No description available.

Bakgrund: Den psykiska ohälsan ökar och den vuxenpsykiatriska heldygnsvården har stor press på sig, både utifrån personalbrist, ökat behov och efterfrågan av personcentrerad vård samt med ett ansvar att behandla och möta ett brett spektrum av komplicerade psykiatriska diagnoser och tillstånd. Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård besitter ofta stor kunskap och erfarenhet och kan bidra till att stärka vården men får inte alltid utrymme att kliva fram och ta det ansvar som professionen representerar. Rebellsjuksköterskor kan genom sitt driv, patientfokuserade och ledande egenskaper bana väg för andra sjuksköterskor att våga kliva fram och ta sitt professionella ansvar, samt bidra till en positiv utveckling av en säker, personcentrerad vård. Denna studie vill öka kunskapen kring erfarenheter av rebelledarskap för att skapa större förståelse för hur detta kan främjas och användas för att bidra till utvecklingen av vården. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap i vuxenpsykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien har genomförts med deskriptiv design och kvalitativ ansats. Datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor med erfarenhet av rebelledarskap inom vuxenpsykiatrisk heldygnsvård i Sverige och har analyserats med en induktiv, kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen mynnade ut i tre huvudkategorier: att rebelledarskap kan vara en ensam resa på en väg kantad av utmaningar, att rebelledarskap kan driva verksamheten framåt och stärka en personcentrerad vård, samt att rebelledarskap är en inre drivkraft som utgår från profession och kompetens. Slutsats: Genom sitt driv att förbättra vården och hitta mer individanpassade lösningar utifrån patientens unika omvårdnadsbehov kan rebellsjuksköterskan utgöra en viktig resurs för utvecklandet av en mer personcentrerad psykiatrisk heldygnsvård. Mer forskning behövs för att klargöra hur rebellsjuksköterskans insatser påverkar patienternas återhämtning, samt för att potentiellt kunna bidra till en tydligare arbetsbeskrivning för sjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk heldygnsvård.

Bakgrund: Stödjande samtal är ett verktyg inom den psykiatriska heldygnsvården som används i behandlande och lindrande syfte med suicidnära patienter. Det konstateras att samtalet var specialistsjuksköterskans viktigaste verktyg inom psykiatrisk omvårdnad. Vid granskning inom ämnet kunde det fastställas att det fanns sparsamt med forskning gällande stödjande samtal med suicidnära patienter i psykiatrisk heldygnsvård i Sverige utifrån specialistsjuksköterskans perspektiv. Syfte: Studiens syfte var att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av att genomföra stödjande samtal med suicidnära patienter som vårdas i psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien tillämpar en kvalitativ metod med induktiv ansats och baseras på åtta semistrukturerade intervjuer enligt Graneheims och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. För att inkluderas i studien skulle specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård ha erfarenhet av stödjande samtal med suicidnära patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Verksamheter bestående av rättspsykiatri samt barn -och ungdomspsykiatri exkluderades ur studien. Resultat: Analysen av datainsamlingen presenterades med temat vikten av ett ömsesidigt möte i samtalet och kategorierna; att vara inkännande, att vara tillgänglig samt samspelets betydelse. Slutsats: För att uppnå möjlighet till ett ömsesidigt möte och ett vårdande stödjande samtal krävs att specialistsjuksköterskor har tid för att kunna bedriva en personcentrerad och patientsäker vård samt för att skapa allianser med patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Det stödjande samtalet styrs av specialistsjuksköterskors erfarenhet och intuition, vilket bidrar till att det stödjande samtalet blir olika för varje individ. Det stödjande samtalet inom psykiatrisk heldygnsvård drabbas om specialistsjuksköterskor inte har någon erfarenhet samt om personalbrist eller tidsbrist förekommer. / Background: Supportive conversations are a tool within the inpatient psychiatric care that is used for the treatment and relieving purpose of suicidal patients. It is established that dialogues were the specialist nurse's most important tool in psychiatric nursing. When examining the subject, it was determined that there was sparingly research regarding supportive conversations with suicidal patients in psychiatric inpatient care in Sweden from the specialist nurse's perspective.Aim: The aim of the study was to shed light on the psychiatric nurse's experiences of carrying out supportive conversations with suicidal patients who are cared for in psychiatric inpatient care. Method: The study applies a qualitative method with an inductive approach and is based on eight semi-structured interviews according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. To be included in the study, the specialist nurse specializing in psychiatric care had to have experience of supportive conversations with suicidal patients in psychiatric inpatient care. Departments consisting of forensic psychiatry and child- and adolescent psychiatry were excluded from the study.Result: The analysis resulted in the theme of the importance of a mutual meeting in the conversation with the categories; to be empathetic, to be available and the importance of interaction.Conclusion: In order to achieve the opportunity for a mutual meeting and a caring supportive conversation, the psychiatry nurses must have time to be able to conduct person-centered and patient-safe care and to create alliances with patients in psychiatric inpatient care. The supportive conversation is guided by the psychiatry nurses experience and intuition, which contributes to the supportive conversation being individual. The supportive conversation within psychiatric inpatient care is affected if the psychiatry nurse has no experience and if there is a shortage of staff or a lack of time.