Overweight and obesity are enormous problems, causing both reduced life expectancy as well as socioeconomic consequences. In 2016, almost 40 % of the global population was classified as obese. Obesity is a major risk factor to numerous serious health issues, including high blood pressure, stroke, diabetes and it is connected to an increased risk of certain types of cancer.    Semaglutide is a glucagon-like peptide-1 receptor agonist (GLP-1RA) approved by the European Union in 2022 for treatment of obesity and some types of overweight. Semaglutide supports the regulation of blood sugar, hunger and satiety, similar to the hormone glucagon-like peptid-1 (GLP-1).   This review examined research related to expected length of treatment for weight loss with semaglutide. Specifically, it considered whether it is an option to end treatment with semaglutide once the patient reached the target weight and improved health, or if continuous treatment with semaglutide is necessary to prevent weight regain.    The studies reviewed were connected to the clinical trials “Semaglutide Treatment Effect in People with obesity” (STEP), that studied change of weight. The basic design of these trials combined once weekly injections of Semaglutide 2.4 mg or placebo with 150 minutes weekly exercise, 500 calories reduction in daily intake and ongoing supportive counselling. The trial objective, length and population varied, still all trials resulted in about 15 % mean weight loss with semaglutide treatment compared to 2-6 % with placebo treatment.    Investigation in changes in weight and cardiometabolic endpoints up to one year after discontinued 68 weeks of treatment, found that only -5% weight loss from base line remained, even with on-going lifestyle changes. Neither intensive behavioural therapy and 8 weeks of initial low-carb diet nor a prolonged 104 weeks study showed additional weight loss.    A questionnaire regarding the control of food cravings, hunger and satiety found that the semaglutide group had in average less cravings for savoury food and an increased control of general food craving than placebo.    It is not possible, based on examined trials of subcutaneous semaglutide 2.4 mg, to conclude that ending treatment will result in a permanent stable weight loss, even with continued lifestyle changes and supportive follow ups. Additional research, especially on long-term treatment with semaglutide 2.4 mg, is needed to investigate results as weight loss, other improved parameters and reported side effects. Still the reported side effects have not raised any alarm and parameters connected to some of the serious risk factors that are increased when obese or over-weight were indicated as improved compared to placebo.    Despite the need for more research, the absence of severe adverse effects, above positive indications related to reduced risk factors, and the fact that nearly 70 % of participants in average lost at least -10 % of their weight at base line, and closer to 35 % lost at least 20 %, all support a positive view of semaglutide 2.4 mg as a potential lifelong treatment option. / Fetma är ett globalt hälsoproblem, med flera allvarliga följdsjukdomar som kan leda till både förkortad förväntad livslängd och socioekonomiska konsekvenser. Semaglutid är en glukagonliknande peptid-1 receptoragonist (GLP-1RA) som godkändes för behandling av fetma och viss övervikt av Europeiska unionen år 2022. Precis som kroppsegen glukagonliknande peptid-1 (GLP-1) stödjer semaglutid glukoshomeostas genom att både stimulera insulinproduktionen och hämma glukagonutsöndring. Semaglutid bidrar även till minskade hungerkänslor och ökad mättnadskänsla. Denna litteraturstudie har undersökt forskningsresultat gällande förväntad behandlingstid vid behandling av övervikt och fetma med veckovis subkutan semaglutid 2,4 mg; en kortare kur med semaglutid som följs av fortsatta livsstilsförändringar för att bibehålla önskad vikt, eller livslång farmakologisk behandling. Utvalda studier har varit kopplade till de randomiserade, dubbelblinda kliniska studierna ”Semaglutide Treatment Effect in People with obesity” (STEP) som undersökte procentuell viktnedgång och där livsstilsförändring i form av 150 min rörelse per vecka, 500 kalorier minskat dagligt kaloriintag samt uppföljningssamtal kombinerades med behandling med veckovis subkutan 2,4 mg semaglutid.  Samtliga studier, som undersökte förändring av vikt, gav trots skillnader i studiernas längd och andra parametrar likvärdiga effektkurvor som planade ut runt 15 % jämfört med omkring 2-6 % genomsnittlig viktreduktion för placebo. Efter 20 veckor sågs 10,6 % genomsnittlig viktnedgång, efter 68 veckor cirka 15 % och 104 veckors behandling med semaglutid gav inte ytterligare procentuell viktnedgång. Inte heller intensiv beteendeterapi eller inledande lågkalorikost bidrog till ökad viktnedgång. Däremot visade en av studierna en statistiskt signifikant förbättrad upplevd kontroll av begär efter mat och begär efter salta livsmedel för den grupp som behandlades med semaglutid.  Vid avbruten behandling återgick vikten till ungefär – 5% av ursprungsvikten efter 48-52 veckor utan semaglutid, oavsett om livsstilsförändringar bibehölls eller ej. Utifrån undersökta studier av subkutan semaglutid 2,4 mg går det inte att dra slutsatsen att en kortare behandlingskur åtföljs av en bestående viktminskning, inte ens i de fall där semaglutid ersätts med fortsatt icke-farmakologisk behandling i form av ökad rörelse, minskat kaloriintag samt kontinuerliga stödsamtal.  Fler långtidsstudier kring effekt och biverkan behövs, men rapporterad biverkan är framför allt lindrig och övergående, kardiometabola parametrar indikerar en förbättring jämfört med placebo men försämring vid avbruten behandling. Detta och en bibehållen viktnedgång där det för nästan 70 % leder det till minst 10 % viktminskning och närmare 35 % får minst 20 % bestående viktminskning är en anledning till att se positivt till möjlig livslång behandling med subkutan semaglutid 2.4 mg.

