Denna studie undersöker vilka diskurser om begreppet ”skälig levnadsnivå” i socialtjänstlagen som finns i förvaltningsrättslig praxis med avseende på särskilt boende för äldre. Materialet som används i denna studie omfattar domar från högsta instans (Högsta förvaltningsdomstolen och tidigare Regeringsrätten) samt kammarrätterna runt om i landet. Analys av rättsfallen har gjorts genom att använda Faircloughs (1992) kritiska diskursanalys för att kunna precisera vilka diskurser som genom diskussioner i domstolarna som kommer till uttryck. Denna studie har haft sociala konstruktioner om makt och språk, ålderism och kritisk diskursanalys som teoretisk referensram vid analysen av resultaten. Resultatet visar fyra olika diskurser i de olika rättsfallen. Diskurserna kring begreppet ”skälig levnadsnivå” är: (i) skälig levnadsnivå som en helhetssyn, (ii) att få bo tillsammans, (iii) den egna viljan, samt (iv) en känsla av otrygghet. Studiens kunskapsbidrag är en djupare förståelse kring hur man ser på äldre och skälig levnadsnivå och hur förvaltningsrätterna resonerar kring vad som är att anse som skäligt. Implikationer för det sociala arbetet är att biståndshandläggare i sina bedömningar ser på hela den äldre människans behov, inte bara till omvårdnadsbehovet.  Denna studie är dock förhållandevis liten och resultaten ska bedömas i enlighet med detta. Studien har ändå visat, att det finns anledning till att fördjupa sig i ämnet, i framtida studier.

No description available.

Uppsatsens syfte har varit att utifrån ett polisiärt perspektiv undersöka om det för ringa narkotikabrott i form av bruk eller innehav går att sammanfatta vilken bevisning som krävs i tre särskilt intressanta situationer, nämligen vid bedömningen av beviskravet "skälig misstanke" för användning av tvångsmedel samt beviskravet "ställt utom rimligt tvivel" vid bedömning av invändning om frånvaro av uppsåt respektive eget bruk i annat land. För att uppnå syftet har den rättsdogmatiska metoden med grund i rättskälleläran använts. Resultatet av undersökningen har visat att även om det finns mindre avsteg i JOs och domstolarnas bedömningar så får ändå JOs uttalanden och domstolarnas domskäl anses vara konsekventa och användbara utifrån ett polisiärt perspektiv, som vägledning för hur bevisningens styrka bedöms på ett generellt plan.

No description available.

Syftet med denna studie var Att undersöka Hur biståndsansökningar handläggs med utgångspunkt ur 4 kapitlet 1 § socialtjänstlagen. Vi ville undersöka om begreppet "skälig levnadsnivå" tolkades på likartat Sätt handläggare emellan och Hur bedömningen av vårt Aktuella ärende utfördes. Vår Avsikt Var Att ta reda på om de Beviljade hjälpinsatsernas omfattning skilde sig åt i bedömningarna Mellan Olika handläggare samt om Begreppet är Tillräckligt entydigt för Att tjäna för som Riktlinje en Rättvis bedömning av Människors rätt till bistånd enligt 4 kapitlet 1 § socialtjänstlagen. Studien byggde på Två Frågeställningar: 1) Hur tolkar Olika handläggare begreppet "skälig levnadsnivå" och 2) om begreppet "skälig levnadsnivå" är Tillräckligt entydigt för som Att tjäna Riktlinje för en Rättvis bedömning av Människors rätt till bistånd enligt 4 kapitlet 1 § socialtjänstlagen. Respondenterna i vår undersökning var Fjorton handläggare från Olika kommuner i Sverige som Arbetar med sociala biståndsbedömningar Enligt socialtjänstlagen. Studien genomfördes i form av en vinjettstudie. Resultatet av studien visade Att handläggare Int tolkar Begreppet på likartat Sätt Samt att Bedömningar Utfors på Olika Sätt. Omfattningen av hjälpinsatser varierar i bedömningen Mellan de Olika kommunerna travar Att de objektivt betygsatt Samma ärende, "Bertil 78 år". Dessa Skillnader Verkar Bero på de motsättningar som rader Mellan handläggarnas ambitioner och lagstiftningen samt på Att handläggarna Måste Rätta sig efter Vissa Ekonomiska ramar i Verksamheten. / Syftet med denna studie var Att undersöka Hur STÖDET tillämpningar hanteras baseras på 4 kap 1 § socialtjänstlagen. Vi ville undersöka om begreppet "skälig levnadsnivå" har tolkats på Liknande Sätt av Olika handläggare och Hur bedömningen av våra Specifika ärendet. Vårt Syfte Var Att ta reda på om storleken på det Beviljade hjälpinsatser skilde Mellan förvaltarna Bedömningar och om termen är otvetydig nog Att tjäna som en Riktlinje för en Rättvis bedömning av Människors rätt till bistånd enligt 4 kap 1 § socialtjänstlagen. Studien byggde på Två frågor: 1) Hur Olika handläggare tolkar begreppet "skälig levnadsnivå" och 2) om begreppet "skälig levnadsnivå" är Tydlig nog för som Att Fungera en Riktlinje för en Rättvis bedömning av Människors rätt till bistånd enligt 4 kap 1 § socialtjänstlagen . Respondenterna i vår forskning var Fjorton handläggare från Olika kommuner i Sverige som Arbetar med Socialt stöd Ansökningar Enligt socialtjänstlagen. Studien gjordes i form av en vinjett studie. Resultaten av studien visade Att administratörer Int tolkar Begreppet På ett Liknande Sätt och Att bedömningarna Gors på Olika Sätt. Storleken på hjälpinsatser varierade i de Olika kommunerna travar Att de betygsatt Samma mål "Bertil 78 år". Dessa Skillnader sommen Bero på motsättningar Mellan ambitioner administratörer och lagstiftningen och även på Grund av Att administratörer Måste Följa de Ekonomiska ramar I sitt arbete.

