<p>Övervikt och fetma är ett problem i västvärlden idag och inverkar på hälsa och välbefinnande. Fetma är en svårbehandlad sjukdom och är en problematisk biverkan vid användning av antipsykotiska läkemedel; förebyggande åtgärder är särskilt viktiga. Sjuksköterskan har, med sin holistiskt biopsykosociala expertis och sin regelbundna direktkontakt med patienter, en unik möjlighet att genom sina observationer samordna och planera interventioner för att förhindra viktuppgång. Sjuksköterskan fungerar som rollmodell för en hälsosam livsstil där rådgivning, stöttning och utbildning ingår. Syftet var att beskriva interventioner för att reducera viktuppgång hos personer som behandlas med antipsykotika. Som metod har en litteraturstudie använts, sju vetenskapliga artiklar har sammanställts i resultatet. Arbetets omvårdnadsteoretiska ram ser på människan ur ett helhetsperspektiv med huvudtes att varje person är ett eget komplett system, målet för omvårdnad är att assistera personen till att behålla detta systems jämvikt. Utifrån modellen har speciell vikt lagts på interventionsutformandet med tanke på specifik grupps särskilda behov. Utifrån typ av interventioner som delades in i grupperingar analyserades deras infallsvinklar och resultat. Följande tre nyckelkategorier identifierades: Kompensation av biocellulära rubbningar med diet, fysisk aktivitet, biofysiologiska mätningar och läkemedel, kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom kognitiva stöd och hjälpmedel samt kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom stöttande resurser från socialt nätverk.</p>

Övervikt och fetma är ett problem i västvärlden idag och inverkar på hälsa och välbefinnande. Fetma är en svårbehandlad sjukdom och är en problematisk biverkan vid användning av antipsykotiska läkemedel; förebyggande åtgärder är särskilt viktiga. Sjuksköterskan har, med sin holistiskt biopsykosociala expertis och sin regelbundna direktkontakt med patienter, en unik möjlighet att genom sina observationer samordna och planera interventioner för att förhindra viktuppgång. Sjuksköterskan fungerar som rollmodell för en hälsosam livsstil där rådgivning, stöttning och utbildning ingår. Syftet var att beskriva interventioner för att reducera viktuppgång hos personer som behandlas med antipsykotika. Som metod har en litteraturstudie använts, sju vetenskapliga artiklar har sammanställts i resultatet. Arbetets omvårdnadsteoretiska ram ser på människan ur ett helhetsperspektiv med huvudtes att varje person är ett eget komplett system, målet för omvårdnad är att assistera personen till att behålla detta systems jämvikt. Utifrån modellen har speciell vikt lagts på interventionsutformandet med tanke på specifik grupps särskilda behov. Utifrån typ av interventioner som delades in i grupperingar analyserades deras infallsvinklar och resultat. Följande tre nyckelkategorier identifierades: Kompensation av biocellulära rubbningar med diet, fysisk aktivitet, biofysiologiska mätningar och läkemedel, kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom kognitiva stöd och hjälpmedel samt kompensation av psykiska funktionsnedsättningar genom stöttande resurser från socialt nätverk.

SAMMANFATTNING Bakgrund Studier har visat att rökare generellt äter mer ohälsosamt, samtidigt som de väger mindre än icke rökare. Aptit, vilometabolism och energiintag har setts förändras i samband med rökstopp, vilket kan leda till en viktuppgång. Oro för viktuppgång i samband med rökavvänjning har visat sig vara vanligare hos kvinnor och kunna påverka beslutet att sluta röka. Eftersom det saknas kvalitativa studier på före detta rökare skulle vår studie kunna leda till en ökad förståelse för den enskilda individen vid rökavvänjning. Syfte Syftet med studien var att utforska tankar och erfarenheter hos vuxna kring mat och kroppsvikt i samband med rökavvänjning. Metod Sju kvalitativa intervjuer genomfördes på personer som hade genomgått rökavvänjning, varav sex var rökfria. Som stöd vid intervjuerna användes en halvstrukturerad frågeguide. Intervjuerna spelades in och transkriberades sedan ordagrant. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat Hälften av de rökfria var oroliga för att gå upp i vikt inför rökstoppet. Majoriteten förmedlade att de hade ökat i vikt efter rökstoppet, men menade att rökstoppet inte enbart var orsaken. De flesta respondenter önskade en lägre kroppsvikt, varav vissa oroade sig över viktens påverkan på hälsan. Det var inte enbart kroppsvikten i sig som påverkade respondenterna negativt, utan även ökat bukomfång, bekantas reaktion på viktuppgången och en icke överrensstämmande självbild. Vissa respondenter upplevde ökad aptit, bättre smakupplevelse och mer tid över i samband med måltid som en följd av rökstoppet, vilket uppgavs medföra större portioner. Majoriteten upplevde ett behov av att äta vid röksug och vissa började äta mer sötsaker, vilket blev som ett substitut eller en form av belöning eller tröst. Slutsats Det kan vara av värde att beröra matvanor under rökavvänjning då oro för viktuppgång, viktökning och dess följder då skulle kunna förebyggas. Det kan även vara betydelsefullt att uppmärksamma individen på rökstoppets eventuella påverkan på matintaget och därmed motverka att ohälsosamma matvanor uppkommer.

