<p>Övervikt och fetma är ett problem i västvärlden idag och inverkar på hälsa och välbefinnande. Fetma är en svårbehandlad sjukdom och är en problematisk biverkan vid användning av antipsykotiska läkemedel; förebyggande åtgärder är särskilt viktiga. Sjuksköterskan har, med sin holistiskt biopsykosociala expertis och sin regelbundna direktkontakt med patienter, en unik möjlighet att genom sina observationer samordna och planera interventioner för att förhindra viktuppgång. Sjuksköterskan fungerar som rollmodell för en hälsosam livsstil där rådgivning, stöttning och utbildning ingår. Syftet var att beskriva interventioner för att reducera viktuppgång hos personer som behandlas med antipsykotika. Som metod har en litteraturstudie använts, sju vetenskapliga artiklar har sammanställts i resultatet. Arbetets omvårdnadsteoretiska ram ser på människan ur ett helhetsperspektiv med huvudtes att varje person är ett eget komplett system, målet för omvårdnad är att assistera personen till att behålla detta systems jämvikt. Utifrån modellen har speciell vikt lagts på interventionsutformandet med tanke på specifik grupps särskilda behov. Utifrån typ av interventioner som delades in i grupperingar analyserades deras infallsvinklar och resultat. Följande tre nyckelkategorier identifierades: Kompensation av biocellulära rubbningar med diet, fysisk aktivitet, biofysiologiska mätningar och läkemedel, kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom kognitiva stöd och hjälpmedel samt kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom stöttande resurser från socialt nätverk.</p>

Övervikt och fetma är ett problem i västvärlden idag och inverkar på hälsa och välbefinnande. Fetma är en svårbehandlad sjukdom och är en problematisk biverkan vid användning av antipsykotiska läkemedel; förebyggande åtgärder är särskilt viktiga. Sjuksköterskan har, med sin holistiskt biopsykosociala expertis och sin regelbundna direktkontakt med patienter, en unik möjlighet att genom sina observationer samordna och planera interventioner för att förhindra viktuppgång. Sjuksköterskan fungerar som rollmodell för en hälsosam livsstil där rådgivning, stöttning och utbildning ingår. Syftet var att beskriva interventioner för att reducera viktuppgång hos personer som behandlas med antipsykotika. Som metod har en litteraturstudie använts, sju vetenskapliga artiklar har sammanställts i resultatet. Arbetets omvårdnadsteoretiska ram ser på människan ur ett helhetsperspektiv med huvudtes att varje person är ett eget komplett system, målet för omvårdnad är att assistera personen till att behålla detta systems jämvikt. Utifrån modellen har speciell vikt lagts på interventionsutformandet med tanke på specifik grupps särskilda behov. Utifrån typ av interventioner som delades in i grupperingar analyserades deras infallsvinklar och resultat. Följande tre nyckelkategorier identifierades: Kompensation av biocellulära rubbningar med diet, fysisk aktivitet, biofysiologiska mätningar och läkemedel, kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom kognitiva stöd och hjälpmedel samt kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom stöttande resurser från socialt nätverk.

