No description available.

Bakgrund: Efter kirurgiska ingrepp förekommer postoperativt ileus (POI) som ett normalfysiologiskt tillstånd. POI definieras som ett avvikande mönster av gastrointestinal motilitet med karakteristiska symtom som illamående och kräkningar, uppspänd buk, samt utebliven gasavgång eller avföring. POI har påvisats påverka den postoperativa återhämtningen negativt. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga interventioner som används för att minska durationen av postoperativt ileus vid svenska kirurgiska vårdavdelningar. Design: Enkätbaserad tvärsnittsstudie. Metod: Internetbaserad enkät skickades till vårdenhetschefer vid 86 kirurgiskt inriktade vårdavdelningar på fem universitetssjukhus i södra och mellersta Sverige. Resultat: Totalt 21 kirurgiska vårdavdelningar besvarade enkäten. Kunskaper kring innebörden och handläggningen av POI angavs som måttliga till goda. Den mest frekvent föreslagna interventionen inom omvårdnad var mobilisering och laxantia i olika former var den vanligaste farmakologiska interventionen. Konklusion: Omvårdnads- och farmakologiska interventioner av varierande evidensgrad används på svenska kirurgiska vårdavdelningar. Det tycks finnas ett behov av utbildning om och implementering av vetenskapliga kunskaper inom området för bedömning och handläggning av POI. / Background: Postoperative ileus (POI) occurs as a normal reaction to all forms of surgery. POI is defined as a deviant pattern of gastrointestinal motility with characteristic symptoms such as nausea and vomiting, abdominal distension and lack of gas or stool. Postoperative ileus has been shown to affect the postoperative recovery in a negative way. Aim: The aim of this study was to investigate the current use of interventions aimed to reduce the duration time of postoperative ileus in Swedish surgical wards. Design: A cross-sectional study. Method: A web-based survey was administered to matrons at 86 surgical wards in five university hospitals in the mid- and south of Sweden. Results: In total, 21 wards responded. The knowledge about the meaning and management of POI was perceived as moderate to good. The most frequent used nursing intervention was mobilization, and the most common pharmacological action proposed was laxatives of various sorts. Conclusion: Both nursing and pharmacological interventions with various grades of evidence are used in Swedish surgical wards. There are indications of a need for education and implementation of science-based knowledge within the area of assessing and managing POI.