Övervikt och fetma är ett stort problem världen över. Varje år dör 2,8 miljoner vuxna människor av sjukdomen. För att kunna arbeta preventivt mot övervikt och fetma och hjälpa de patienter som lider av sjukdomen bör sjuksköterskan ha mer kunskap och utbildning om de bakomliggande faktorerna. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa bakomliggande faktorer för övervikt och fetma. 12 vetenskapliga artiklar valdes ut och granskades och resultatet framkom i form av fyra kategorier; livsstilsfaktorer, känslor och relationer, socioekonomiska faktorer och genetiska faktorer.  I ett flertal studier framkom det att brist på fysisk aktivitet var en starkt bidragande faktor till viktuppgång. Stress och tidsbrist var de utlösande faktorerna till att den fysiska aktiviteten uteblev. Graviditet och moderskap sågs som en bakomliggande faktor till viktuppgång hos kvinnor. Relationer och en svår barndom kunde också bidra till viktuppgång hos både män och kvinnor. Arbetsmiljö, utbildningsnivå och socioekonomisk status hade en betydelse relaterat till högt BMI, dock visade dessa faktorer skillnader gällande genus. Det framkom att det finns ett könsideal och att det framförallt har betydelse gällande männens viktuppgång. Vidare kvalitativ forskning med fokus på patienternas upplevelser är av betydelse. Likaså sjuksköterskans preventiva arbete som bör uppmärksammas redan under sjuksköterskeutbildningen. / Overweight and obesity is a major problem worldwide. Every year 2.8 million adult dies in the disease. In order to work preventively against overweight and obesity and to help patients who suffer from the disease, nurses need more knowledge and education about the underlying factors. The purpose of this study was to illustrate the underlying factors for overweight and obesity. 12 scientific papers were selected and examined and the result emerged in four categories; lifestyle factors, feelings and relationships, socioeconomic factors and genetic factors. Several studies showed that the lack of physical activity was a major contributing factor to gaining weight. Stress and lack of time were the triggering factors that physical activity did not occurred. Pregnancy and motherhood was seen as an underlying factor to why women gained weight. Relationships and a difficult childhood could also contribute to weight gain in both men and woman. Work environment, education and socioeconomic status had a role related to high BMI, however, those factors showed differences regarding gender. It was found that there are gender ideals and that they are primarily of importance regarding the men’s weight gain. Further qualitative researches focusing on patients’ experiences are relevant. Similarly, the nurse’s preventive work should be addressed during nursing school.