Uppsatsen har behandlat ifall rättssäkerhet kan upprätthållas i förhållande till äldre personer som ansöker om bistånd enligt 4 kap. 1 § Socialtjänstlagen. Med en klassisk juridisk metod klargörs vad som utgör skälig levnadsnivå, ett begrepp som har stor betydelse när den enskilde gör en biståndsansökan. I vårt samhälle har det alltid funnits, och kommer alltid att finnas personer som behöver stöd och hjälp för att klara av sin dagliga livsföring. Socialtjänsten fungerar som ett yttersta skyddsnät och vid varje ansökan ska en individuell bedömning företas. Vid bedömningen ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Vi lever i ett land där kommuner till viss del själva får avgöra hur deras verksamhet ska utformas. Det har visat sig att enskilda i många fall begränsas att ansöka om insatser som går ”utöver” kommunernas egna riktlinjer. När den enskilde anpassar sig till det utbud som finns och när önskningar inte dokumenteras sätts rättssäkerheten ur spel. Utan avslag eller delavslag undanröjs möjligheten till domstolsprövning och chansen att skapa ny praxis. Utan domstolsprövning förlorar vi ett tillfälle att utvidga vad som kan komma att inrymmas i begreppet skälig levnadsnivå.

Socialtjänstlagen är en målinriktad ramlag vilket innebär att lagstiftaren endast angivit de ramar beslutsfattaren har att utgå från. Lagen består därför av få detaljerade bestämmelser och varje kommun har fått ett större utrymme att utforma verksamheten efter egna behov. Enligt socialtjänstlagen har varje enskild rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt om personen inte kan tillgodose sina behov själv eller på annat sätt få dem tillgodosedda. Genom biståndet ska varje enskild individ tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Begreppet saknar dock en fastställd definition i lagstiftningen. Av förarbeten till socialtjänstlagen framgår att det inte på förhand går att fastställa vilka situationer som kan berättiga till bistånd. Det måste göras en bedömning i varje enskilt fall. Vidare framgår att begreppet skälig levnadsnivå är ett flexibelt begrepp som måste kunna anpassas efter rådande behov. Det åligger därför kommunerna att fastställa innebörden av begreppet. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur enskilda tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Till uppsatsens syfte hör två frågeställningar som besvaras med hjälp av framställningen. Den första frågan är hur bedömningen av skälig levnadsnivå görs när enskilda ansöker om bistånd för att betala en skuld. Den andra frågan rör vad det finns för problem med att begreppet inte har preciserats i lagstiftningen. För att besvara frågeställningarna görs en undersökning av hur förvaltningsrätten bedömt frågan i 15 olika fall. Därtill används ett analysredskap för att få en mer djupgående diskussion av uppsatsens syfte och frågeställningar. Syftet med redskapet är att undersöka rättssäkerhetens och ramlagens påverkan vid biståndsbedömningen. Det saknas en uttrycklig bestämmelse som rör enskildas möjligheter att ansöka om bistånd för att betala en skuld. Frågan har behandlats av Högsta förvaltningsdomstolen och Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd. Ur dessa källor framgår att bistånd för sådant ändamål endast utges i undantagsfall och när det är nödvändigt. Rekommendationen från Socialstyrelsen är att bistånd bör utges om den enskilde får allvarliga sociala konsekvenser om skulden inte betalas. Av de domar som presenteras framgår att inte någon av de sökande varit berättigad till bistånd för att betala skulden. I ett fall bedömdes den enskilde få allvarliga sociala konsekvenser men på grund av bristande personligt ansvar fråntogs rätten till bistånd. Det aktuella fallet diskuteras närmare utifrån analysredskapet i uppsatsens femte kapitel. I min undersökning kan jag konstatera att det både finns för- och nackdelar med att begreppet skälig levnadsnivå inte har preciserats i lagstiftningen. Genom att konstruera socialtjänstlagen som en ramlag har nya möjligheter öppnats när det gäller att tillgodose enskildas behov. Samtidigt uppstår det vissa avvägningsproblem för varje beslutsfattare som ska fastställa något som saknar en tydlig definition. Målet med socialtjänstlagen är att låta varje individs behov styra rätten till bistånd och därför är det positivt med ett flexibelt begrepp. I annat fall skulle det finnas en risk att enskilda faller mellan två bestämmelser och det kan minska möjligheterna att få sina behov tillgodosedda.

