I denna undersökning har jag utgått ifrån Sassower och Cicotellos bok The Golden Avant-Garde: Idolatry, Commercialism, and Art. I den diskuterar författarna deras uppfattning utav vad som utgör en avant-garde konstnär och de bygger upp en modell för detta. Jag har utgått ifrån denna modell och jämfört en dåtida avant-garde konstnär, Marcel Duchamp, och en samtida, Cory Arcangel, för att ta reda på eventuella likheter och skillnader. Mitt syfte har varit att ta reda på om avant-garde som koncept har förändrats från 100 år sedan, på Duchamps tid, fram till nu. Sassower och Cicotellos teori utgår mycket ifrån en ekonomisk synvinkel och de diskuterar ämnen som konstmarknad och monetärt värde i samband med avant-gardens innebörd. Författarna tar upp ett par, för mig, nya koncept; technoscience och detached engagement, som de menar är avgörande att besitta för att som konstnär anses som avant-garde. En del av mitt syfte har också varit att ta reda på om Sassower och Cicotellos modell är ett givande sätt att undersöka avant-garde som koncept. Jag kommer fram till att modellen är trovärdig och givande samt att det är ett intressant sätt att ta sig an avant-garde som konstform. I min undersökning hittar jag många likheter och olikheter emellan de båda konstnärerna utifrån Sassower och Cicotellos modell och därför kommer jag också fram till att det är svårt att göra en exakt jämförelse på en så pass liten skala. För att komma fram till ett mer omfattande resultat hade jag behövt göra fler jämförelser mellan flera olika konstnärer.

Under pressure is an expression of stress. It is about work becoming everything. It is about not being able to separate your self from your work. It is about carrying the office with you all the time.The result is a well kept together collection of garments ranging from commercial to experimental on the edge of not being wearable. / Program: Modedesignutbildningen

Zugl.: München, Univ., Magisterarbeit, 2004 u.d.T.: Niggl, Selima: Pinot Gallizio in München

Zugl.: Köln, Univ., Diss., 2006

Uppsatsen undersöker med konstformen ljudkonst och den konstnärliga hanteringen av ljud i fokus en interaktion mellan finkultur och populärkultur. Fokus ligger på aktörer inom populärkulturen som använt sig av konstnärliga strategier med rötter i finkulturen. Undersökningen spårar ljudkonstens historiska bakgrund och främst de förlopp som bidragit till att det är en gränsöverskridande konstform. Den populärkulturella konstvärldens etablering som en social organisation där konstnärlig verksamhet är möjlig undersöks. / With concentration on the art form sound art and the artistic treatment of sound, this essay investigates an interaction between the fine arts and popular culture. The focus is on participants within popular culture that used artistic strategies with roots in the fin arts. The study traces sound arts historical background and the events that contributed to the fact that it is an interdisciplinary art form. The pop-cultural art world’s establishment as a social organization where artistic activity is possible is studied.

Noise music is created around sounds not often welcome in a musical context. Since the birth of electronic music in the 1950s a new perspective on composing has emerged. In electronic music, sounds and their timbre are as much important as melody, harmony and rhythm. This composing perspective is not often observed. Therefore I have examined a musical genre that stretches the boundaries of what we consider music, sound, noise, beautiful and terrible. The aim of this thesis is to investigate what aesthetic ideals noise musicians have when they create music. I examine the composing processes of three noise musicians, by asking the following questions: Do you compose in advance or do you improvise, how do your control of sound look like, how do you use the human voice and how do you categorize sound? The thesis is constructed around interviews I have made with the musicians and an extensive historical background concentrated on the alternative composing techniques that has led to the development of noise music. Among the results I found that these noise musicians always improvise with material, but the real essence of noise music is the character of the sounds, not their origins or material. Composing in advance for sound is a lot more difficult than traditional composing. Another result is that these noise musicians have extensive control of their instruments and can produce the sounds they wanted. They point out the importance of instruments that produce sound not directly controlled by themselves, something that create a musical quality that they aspire.

Piero Manzoni (1933-1963) is one of the best-known and under-theorized artists in all of postwar Europe. His body of work includes a range of practices from monochrome painting to readymade objects, from participatory sculpture to designs for architecture. More than simply innovative in its form and media, however, Manzoni's practice articulates a politics of the body and of the self that departs radically from the belief systems at stake in the work of his contemporaries in both Europe and America. If other postwar artists still claimed access to transcendence, to nature, or to autonomous subjectivity, Manzoni responds with works that reveal the body and the self as material and discursive effects of power relations. / History of Art and Architecture

Zugl.: München, Univ., Diss., 2003

Zugl.: Köln, Univ., Diss., 2006

Revised version of the author's thesis--Stanford University. / Includes bibliographical references and index.