<p>1st of may 2003, a new energy system based on electricity certificates, was initiated in Sweden. The purpose with this system, is to stimulate an enlargement of energy production from renewable sources. The electricity system, ist built on that the producers of energy from renewable sources confer a electricity certificate from the government for every produced MW energy from renewable sources. The electricity certificate is supposed to be turned over and with that generate reciepts to the producers. Furthermore there is an obligation for the energyusers und energysuppliers, that means that the users and the suppliers every year the 1st of april got to have electricity certificates in proportion to their energy consumption during previous year. If the obligation isn´t fulfilled, a charge is to be paid to the government. A electricity certificate can consequently be said to be one from the government exhibited certificate of that a certain amount of energy from use of renewable sources has been produced. What kind of certificate is then the electricity certificates supposed to be?</p><p>In the government bill 2002/03:40, the electricity certificate is said to constitute a financial instrument. After a closer analysis of this statement, it is shown that the prerequisits to be classified as a financial instrument, isn´t fulfilled, wherefore the electricity certificates can´t be considerd as financial instruments. The electricity certificate is rather to be considered as payment instruments, since the electricity certificates makes it possible for the energyproducers to achieve a value. The payment instrument the electricity certificate is ought to be, is an instruction. How has then the energyusers and suppliers been obliged to fulfil these from the government drawn instructions. The government has through chapter 4 i law about electricity certificates, the rigt to obliged energyusers and suppliers to pay an amount, i.e to do the energyusers and suppliers to the requested. The conduct can be compared to the right the government has in claiming taxes. What the government consequently can be said to do, is to obliged the energy users und suppliers to pay directly to the holder of the instructions. The economic content of this, is consequently that the government transfer their right to impose taxes to the producers of energy from renewable sources, so that they can assimilate an economic support. To consider the electricity certificates as payment instruments, implies however that what the government really does when it gives electricity certificates to energy producers, is to give a direct grant for production of energy from renewable sources. Such a grant is however to be considered as prohibited according to art. 87 Rometreaty, since it can lead to a distorted competition on the common market of energy. Since electricity certificates can´t be classified as payment instruments, neither a transfer of the right to impose taxes, since such a solution, legally contemplate, isn´t possible, the electricity certificates can´t be classfied as anything else then a new judicial phenomenon in swedish right.</p> / <p>Den 1 maj 2003 infördes ett nytt energisystem i Sverige baserat på elcertifikat. Syftet med systemet är att stimulera en utbyggnad av elproduktion från förnybara energikällor. Elcertifikatsystemet bygger på att producenterna av el från förnybara energikällor tilldelas ett elcertifikat av staten för varje producerad megawattimme. Elcertifikaten skall kunna omsättas och därmed generera intäkter till producenterna. Vidare finns det en kvotplikt, som innebär en skyldighet för elanvändare och elleverantörer att den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående året. Fullgörs inte kvotplikten, skall en avgift betalas till staten. Ett elcertifikat kan således sägas vara ett av staten utgivet intyg om att produktion av en viss mängd el har skett med användande av förnybara energikällor. Vad för slags bevis skall elcertifikaten då anses utgöra?