Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i engelska i gymnasieskolan arbetar med högpresterande och särbegåvade elever, samt vilka faktorer det är som möjliggör och försvårar lärarnas arbete med dessa elever. I studien har fem kvalitativa intervjuer gjorts med verksamma lärare på två olika gymnasieskolor. De teorier som tillämpas i studien är Lev Vygotskijs teori om den närmaste utvecklingszonen, Roar Pettersens ramfaktorteori samt ett specialpedagogiskt perspektiv. Resultatet visar att de fem intervjuade lärarna har förmåga att definiera vad en högpresterare och särbegåvning är samt skilja på dem. Alla har erfarenheter av högpresterare, men endast tre av dem har erfarenheter av särbegåvningar. Arbetssätten med dessa elever individanpassas i engelska och de får stimulerande och utvecklande arbetsmaterial på antingen avancerad nivå eller universitetsnivå. Resultatet visar också att tid, resurser och lärarnas tjänstefördelning påverkar och försvårar deras arbete med dessa elever. Tiden räcker inte till idag samt att det inte finns tillräckligt med resurser i gymnasieskolan till högpresterare och särbegåvningar. De intervjuade lärarna har också många uppdrag i sina tjänster, vilket gör att de inte hinner arbeta med högpresterare och särbegåvningar så mycket som de skulle vilja i skolan. I studien konstateras det också att gymnasielärare i engelska bland annat behöver mer resurser, Allmänna råd och kompetensutveckling från Skolverket kring högpresterare och särbegåvningar, för att arbetet med dessa elever ska bli effektivare.