Erik Beckmans roman Inlandsbanan (1967) har, tillsammans med hans hela författarskap, både kritiserats och hyllats som obegriplig, med en berättarstruktur som aktivt bryter mot ett konventionellt, episkt berättande och anammar en försvårande, gestaltande skriv- och läsakt. Derrida diskuterar i Of Grammatology (1967) funktionen hos den skrivna texten som betecknande det betecknande, det vill säga betecknande det talade språket som betecknar den refererade betydelsen, och hur relationerna dessa sinsemellan förskjutits. På ett liknande sätt har Inlandsbanans textfunktion förskjutits från en episk berättartradition till en icke-muntlig, materialistisk struktur. Med hjälp av en inomkompositionell, intermedial begreppsapparat, och en hypotes kring ett musikaliserat berättande, där gestaltande former tar sig runt den muntliga språktraditionen inom litteraturen, ses Inlandsbanan här i ett nytt ljus och en del av dess påstådda obegriplighet redes ut. Allt detta sker integrerat i en diskussion av en intermedial metod för analys, som hela tiden har sitt stöd i Erik Beckmans roman. Slutligen manifesteras en diskussion i form av en analys av romanen med uppsatsens teoretiska diskussioner som grund. Detta fungerar både som inblick i ett i mångt och mycket förbisett författarskap, och i en terminologi för att hantera skarpt avvikande texter inom litteraturvetenskapen.