Schizofreni är en psykisk sjukdom som kännetecknas av hallucinationer, vanföreställningar och desorienterat tal. Incidensen är jämnt fördelad hos kvinnor och män och sjukdomen drabbar 15 per 100 000 individer. Negativa symtom innebär en förlust av kapaciteter, t.ex. motivationsbrist, afasi eller social isolering. Positiva symtom innebär vanföreställningar, hallucinationer och misstänksamhet. Dopaminhypotesen har länge varit den ledande teorin inom patofysiologi vid schizofreni. Även andra neurotransmittorer tros spela en viktig roll i sjukdomsutvecklingen. Första och andra generationens antipsykotika blockerar postsynaptiska dopaminerga receptorer och minskar därmed schizofrenisymtom. Antipsykotika i injektionsform är ett passande preparatval för patienter med en undermålig följsamhet till peroral antipsykotikabehandling. År 2009 registrerades paliperidonpalmitat, ett nytt andra generationens antipsykotika i injektionsform. Paliperidonpalmitat är en palmitatester av paliperidon (9-hydroxy-risperidon). Syftet med studien var att jämföra paliperidonpalmitat med andra antipsykotika i injektionsform vid schizofreni med avseende på effektivitet, tolerabilitet och biverkningsprofil. Fyra randomiserade kliniska studier samt en retrospektiv studie erhölls från artikelsökningar i databasen PubMed. Resultat från artikelanalyser visar likvärdiga antipsykotiska effekter hos paliperidonpalmitat, långverkande risperidoninjektion och haloperidoldekanoat. Paliperidonpalmitat och haloperidoldekanoat visades däremot ha olika biverkningsprofiler. / Schizophrenia is a mental disorder associated with symptoms such as hallucinations, delusions, disoriented speech and other mood disturbances. The prevalence is equally distributed among men and women and affect approximately 15 per 100 000 individuals. Negative schizophrenic symptoms are synonymous with loss of specific capacities such as lack of motivation, aphasia or social isolation. Positive symptoms include delusions, hallucinations and suspiciousness. Pathophysiology of schizophrenia is mostly due to deregulation of the neurotransmitter dopamine. Additional neurotransmitters are also believed to play an important role in the pathogenesis. First and second generations antipsychotics block postsynaptic dopaminergic receptors and consequently alleviate schizophrenic symptoms. Antipsychotic injections are a suitable administration form for patients with poor adherence to oral treatment. In 2009, paliperidone palmitate was registered as a new second-generation antipsychotic injection. Paliperidone palmitate is a palmitate ester of paliperidone, 9-hydroxyrisperidone. The aim of this study is to compare paliperidone palmitate with other injectable antipsychotics in schizophrenia focusing on efficacy, tolerability and side effects. A total of four randomized clinical trials and one retrospective study were derived from PubMed. Results from the trial analysis show equal antipsychotic effects for paliperidone palmitate, long-acting risperidone and haloperidol decanoate. On the other hand, paliperidone palmitate and haloperidol decanoate differ in their side effect profile.

Antipsychotics (AP) are used to treat psychotic symptoms in patients with e.g. schizophrenia or bipolar disorder. To find the right treatment may be difficult and demands carefully monitoring of the concentration in blood tests. In psychopharmacology therapeutic drug monitoring (TDM) of antipsychotics is an important tool for optimizing the treatment. With repeated blood tests it is possible to monitor the patient response, interactions and compliance. The aim of this project was to develop a method for sample preparation and analysis by UHPLC-MS/MS suitable for 12 antipsychotic drugs and 9 major metabolites in human plasma samples. The project was divided in to six different steps (1) Preparation of stock solutions and infusions of the analytes and internal standards. (2) Calculation of the monoisotopic molecular weight. (3) Optimization of the cone voltage and collision energy (4) Optimization of the chromatography by selecting the ideal mobile phase and column (5) Preparation of the calibration curve (5) Extraction with protein precipitation (6) Analysis on an Acquity I Class coupled to an Xevo TQ-XS MS and separation on a Cortects UPLC C18 (1.6 µm 2.1x50 mm) with gradient elution at 0.5 ml/min and a 5.20-min run-time. Detection was made with MRM, monitoring 2 ion transitions per compound. Isotope labeled internal standards were used for 9 of the compounds. In order for the method to be used in routine analysis, some work remains to be done regarding validating, optimizing the mass spectrometer's settings, testing for extraction yield, matrix effects and analysis of patient samples. / Antipsykotika är läkemedel som används för behandling av psykotiska symtom hos patienter som lider av t.ex. schizofreni eller bipolär sjukdom. Att hitta rätt behandling kan vara svårt och kräver att man noga övervakar koncentrationen i blodet. Med upprepade blodprov och så kallat terapeutiskt intervall (TDM) går det att optimera behandlingen, övervaka patientens respons på behandlingen samt eventuella interaktioner med andra läkemedel. Det går även att följa hur noga patienten är med att ta sina mediciner så kallat följsamhet eller compliance. Syftet med detta projekt har varit att utveckla en ny metod för att mäta 12 antipsykotiska läkemedel och 9 metaboliter i plasma med UHPLC-MS/MS. Det experimentella arbetet i detta projekt delades in i sex olika steg: (1) Beredning av stamlösningar och infusionslösningar av eftersökta substanser och deras internstandarder till rätt koncentration (2) Beräkning av molekylmassan för monoisotopen av varje substans. (3) Optimering av konvolt och kollisionsenergi (4) Optimering av kromatografin med val av lämplig mobilfas och kolonn (5) Beredning av kalibreringslösningar (6) Extraktion av substanser i plasma. Extraktionsmetoden som användes var proteinutfällning och analysen utfördes på Acquity I Class kopplat till Xevo TQ-XS MS. Separation gjordes med Cortects UPLC C18 (1,6 µm 2,1x50 mm) och gradienteluering med ett flöde på 0,5 ml/min och tiden för analys 5,20 min. Detektionen gjordes med MRM och två transitioner per substans. Isotop-inmärkt internstandard användes för 9 av substanserna. För att metoden ska kunna användas vid rutinanalys återstår en del arbete när det kommer till validering, optimering av masspektrometerns inställningar, test av extraktionsutbyte, matriseffekter och analys av patientprov.

