Ett fastighetsköp är en betydande affär som de flesta personer genomför någon gång under sin livstid. Delvis på grund av fastigheters höga förmögenhetsrättsliga värde har lagstiftaren ansett det vara nödvändigt med vissa lagstadgade formkrav, som exempelvis att köpekontraktet ska vara skriftligt och undertecknas av båda parter. När köpehandlingen är undertecknad och bevittnad kan köparen ansöka om lagfart, inteckna fastigheten och vidare erhålla pantbrev.  En av de huvudsakliga skillnaderna mellan ett fastighetsköp och ett köp av lös egendom är att fastighetsköparen har en plikt att, för att ha rätt att åberopa eventuella fel i fastigheten, undersöka egendomen noggrant innan köpekontraktet undertecknas. För att rätten att åberopa eventuella fel ska aktualiseras, krävs att felet ska ha legat utanför denna undersökningsplikt. Tidpunkten för undersökningsplikten har dock kommit att kunna flyttas, med hjälp av en så kallad besiktningsklausul. Genom att införa en besiktningsklausul i köpekontraktet, öppnas möjligheten för köparen att låta besiktiga fastigheten efter köpets fullbordan. På detta sätt förlänger klausulen köparens undersökningsplikt.  Det finns två typer av besiktningsklausuler, öppna och begränsade, varav ingen är stadgad i lag. Används en öppen besiktningsklausul kommer inte något tolkningsproblem att ligga vid handen, eftersom köpet är att betrakta som ett öppet köp. Det innebär att oavsett vad besiktningen faktiskt utvisar, har köparen rätt att frånträda köpet. I det fall det istället förs in en begränsad besiktningsklausul i köpeavtalet, har det under åren visat sig kunna leda till otaliga tvister säljare och köpare emellan, eftersom de inte alltid varit överens om klausulens egentliga innebörd.  I vår uppsats har vi undersökt gällande rätt, samt försökt komma fram till lagstiftarens avsikt med avsaknaden av lagstadgade formkrav avseende begränsade besiktningsklausuler, och om det finns skäl till att införa sådana formkrav.