapenvägrare i militärmagasinet Värnpliktsnytt, där fokus ligger på de olika typerna av maskulina ideal som träder fram. Undersökningsperioden är 1971-1981. Studiens teoretiska ramverk baseras dels på ett genusperspektiv, dels på ett mediaperspektiv. Genusperspektivet bidrar till en förståelse för de typer av manlighet som de olika aktörerna ger uttryck för medan medieperspektivet ger en god inblick i hur ett militärmagasin som Värnpliktsnytt kan fungera som opinionsbildare. Undersökningen visar att journalisterna har en mycket positiv syn (i såväl texter som bilder) på de män som utför vapenfri tjänstgöring (inom exempelvis dagis och sjukvård). De står för en ”ny” form av manlighet som växer fram allt mer på 70-talet. Här premieras egenskaper som förnuftigt tänkande, jämställdhet och en öppenhet att visa känslor. Journalisterna anser att vapenfria gör sin plikt precis lika bra som vanliga värnpliktiga. Journalisterna har dock en kyligare ton mot de som totalvägrar, deras manlighet beskrivs oerhört sällan i positiva ordalag och deras typ av pacifism uppmuntras inte. De kritiska rösterna mot vapenvägrare (alltså både vapenfria och totalvägrare) får väldigt lite plats i tidningen och bemöts oftast av motkritik. När vapenfria, totalvägrare och kritiska röster själva får skriva (debattinsändare etc.) framträder ytterligare intressanta perspektiv. De vapenfria riktar exempelvis hård kritik mot det ”traditionella” manlighetsidealet och lyfter återkommande upp den etiska (och inte politiska eller religiösa) aspekten i sin vapenvägran. Totalvägrarna å sin sida menar att de själva är både tappra och modiga som vågar stå upp, och ta straffet, för sina pacifistiska ideal. De kritiska rösterna är i sin tur dels negativa mot både de vapenfria och totalvägrarna och nedvärderar deras manlighet, dels upplever de att Värnpliktsnytt är alldeles för partiska till fördel för gruppen med vapenvägrare. Avslutningsvis är vapenvägrar-frågan ett ämne som återkommer relativt kontinuerligt under 70-talet (även om många nummer är utan relevanta artiklar). Ett tydligt mönster är att fler artiklar i ämnet skrivs ju äldre decenniet blir.