Overweight and obesity are enormous problems, causing both reduced life expectancy as well as socioeconomic consequences. In 2016, almost 40 % of the global population was classified as obese. Obesity is a major risk factor to numerous serious health issues, including high blood pressure, stroke, diabetes and it is connected to an increased risk of certain types of cancer.    Semaglutide is a glucagon-like peptide-1 receptor agonist (GLP-1RA) approved by the European Union in 2022 for treatment of obesity and some types of overweight. Semaglutide supports the regulation of blood sugar, hunger and satiety, similar to the hormone glucagon-like peptid-1 (GLP-1).   This review examined research related to expected length of treatment for weight loss with semaglutide. Specifically, it considered whether it is an option to end treatment with semaglutide once the patient reached the target weight and improved health, or if continuous treatment with semaglutide is necessary to prevent weight regain.    The studies reviewed were connected to the clinical trials “Semaglutide Treatment Effect in People with obesity” (STEP), that studied change of weight. The basic design of these trials combined once weekly injections of Semaglutide 2.4 mg or placebo with 150 minutes weekly exercise, 500 calories reduction in daily intake and ongoing supportive counselling. The trial objective, length and population varied, still all trials resulted in about 15 % mean weight loss with semaglutide treatment compared to 2-6 % with placebo treatment.    Investigation in changes in weight and cardiometabolic endpoints up to one year after discontinued 68 weeks of treatment, found that only -5% weight loss from base line remained, even with on-going lifestyle changes. Neither intensive behavioural therapy and 8 weeks of initial low-carb diet nor a prolonged 104 weeks study showed additional weight loss.    A questionnaire regarding the control of food cravings, hunger and satiety found that the semaglutide group had in average less cravings for savoury food and an increased control of general food craving than placebo.    It is not possible, based on examined trials of subcutaneous semaglutide 2.4 mg, to conclude that ending treatment will result in a permanent stable weight loss, even with continued lifestyle changes and supportive follow ups. Additional research, especially on long-term treatment with semaglutide 2.4 mg, is needed to investigate results as weight loss, other improved parameters and reported side effects. Still the reported side effects have not raised any alarm and parameters connected to some of the serious risk factors that are increased when obese or over-weight were indicated as improved compared to placebo.    Despite the need for more research, the absence of severe adverse effects, above positive indications related to reduced risk factors, and the fact that nearly 70 % of participants in average lost at least -10 % of their weight at base line, and closer to 35 % lost at least 20 %, all support a positive view of semaglutide 2.4 mg as a potential lifelong treatment option. / Fetma är ett globalt hälsoproblem, med flera allvarliga följdsjukdomar som kan leda till både förkortad förväntad livslängd och socioekonomiska konsekvenser. Semaglutid är en glukagonliknande peptid-1 receptoragonist (GLP-1RA) som godkändes för behandling av fetma och viss övervikt av Europeiska unionen år 2022. Precis som kroppsegen glukagonliknande peptid-1 (GLP-1) stödjer semaglutid glukoshomeostas genom att både stimulera insulinproduktionen och hämma glukagonutsöndring. Semaglutid bidrar även till minskade hungerkänslor och ökad mättnadskänsla. Denna litteraturstudie har undersökt forskningsresultat gällande förväntad behandlingstid vid behandling av övervikt och fetma med veckovis subkutan semaglutid 2,4 mg; en kortare kur med semaglutid som följs av fortsatta livsstilsförändringar för att bibehålla önskad vikt, eller livslång farmakologisk behandling. Utvalda studier har varit kopplade till de randomiserade, dubbelblinda kliniska studierna ”Semaglutide Treatment Effect in People with obesity” (STEP) som undersökte procentuell viktnedgång och där livsstilsförändring i form av 150 min rörelse per vecka, 500 kalorier minskat dagligt kaloriintag samt uppföljningssamtal kombinerades med behandling med veckovis subkutan 2,4 mg semaglutid.  Samtliga studier, som undersökte förändring av vikt, gav trots skillnader i studiernas längd och andra parametrar likvärdiga effektkurvor som planade ut runt 15 % jämfört med omkring 2-6 % genomsnittlig viktreduktion för placebo. Efter 20 veckor sågs 10,6 % genomsnittlig viktnedgång, efter 68 veckor cirka 15 % och 104 veckors behandling med semaglutid gav inte ytterligare procentuell viktnedgång. Inte heller intensiv beteendeterapi eller inledande lågkalorikost bidrog till ökad viktnedgång. Däremot visade en av studierna en statistiskt signifikant förbättrad upplevd kontroll av begär efter mat och begär efter salta livsmedel för den grupp som behandlades med semaglutid.  Vid avbruten behandling återgick vikten till ungefär – 5% av ursprungsvikten efter 48-52 veckor utan semaglutid, oavsett om livsstilsförändringar bibehölls eller ej. Utifrån undersökta studier av subkutan semaglutid 2,4 mg går det inte att dra slutsatsen att en kortare behandlingskur åtföljs av en bestående viktminskning, inte ens i de fall där semaglutid ersätts med fortsatt icke-farmakologisk behandling i form av ökad rörelse, minskat kaloriintag samt kontinuerliga stödsamtal.  Fler långtidsstudier kring effekt och biverkan behövs, men rapporterad biverkan är framför allt lindrig och övergående, kardiometabola parametrar indikerar en förbättring jämfört med placebo men försämring vid avbruten behandling. Detta och en bibehållen viktnedgång där det för nästan 70 % leder det till minst 10 % viktminskning och närmare 35 % får minst 20 % bestående viktminskning är en anledning till att se positivt till möjlig livslång behandling med subkutan semaglutid 2.4 mg.