Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.

<p>Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.</p>

No description available.

Syftet med uppsatsen är att utifrån frågeställningar analysera rättsläget avseende olovlig andrahandsuthyrning av bostäder enligt jordabalken (1970:994) och bostadsrättslagen (1991:614). Det utförs med anledning av de lagändringar som blev gällande i oktober 2019. I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. Rättskällorna som behandlas är lagstiftning, förarbeten och doktrin. Den rättsdogmatiska metoden kompletteras med en rättsanalytisk metod. I och med den nya lagändringen så har hyresgästens besittningsskydd försvagats och hyresvärdens rättsliga ställning stärkts. En förstahandshyresgäst har numera ingen chans till rättelse när denne hyrt ut sin lägenhet olovligen i andrahand. Hyresvärden har numera enklare reglering att förhålla sig till, då vad som betraktats som skälig hyra har förtydligats. Hyresvärden har dessutom bättre förutsättningar att ha kontroll över sin fastighet eftersom hyresgäster nu riskerar böter eller fängelse om uthyrning sker utan samtycke eller tillstånd och dessutom tar ut en oskälig hyra.