The purpose of this thesis is to examine the elements of the crime of commercial money laundering, provided under section 7 of the Act (2014:307) on penalties for money laundering offences. According to the provision, commercial money laundering is committed by someone who, in the context of business operations or as part of activities that are conducted habitually or otherwise extensively, takes part in a measure that can reasonably be assumed to be taken for money laundering purposes. The wording of the provision means that participation in objectively suspicious transactions are criminalized. The offence targets a culpable risk-taking in regard to the specific measure. The crime of commercial money laundering was introduced in 2014 and is therefore a relatively new type of crime within Swedish criminal law. Due to new legislation and lack of Supreme Court judgements, it is yet uncertain how the provision should be applied. This study examines the elements of the provision, focusing on the requirements for an activity to be regarded as conducted habitually or otherwise extensively and the requirements for a measure to be considered reasonably assumed to be taken for money laundering purposes. Furthermore, the study examines how the provision has been applied by the courts. The purpose in this context have been to analyze the practice of the law in relation to the aims of the legislation and the principles of predictability and proportionality. The study shows that the wording of the provision is unclear and allows for extensive interpretations. In drafting the law, the legislature stated that the provision would have a narrow scope. However, the case study shows that the scope of the provision is very broad. In some aspects, the courts apply the provision inconsistently and the type of behaviors that have led to a criminal conviction under the provision are in some cases far from the situations described in the preparatory documents to the legislation.

Jag har i detta arbete undersökt hur rättsläget ser ut vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. I denna undersökning har jag primärt utgått från ett konsumentperspektiv för att se hur konsumenter är påverkade och kommer påverkas av den lagstiftning som finns på området. I dagsläget finns det två lagar som styr betalningsansvaret vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, nämligen 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Eftersom lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument inte gäller retroaktivt är fortfarande 34 § konsumentkreditlagen i kraft för avtal slutna före den 1 augusti 2010. Jag har gått igenom all relevant rättspraxis på området. När jag undersökte den äldre rättspraxis som finns upptäckte jag att bedömningen för vad som utgjorde grov oaktsamhet inte var optimal. Visst handlande som ansetts utgöra grov oaktsamhet borde enligt mitt tycke inte vara grov oaktsamhet. Stöd för en sådan uppfattning fann jag i flertalet av de utredningar som gjorts inför införandet av en ny lag.   Jag undersökte också hur den nya lagen var utformad och vilka eventuella problem som skulle kunna uppstå i och med den. Den nya lagen tillkom för att dels åtgärda de problem som fanns med den äldre 34 § konsumentkreditlagen, dels för att implementera delar av ett EU-direktiv, 2007/64/EG. Trots att jag anser att den nya lagen kommer att förbättra rättsläget för konsumenterna återfinns det också problem med densamma. De problem jag har identifierat gäller;   - avsaknaden av retroaktivitet för den nya lagen, - införandet av det för den svenska rätten helt nya begreppet särskilt klandervärt, - motiveringen till införandet av till exempel en självrisk vid obehöriga transaktioner med betalningsinstrumentet och - den avsaknad av underlag för hur mycket av den nya lagen som konsumenten kommer att känna till ställd mot viljan hos lagstiftaren att införa handlingsdirigerande lagstiftning.   Jag har ansett att den nya lagen borde ha fått en retroaktiv verkan, att rekvisitet särskilt klandervärt bytts ut mot till exempel ett uppsåtsrekvisit och att det är väldigt tveksamt om de handlingsdirigerande lagreglerna kommer att få någon större genomslagskraft hos konsumenterna.