Adverse drug reactions (ADRs) constitute a significant health problem with consequences for the patient as well as for society. Suspected ADRs have been reported to occur in about 2-14% of hospitalised patients. In about 5% of deceased hospitalised patients suspected ADRs may have caused or contributed to the fatal outcome. When a pharmaceutical drug is approved for marketing, the drug has been tested only on a limited number of patients (often &lt;6000) for a limited time period in a controlled environment. Hence mostly common ADRs are detected in these trials. Moreover, certain patient groups, for example patients with co-morbidities, elderly patients, children and pregnant women are often not included in these studies. Thus, it is important to closely monitor the use of drugs after marketing to observe new effects and detect new ADRs. The aim of this thesis is to describe the pattern of pharmaceutical substance use related to morbidity and mortality and to investigate two serious ADRs. We have studied the incidence of fatal ADRs, fatal intoxications, cerebral haemorrhage related to warfarin treatment and venous thromboembolism (VTE) related to treatment with antipsychotic drugs. Observational studies form the basis for this thesis. Data from the Swedish Cause of Death Register, medical case records, the Swedish database on ADRs, the forensic pathology and forensic toxicology databases, and Swedish and Danish hospital discharge registers, Danish prescription registers, and civil registry systems were used. In Paper I we found that 3% of all fatalities in a Swedish population were related to a suspected ADR. Of the deceased hospitalised patients, 6% were related to a suspected ADR. Haemorrhage was the most commonly observed fatal suspected ADR, accounting for almost two-thirds of the events and anticoagulantia was the most common drug group associated with fatal suspected ADRs (almost 50%). A suspected intoxication could have contributed to the fatal outcome in 0.6% of the deceased. Among the fatal intoxications in Swedish medico-legal autopsies studied in Paper II, on average four substances were detected per case. The five most commonly detected substances in individuals with a fatal intoxication were ethanol, propoxyphene, paracetamol, diazepam and flunitrazepam. Among patients diagnosed with cerebral haemorrhage, 10% (59 cases) were treated with warfarin at onset of symptoms (Paper III). Of these, 7 cases (12%) were considered to have been possibly avoidable since the patients were treated with concomitant drugs that have the potential to enhance warfarin effects. The results from Paper IV and Paper V in combination with the published literature suggest that patients treated with antipsychotic drugs have an increased risk for VTE. Compared with non-users, an adjusted odds ratio for VTE of 2.0 was found for users of any antipsychotic drugs in a Danish population. In a medico-legal autopsy series, an adjusted odds ratio for fatal pulmonary embolism of 2.4 and 6.9 was found for users of first-generation low-potency antipsychotics and second-generation antipsychotics, respectively. In summary, drug-related morbidity and mortality is a significant problem and suspected ADRs contribute to a substantial number of deaths. Fatal intoxications are relatively common and it is important to observe changes in patterns of substances associated with fatal intoxications to be able to discover new trends and monitor effects of preventive work. A significant proportion of warfarin-related cerebral haemorrhage was caused by drug-drug interactions and was considered possible to avoid. Users of antipsychotic drugs may increase the risk of VTE. / Idag finns det säkra och effektiva behandlingar mot många sjukdomar. Läkemedel är den vanligaste behandlingsformen i sjukvården och under 2006 hämtade sex miljoner svenskar (68%) ut ett eller fler recept på ett apotek i Sverige. Även om läkemedelsbehandling har många positiva effekter kan även oönskade och skadliga effekter vid läkemedelsbehandling uppkomma, dvs. läkemedelsbiverkningar. Innan ett läkemedel kommer ut för