</p><p>I prop 2002/03:40 sägs att elcertifikaten skall anses utgöra finansiella instrument. Efter en närmare analys av detta påstående, visar sig dock förutsättningarna för finansiella instrument, inte vara uppfyllda av elcertifikaten, varför elcertifikaten inte bör vara att anses som finansiella instrument. Snarare torde elcertifikaten vara att anse som betalningsinstrument eftersom elcertifikaten gör det möjligt för elproducenterna att erhålla ett värde. Det betalningsinstrument det torde röra sig om är en anvisning. Hur har då de kvotpliktiga förpliktats infria dessa av staten utställda anvisningar? Staten har genom kap. 4 i lag om elcertifikat, rätt att förplikta de kvotpliktiga att utbetala ett belopp, dvs att göra de kvotpliktiga till de anmodade. Förfarandet kan liknas vid den rätt staten har att utkräva skatt. Vad staten kan sägas göra, är att förplikta de kvotpliktiga att betala direkt till innehavaren av anvisningen. Den ekonomiska innebörden av detta, är följaktligen att staten överlåter sin beskattningsrätt till elproducenterna, för att de skall kunna tillgodogöra sig ett ekonomiskt stöd. Att betrakta elcertifikaten som betalningsinstrument, innebär att vad staten egentligen gör när den ger ett elcertifikat till elproducenterna, är att ge ett direkt bidrag till stöd för produktion av el från förnybara energikällor. Ett sådant direkt statligt stöd är dock att anse som förbjudet enligt art. 87 Romfördraget, eftersom det kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för el. Eftersom elcertifikaten inte kan betraktas som betalningsinstrument, och inte heller som en överlåten beskattningsrätt eftersom en sådan lösning, juridiskt sett, inte är möjlig, kan elcertifikaten inte klassificeras som något annat är ett nytt rättsligt fenomen i svensk rätt.</p>

1st of may 2003, a new energy system based on electricity certificates, was initiated in Sweden. The purpose with this system, is to stimulate an enlargement of energy production from renewable sources. The electricity system, ist built on that the producers of energy from renewable sources confer a electricity certificate from the government for every produced MW energy from renewable sources. The electricity certificate is supposed to be turned over and with that generate reciepts to the producers. Furthermore there is an obligation for the energyusers und energysuppliers, that means that the users and the suppliers every year the 1st of april got to have electricity certificates in proportion to their energy consumption during previous year. If the obligation isn´t fulfilled, a charge is to be paid to the government. A electricity certificate can consequently be said to be one from the government exhibited certificate of that a certain amount of energy from use of renewable sources has been produced. What kind of certificate is then the electricity certificates supposed to be? In the government bill 2002/03:40, the electricity certificate is said to constitute a financial instrument. After a closer analysis of this statement, it is shown that the prerequisits to be classified as a financial instrument, isn´t fulfilled, wherefore the electricity certificates can´t be considerd as financial instruments. The electricity certificate is rather to be considered as payment instruments, since the electricity certificates makes it possible for the energyproducers to achieve a value. The payment instrument the electricity certificate is ought to be, is an instruction. How has then the energyusers and suppliers been obliged to fulfil these from the government drawn instructions. The government has through chapter 4 i law about electricity certificates, the rigt to obliged energyusers and suppliers to pay an amount, i.e to do the energyusers and suppliers to the requested. The conduct can be compared to the right the government has in claiming taxes. What the government consequently can be said to do, is to obliged the energy users und suppliers to pay directly to the holder of the instructions. The economic content of this, is consequently that the government transfer their right to impose taxes to the producers of energy from renewable sources, so that they can assimilate an economic support. To consider the electricity certificates as payment instruments, implies however that what the government really does when it gives electricity certificates to energy producers, is to give a direct grant for production of energy from renewable sources. Such a grant is however to be considered as prohibited according to art. 87 Rometreaty, since it can lead to a distorted competition on the common market of energy. Since electricity certificates can´t be classified as payment instruments, neither a transfer of the right to impose taxes, since such a solution, legally contemplate, isn´t possible, the electricity certificates can´t be classfied as anything else then a new judicial phenomenon in swedish right. / Den 1 maj 2003 infördes ett nytt energisystem i Sverige baserat på elcertifikat. Syftet med systemet är att stimulera en utbyggnad av elproduktion från förnybara energikällor. Elcertifikatsystemet bygger på att producenterna av el från förnybara energikällor tilldelas