Baserat på SCBs statistiska mätningar, räknas ungefär var fjärde ungdom i åldersgruppen 15-24 år som arbetslös och är idag de som är högst representerad bland arbetslösa. Vägen in på arbetsmarknaden kan bli problematisk för den här åldersgruppen. Skäl som kan försvåra är avsaknad av meriter, låg utbildning och anseendet av att vara oförberedda för arbetslivet. De som är mest utsatta och svårast att matcha, är personer med en brokig bakgrund, med språksvårigheter, samt odiagnostiserade problem och inlärningssvårigheter. Syftet med uppsatsen är att undersöka på vilket sätt handläggare på Arbetsförmedlingen i Borås arbetar med att få ut arbetslösa ungdomar på arbetsmarknaden. I uppsatsen undersöks även varför handläggarna tror att det finns en viss matchningsproblematik och varför en del arbetssökande ungdomar är svårare att få ut på arbetsmarknaden än andra. För att kunna besvara frågeställningarna har kvalitativa intervjuer hållits med tre anställda på Arbetsförmedlingen, samt fyra stycken arbetslösa ungdomar. Resultatet är att de anställda begränsas av regelverk och riktlinjer i sitt arbete för att kunna hjälpa sina kunder.  Den höga arbetslöshetsgraden beror på att studerande som söker extrainkomst räknas med i gruppen arbetssökande. Matchningsproblematik bidrar även till  arbetslöshetsgraden. Ungdomar med en avbruten grundskole- eller gymnasieutbildning, fysiska, samt psykiska problem gör dem svårare att matcha och nära intill icke anställningsbara. De ungdomar som var arbetssökande och inskrivna hos Arbetsförmedlingen hade en brokig bakgrund eller oavslutade studier. Slutsatsen i uppsatsen är att tidigare nämnda faktorer är en bidragande orsak till matchningsproblemet. En större del av ungdomarna som har den här typen av problem hade inte kommit till Arbetsförmedlingen tidigare. De hade istället förtidspensionerats, eller skrivits in hos en annan myndighet. I dagsläget släpper Arbetsförmedlingen in alla som registrerar sig hos dem, oavsett avstånd till arbetsmarknaden, som öppet arbetslösa. / Based on SCB’s statistical measurements, approximately one in every fourth youth between the ages of 15 to 24 is counted as unemployed and are today those that are the highest represented among the unemployed. The way into the Labour market can be a difficult one for this age group. Reasons that can obstruct are lack of merits, unsubstantial education and the general belief that they are unprepared for the working life. Those that are the most vulnerable and are the hardest to match are people with a dysfunctional background, linguistic difficulties, undiagnosed mental health issues and learning disabilities. The purpose of this essay is to examine how administrators at the Employment Agency in Borås work to get unemployed youths out on the Labour Market. This essay also examines why there are certain matching problems and why some youths are harder to get out on the Labour Market than others. To answer these questions, qualitative interviews have been held with three employees at the Employment Agency and four unemployed youths. In the results, the essay concludes that the high unemployed rate of youths, are because of students who seek an extra income that are included in the group of jobseekers. Matching problems are also a contributing factor to the high unemployment rate. Youths with an interrupted primary or secondary education and youths with physical and also mental issues are harder to match and make them near impossible to hire. The youths who were seeking employment and registered within the Employment Agency had a diverse background of unfinished studies and the conclusion is that these factors are contributing to the matching problems. A larger portion of youths who have this type of problem would’ve earlier not been registered in the Employment Agency before and would have been forced into early retirement, or registered with a different state agency. In the current situation, the Unemployment Agency allows anyone to register with them as openly unemployed, regardless of how far away from the Labour Market they are. This essay is written in Swedish