försäljning har man studerat effekter och biverkningar på ett begränsat antal individer (ofta &lt;6000) under en begränsad tidsperiod där patienterna övervakas noga. Dessutom är det i regel enbart patienter med få andra sjukdomar och läkemedel som ingår i dessa studier. Därför är oftast enbart de vanligaste biverkningarna kända när ett läkemedel börjar säljas till allmänheten. När ett läkemedel blir tillgängligt för ett stort antal patienter är det därför viktigt att man med olika metoder fortsätter att följa läkemedlets effekter och biverkningar. Tidigare har man visat att ungefär 2-14% av inläggningar på sjukhus beror på läkemedelsbiverkningar. Dessutom kan biverkningar ha bidragit eller orsakat dödsfallet i ungefär 5% av de som avlider på sjukhus. Biverkningar orsakar mycket lidande för patienten och kostar samhället både tid och pengar. Om det skulle vara möjligt att förhindra några av dessa sjukhusinläggningar eller dödsfall skulle man vinna mycket. Det är svårt att uppskatta hur många biverkningar som kan förhindras. Genom att studera faktorer som kan öka risken för en oönskad effekt kan man bättre anpassa behandlingen till den enskilde patienten och därmed förhindra biverkningar. Syftet med den här avhandlingen är att beskriva mönster av läkemedelsrelaterade sjukdomar och dödsfall, och att undersöka risken för två allvarliga läkemedelsbiverkningar. Förekomsten av misstänkta läkemedelsbiverkningar, vilka faktorer som kan öka risken för att få en läkemedelsbiverkan, samt vilka läkemedel och biverkningar som förekommer har studerats. Detta gjordes utifrån uppgifter hämtade från dödsorsaksregistret, svenska biverkningsregistret, journaler, rättsmedicinska register, slutenvårdsregister och receptregister. Genom att utnyttja sådan information har vi i närmare detalj studerat förekomsten av dödsfall där ett eller flera läkemedel kan ha haft betydelse för dödsfallet, förgiftningsdödsfall, blödningar i samband med blodförtunnande medicinering och blodproppar i samband med antipsykotisk medicinering. I de arbeten som ingår i avhandlingen har vi funnit att en läkemedelsbiverkan misstänks ha bidragit eller orsakat dödsfallet i ungefär 3% av de som avlidit i en svensk population (Arbete I). Blödningar står för nästan två tredjedelar av dessa biverkningar och blodförtunnande medel misstänks vara inblandade i nästan hälften av de misstänkta läkemedelsbiverkningarna. I den här svenska populationen avled 0,6% till följd av misstänkt läkemedelsförgiftning. Bland rättsmedicinskt undersökta förgiftningsdödsfall påvisades i genomsnitt fyra substanser per fall (Arbete II). De fem vanligaste påvisade substanserna i studien var alkohol, dextropropoxifen, paracetamol, diazepam och flunitrazepam. Bland patienter som får hjärnblödning behandlades 10% vid blödningstillfället med ett blodförtunnande medel, warfarin (Arbete III). I 7 fall (12%) skulle hjärnblödningen möjligen kunna ha förhindrats då patienterna samtidigt behandlades med andra läkemedel som kan ha ökat blödningsrisken. Den sammantagna bilden av den litteratur som finns publicerad och resultatet av Arbete IV och Arbete V, tyder på att patienter som behandlas med antipsykotiska preparat har en ökad risk för att få blodpropp. Flera faktorer har föreslagits som kan förklara den ökade risken för blodpropp bland patienter som behandlas med antipsykotika som har med sjukdomen att göra och/eller behandlingen med antipsykotiska läkemedel. Sammanfattningsvis visar detta avhandlingsprojekt att läkemedelsbiverkningar är ett väsentligt sjukvårdsproblem som bidrar till ett betydande antal dödsfall. Förgiftningsdödsfall med läkemedel är också relativt vanliga och det är viktigt att bevaka effekter av preventiva åtgärder och se om de substanser som används ändras över tid. En del läkemedelsrelaterade biverkningar skulle kunna förhindras då t.ex. en betydande andel av warfarinrelaterade hjärnblödningar beror på läkemedelsinteraktioner. Förekomsten av venösa blodproppar verkar vara förhöjd bland patienter som behandlas med antipsykotiska läkemedel, men fler studier behövs för att avgöra detta och vad det i så fall beror på.