Introduktion Delaktighet i arbete är för de allra flesta människor en önskad och viktig aktivitet av många olika anledningar, men för personer med en psykisk sjukdom är inklusionen i arbetslivet begränsad. I Sverige är en psykiatrisk diagnos den vanligaste orsaken till sjukskrivning och värst är situationen för unga personer (2011). Det finns ett mycket stort behov av rehabilitering till arbete för personer med en psykisk sjukdom. En metod för detta är Individual Placement and Support (IPS), som internationellt betraktas som den mest effektiva insatsen för att hjälpa dessa personer till anställning. Syftet med denna avhandling är att undersöka IPS i en socialpsykiatrisk kontext med avseende på arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade utfall, prediktorer för anställning och deltagarnas uppfattning om kompetens i vardagen. Ett ytterligare syfte var att beskriva det kvalitativa innehållet i IPS-insatsen ur klienternas och IPS-coachernas perspektiv.   Metod Forskningsprojektets kontext utgjordes av två IPS-verksamheter, vilka var organiserade i respektive kommuns socialtjänst som tidsbegränsade projekt. Sextiofem män och kvinnor med olika psykiska sjukdomar som deltog i verksamheternas IPS-program inkluderades i studien. Arbetsrelaterade data rapporterades varannan månad av IPS-coacherna under två års uppföljning och innefattade: typ av sysselsättning och omfattning, typ och omfattning av IPS-insats, samt beskrivningar av vad som underlättat respektive försvårat i arbetet med klienterna. Icke arbetsrelaterade data samlades in vid baseline, vid 12 månader och vid 24 månader: psykiatriska symtom, självkänsla, livskvalitet, generellt psykosocialt fungerande, aktivitetskompetens och aktivitetsvärdering, samt delaktighet. Deltagarna intervjuades också vid 12 och 24 månader. Data analyserades i olika kombinationer i de fyra delstudier som är inkluderade i avhandlingen. Mest användes icke-parametrisk statistik, men också Rasch-analyser. I den sista delstudien tillämpades en kvalitativ fallstudiemetodik. Resultat Tjugofem procent var vid något tillfälle under det första året i anställning och ytterligare 14 procent var engagerade i reguljära studier. Alla utom fyra av deltagarna var vid något tillfälle i sysselsättning i någon form, mestadels i arbetsträning på vanlig arbetsplats. Omfattningen av anställning, studier och arbetsträning under det första året varierade mellan endast en vecka till 41 veckor. En liknande variation fanns i antalet timmar i sysselsättning. Deltagare i någon form av sysselsättning vid 12 månader visade positiva förändringar över tid med avseende på psykiatriska symtom (p=0.000) och psykosocialt fungerande (p=0.000). Dessa personer var också mer tillfredsställda med sin sysselsättningssituation (p=0.009). Tre potentiella prediktorer för anställning kunde identifieras, men bara psykiatriska symtom kvarstod som signifikant på en nivå av p<0.05. En lägre grad av psykiatriska symtom ökade oddset med 5.5 för att uppnå anställning under ett år. Generellt skattade deltagarna värdet av att kunna utföra olika aktiviteter i vardagen högre än hur de skattade sin förmåga att utföra dessa. Kliniskt meningsfulla glapp återfanns bland de mest värderade som handlade om att kunna sköta sin ekonomi och sina grundläggande behov, samt att kunna göra det man tycker om att göra. Flera av de aktiviteter som uppfattades som svårast att utföra är relaterade till förmågor av betydelse för att uppnå anställning. Fallstudien illustrerade komplexa processer i IPS-interventionen. En av dessa visade på betydelsen av reflekterade erfarenheter för klienters omkonstruktion av sina aktivitetsidentiteter och betydelsen av kontinuitet för att kunna göra det. Diskussion Deltagandet i IPS-programmen resulterade i sysselsättningsförändringar för de allra flesta av deltagarna, men proportionen i anställning var låg i jämförelse med de allra flesta internationella resultat. Komplexa processer uppstod på vägen i riktning mot arbete och både i de framgångsrika och mindre framgångsrika fallen, avseende anställning, förändrades personernas upplevelse av sig själva som aktörer. IPS är betraktad som evidensbaserad för personer med allvarlig psykisk sjukdom, vilket vanligen inkluderar personer med schizofreni och andra psykossjukdomar, men den undersökta gruppen av deltagare dominerades av personer med olika tillstånd av ångest och depression och relativt många personer hade neuropsykiatriska diagnoser. I kontrast till många andra studier av IPS, identifierades en lägre grad av psykiatriska symtom utgöra en prediktor för att bli anställd. Deltagarnas uppfattning om aktivitetskompetens och värdering av kompetens visade att det fanns glapp däremellan, som är viktiga att uppmärksamma när insatser ges i syfte att främja utvecklingen av värderad kompetens bland personer med psykiskt funktionshinder. Slutsats Denna avhandling representerar ett av de första försöken att studera IPS i en svensk kontext som kännetecknas av att det är socialtjänsten som är delvis ansvarig för psykiatrisk rehabilitering. Interventionen kan betraktas som användbar, men designen på denna studie tillåter inte att dra slutsatser om dess effektivitet. Genom att samla mer detaljerad information från klienters och IPS-coachers erfarenheter är det möjligt att få syn på processer som uppstår i en IPS-intervention och några av de komponenter som är av speciell betydelse för denna. Konsekvenserna av att ha högre grad av psykiatriska symtom tycks vara en barriär mot att bli anställd. En viktig förutsättning för att kunna förverkliga IPS uppfattas vara koordinerade samarbeten mellan de involverade aktörerna.

Personer med ryggmärgsskada löper en större risk för ett stillasittande liv vilket ökar risken för följdsjukdomar. Med tanke på att arbetsterapi idag främst är inriktat mot att förbättra ADL-förmåga, snarare än fritidsaktiviteter, finns det ett behov av att studera fysiska fritidsaktiviteter inom arbetsterapi. Syftet med denna studie var således att beskriva de upplevelser personer med ryggmärgsskada får av att vara delaktiga i fysiska fritidsaktiviteter. En litteraturstudie genomfördes och efter sökning i databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO återstod nio artiklar som analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisades i tre huvudkategorier; att interagera med miljön, att sträva efter god hälsa och välbefinnande och att sträva efter personlig utveckling i olika aspekter. De fysiska fritidsaktiviteterna sker i interaktion mellan personen och social-, fysisk- och aktivitetsmiljö. Dessutom upplever individerna en strävan efter god hälsa och välbefinnande där fysiska fritidsaktiviteter bidrar till såväl fysisk som psykisk hälsa, samt aktivitetsbalans. Fysiska fritidsaktiviteter underlättar även deras strävan mot personlig utveckling, i form av till exempel ökad självständighet, ökat självförtroende och en aktivitetsidentitet. Gällande delaktighet i fysiska fritidsaktiviteter motiverade positiva upplevelser, medan negativa upplevelser hindrade. Mångfalden av upplevelser är också viktiga att ta hänsyn till för utveckling av arbetsterapeuters arbete mot att öka delaktighet i fysiska fritidsaktiviteter för personer med ryggmärgsskada.