No description available.

Sverige är idag part i ett flertal bilaterala investeringsskyddsavtal med länder världen över. Dessa avtal skyddar investerare som placerar kapital över landsgränserna. Avtalen ger ett långtgående skydd på så sätt att investerare ges rätt att vid tvist föra värdstaten inför internationell skiljenämnd. I tidigare investeringsrättsliga tvister har värdstaternas lagstiftning i vissa fall ansetts strida mot investerarens rätt till rättvis och skälig behandling. Rätten till rättvis och skälig behandling är en vanligt förekommande skyddsklausul i de bilaterala investeringsskyddsavtalen och uppsatsen avser därför utreda på vilket sätt denna rättighet skulle kunna påverka Sveriges möjlighet att lagstifta i allmänhetens intresse.   Uppsatsen utreder dels innebörden av rättvis och skälig behandling genom att undersöka hur tidigare skiljenämnder har tolkat skyddet, dels hur rätten till rättvis och skälig behandling skulle kunna tolkas i förhållande till tre hypotetiska svenska lagförslag. Utredningen tyder på att rätten till rättvis och skälig behandling ger ett långtgående skydd för utländska investerare. Uppsatsen ger avslutningsvis förslag på hur lagstiftning skulle kunna ske i enlighet med tidigare tolkning och tillämpning av skyddet för rättvis och skälig behandling.

I denna kvalitativa studie har två LSS handläggare och tre parasportsutövare intervjuats. Syftet var att ur parasportsutövares och LSS handläggares perspektiv beskriva hur de ser på parasporten som insats för att uppnå en skälig levnadsnivå. Begreppet skälig levnadsnivå är otydligt vilket gör det till en angelägen fråga att studera, detta då uppsatsen har potentialen att fylla en kunskapslucka. Uppsatsen har en induktiv ansatts. Intervjuerna gjordes utifrån en semistrukturerad intervjuguide där materialet sedan analyserades utifrån en konventionell innehållsanalys. I analysen av det insamlade materialet har Abbotts (1988) teori om jurisdiktion och Hasenfeld (1992) teorier om klientskapande varit till hjälp. Resultatet framhäver den sociala effekten av samhörighet från både grupper. I resultatet framgår det att socialtjänsten och parasportaren båda har en social syn på effekten av parasport. Parasportarna lyfter även fram hälsoaspekten med att idrotta. Det visar sig att LSS handläggarnas jurisdiktion sätter stopp från att besluta om en sådan insats, detta då deras jurisdiktion inte inkluderar denna fysiska hälsoaspekt. Ett potentiellt förslag på hur jurisdiktion kan utökas är genom samverkan med sjukvård, parasportsrörelsen och ideella föreningar för att förstå parasportarens behov samtidigt som parasportaren får information om hens möjlighet till hjälp. På detta sätt kan LSS handläggarna ges möjlighet att ha med hälsoaspekten i deras individuella bedömningar.