I en familj påverkar alla varandra på ett eller annat sätt. Om en person i familjen blir allvarligt sjuk drabbar det alla familjemedlemmar. Detta innebär att alla i familjen kan behöva stöd och hjälp för att kunna bearbeta den nya svåra situationen. Sjuksköterskorna fokuserar ofta på att informera och stödja de vuxna i familjen. Information och stöd anpassas sällan till barnens nivå och behov. Barnen blir utsatta i en sådan situation och de får många gånger själva tolka situationen genom föräldrarnas uttryck. Barn har rätt att få anpassad information kring en sjuk familjemedlem. För sjuksköterskan i situationen är det viktigt att skapa en relation till barnet och visa att barnets känslor är viktiga. Barnen kan påverkas negativt om de inte får det stöd som de behöver i en situation kring en allvarligt sjuk familjemedlem. Sjuksköterskor behöver hjälpa anhöriga barn att bli delaktiga i omvårdnaden av den sjuke familjemedlemmen. Syftet med studien är att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att möta barn som är anhöriga till en allvarligt sjuk familjemedlem. Denna litteraturstudie baseras på åtta artiklar, av vilka sex är kvalitativa, en är kvantitativ och en är både kvalitativ och kvantitativ. Utifrån analysen skapades tre huvudkategorier: sjuksköterskors syn på sitt ansvar för barn som är anhöriga till allvarligt sjuka, kommunikation och sjuksköterskans syn på sin beredskap att hantera situationen med barnen. Ur dessa huvudkategorier kunde sju subkategorier skapas. Resultatet visar att sjuksköterskor upplever att det är svårt att kommunicera med anhöriga barn. Sjuksköterskor efterfrågar tydliga rutiner för hur de ska bemöta anhöriga barn som kommer till sjukhuset på besök. Vikten av en god kommunikation, anpassad information och känslan av delaktighet är några delar som diskuteras i studien. Tydliga riktlinjer för hur anhöriga barn ska bemötas kan skapa ett lugn hos sjuksköterskor, vilket i sin tur kan hjälpa barnen att känna en trygghet i situationen med en allvarligt sjuk familjemedlem.

Syftet med studien var att belysa sjukvårdspersonals uppfattningar om anhöriga barns behov av lekterapi på sjukhus, för att få en förståelse för hur det kan utveckla lekterapin som verksamhet. Metoden var kvalitativ ansats med fenomenografisk inriktning och studien genomfördes via intervjuer med sex personer som hade fem olika yrkesroller inom sjukvården. Resultaten framhöll en hel del variationer, dock uppfattade sjukvårdspersonalen att anhöriga barn har behov av lekterapi och att känna delaktighet och kontroll i traumatiska situationer. Studiens beskrivningskategorier visade på fem olika variationer som alla relaterar till fenomenet anhöriga barns behov av lekterapi. Diskussionen framhåller ur sociokulturellt perspektiv att lärandet i lekterapin skedde på individuell nivå eller i gemenskap. Vissa uppfattade inte att lärandet skiljde sig åt om barnet var anhörigt eller sjukt. Dessutom framkom uppfattningen att det skulle behövas en bra kommunikation mellan avdelningar och lekterapin för förbättrad tillgänglighet. Det framkom även att sjukvårdspersonalenansåg att lekterapin med hjälp av anhöriga barns kunskap skulle kunna utvecklas som verksamhet. Genom att uppmärksamma barns lek och samtal i en sociokulturell kontext, skulle man kunna påverka och bidra till att fler får tillgång till lekterapin. / <p>Godkännande datum: 2017-06-05</p>