ett elcertifikat av staten för varje producerad megawattimme. Elcertifikaten skall kunna omsättas och därmed generera intäkter till producenterna. Vidare finns det en kvotplikt, som innebär en skyldighet för elanvändare och elleverantörer att den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående året. Fullgörs inte kvotplikten, skall en avgift betalas till staten. Ett elcertifikat kan således sägas vara ett av staten utgivet intyg om att produktion av en viss mängd el har skett med användande av förnybara energikällor. Vad för slags bevis skall elcertifikaten då anses utgöra? I prop 2002/03:40 sägs att elcertifikaten skall anses utgöra finansiella instrument. Efter en närmare analys av detta påstående, visar sig dock förutsättningarna för finansiella instrument, inte vara uppfyllda av elcertifikaten, varför elcertifikaten inte bör vara att anses som finansiella instrument. Snarare torde elcertifikaten vara att anse som betalningsinstrument eftersom elcertifikaten gör det möjligt för elproducenterna att erhålla ett värde. Det betalningsinstrument det torde röra sig om är en anvisning. Hur har då de kvotpliktiga förpliktats infria dessa av staten utställda anvisningar? Staten har genom kap. 4 i lag om elcertifikat, rätt att förplikta de kvotpliktiga att utbetala ett belopp, dvs att göra de kvotpliktiga till de anmodade. Förfarandet kan liknas vid den rätt staten har att utkräva skatt. Vad staten kan sägas göra, är att förplikta de kvotpliktiga att betala direkt till innehavaren av anvisningen. Den ekonomiska innebörden av detta, är följaktligen att staten överlåter sin beskattningsrätt till elproducenterna, för att de skall kunna tillgodogöra sig ett ekonomiskt stöd. Att betrakta elcertifikaten som betalningsinstrument, innebär att vad staten egentligen gör när den ger ett elcertifikat till elproducenterna, är att ge ett direkt bidrag till stöd för produktion av el från förnybara energikällor. Ett sådant direkt statligt stöd är dock att anse som förbjudet enligt art. 87 Romfördraget, eftersom det kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för el. Eftersom elcertifikaten inte kan betraktas som betalningsinstrument, och inte heller som en överlåten beskattningsrätt eftersom en sådan lösning, juridiskt sett, inte är möjlig, kan elcertifikaten inte klassificeras som något annat är ett nytt rättsligt fenomen i svensk rätt.

Jag har i detta arbete undersökt hur rättsläget ser ut vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. I denna undersökning har jag primärt utgått från ett konsumentperspektiv för att se hur konsumenter är påverkade och kommer påverkas av den lagstiftning som finns på området. I dagsläget finns det två lagar som styr betalningsansvaret vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, nämligen 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Eftersom lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument inte gäller retroaktivt är fortfarande 34 § konsumentkreditlagen i kraft för avtal slutna före den 1 augusti 2010. Jag har gått igenom all relevant rättspraxis på området. När jag undersökte den äldre rättspraxis som finns upptäckte jag att bedömningen för vad som utgjorde grov oaktsamhet inte var optimal. Visst handlande som ansetts utgöra grov oaktsamhet borde enligt mitt tycke inte vara grov oaktsamhet. Stöd för en sådan uppfattning fann jag i flertalet av de utredningar som gjorts inför införandet av en ny lag.   Jag undersökte också hur den nya lagen var utformad och vilka eventuella problem som skulle kunna uppstå i och med den. Den nya lagen tillkom för att dels åtgärda de problem som fanns med den äldre 34 § konsumentkreditlagen, dels för att implementera delar av ett EU-direktiv, 2007/64/EG. Trots att jag anser att den nya lagen kommer att förbättra rättsläget för konsumenterna återfinns det också problem med densamma. De problem jag har identifierat gäller;   - avsaknaden av retroaktivitet för den nya lagen, - införandet av det för den svenska rätten helt nya begreppet särskilt klandervärt, - motiveringen till införandet av till exempel en självrisk vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrumentet och - den avsaknad av underlag för hur mycket av den nya lagen som konsumenten kommer att känna till ställd mot viljan hos lagstiftaren att införa handlingsdirigerande lagstiftning.   Jag har ansett att den nya lagen borde ha fått en retroaktiv verkan, att rekvisitet särskilt klandervärt bytts ut mot till exempel ett uppsåtsrekvisit och att det är väldigt tveksamt om de handlingsdirigerande lagreglerna kommer att få någon större genomslagskraft hos konsumenterna.