Bakgrund: Allt fler individer i välutvecklade länder kan klassificeras som överviktiga. Övervikt och fetma ökar risken för en mängd olika sjukdomar och är en av de främsta orsakerna till sjukdomsbördan och för tidig död i Sverige. Det finns därför behov för att kunna rekommendera effektiva kostinterventioner. Kontinuerlig energirestriktion är den vanligaste kostinterventionen, men det finns behov för att kunna rekommendera alternativa kostinterventioner.Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att sammanställa resultaten från randomiserade kontrollerade studier från de senaste fem åren som undersöker effekten av intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion på viktreduktion och kroppskomposition.Metod: Litteratursökningen gjordes i databaserna Web of Science och PubMed. Sökningen resulterade i 612 träffar varav tio inkluderades i studien.Resultat: Tre av tio studier påvisade skillnader mellan kostinterventionerna gällande viktreduktion; en till fördel för intermittent fasta jämfört med kontinuerlig energirestriktion (p<0,01) en till fördel för tidsbegränsat energiintag jämfört med kontinuerlig energirestriktion (p<0,05) och en till fördel för kontinuerlig energirestriktion jämfört med intermittent fasta (p<0,05). Två av tio studier påvisade skillnad mellan kostinterventionerna i mängden tappad fettmassa till fördel för intermittent fasta (p<0,01) och tidsbegränsat energiintag (p<0,05) jämfört med kontinuerlig energirestriktion.Konklusion: Intermittent fasta och tidsbegränsat energiintag har i denna litteraturöversikt visat på likvärdiga resultat på viktreduktion och kroppskomposition jämfört med kontinuerlig energirestriktion. Resultaten i de granskade studierna tyder på att det är följsamheten av kostinterventionen som är avgörande för viktreduktion och inte själva kostinterventionen i sig. / Background: There is an increase in overweight and obese people around the world. Overweight and obesity increases the risk of multiple diseases and comorbidities. Continuous energy restriction is the most used diet method. However, research suggests that adherence to the diet diminishes within a couple of months, therefore research in alternative methods has increased. Objectives: The objectives of this literature review were to review the latest literature since 2017 regarding the effects of intermittent fasting and time-restricted feeding compared to continuous energy restriction on weight loss and body composition.Methods: The literature search was done in Web of Science and PubMed. The search resulted in 612 articles. Ten of the 612 articles were included in the literature review.Results: Three out of ten studies showed significant differences between groups regarding weight loss. One in favor of intermittent fasting compared to continuous energy restriction (p<0,01), one in favor of time-restricted feeding compared to continuous energy restriction (p<0,05) and one in favor of continuous energy restriction compared to intermittent fasting (p=0,03). Two out of ten studies showed a significant difference between groups regarding reduction of fat mass in favor of intermittent fasting (p<0,01) and time-restricted feeding (p<0,05) compared to continuous energy restriction.Conclusion: This literature review suggests that intermittent fasting and time-restricted feeding when compared to continuous energy restriction has similar effects on weight loss and body composition. The results of the studies suggest that it is the adherence of the diet that is vital for successful weight loss and not the diet itself.