<p>Förekomsten av Extended Spectrum β-Lactamases (ESBL) och Vancomycinresistenta enterokocker (VRE) har ökat hos gramnegativa bakterier under de senaste åren. Måsfåglar kan användas som biologiska indikatorer för att se prevalensen av antibiotikaresistens i naturen, vilken sedan kan jämföras med den hos humana populationer.</p><p>Syftet var att med odling av fekalprover på selekterande och differentierande agarplattor analysera det allmänna resistensläget hos <em>Escherichia coli</em> samt analysera förekomst av Extended Spectrum β-Lactamases hos enterobakterier och Vancomycinresistenta enterokocker i 300 prover från måsar på Irland. För att artbestämma bakterierna utfördes även biokemiska analyser.</p><p>Den allmänna resistensen analyserades med diskdiffusionstest på Muller-Hintonagarplattor. <em>E. coli</em> användes som indikatorart. För analys av ESBL-isolat och VRE odlades fekalproverna i selekterande anrikningsbuljong och på selekterande och differentierande agarplattor. Isolaten fenotypades med hjälp av biokemiska tester. För verifiering av ESBL-isolat utfördes synergitest med klavulansyra.</p><p>Låg allmänresistens erhölls för <em>E. coli.</em> Två isolat var resistenta mot båda β-laktamantibiotika ampicillin och cefadroxil. Tjugo stycken ESBL-producerande isolat erhölls. <em>E. coli</em> var den vanligaste förekommande ESBL-producerande bakteriearten i analyserade prover. Fem enterokockisolat med resistens mot Vancomycin och Aztreonam erhölls. Slutsatsen är att analysen av dessa 300 prover visar att det allmänna antibiotikaresistensläget är lågt samt att ESBL och eventuellt VRE förekommer hos måsfåglar på Irland. </p>

Förekomsten av Extended Spectrum β-Lactamases (ESBL) och Vancomycinresistenta enterokocker (VRE) har ökat hos gramnegativa bakterier under de senaste åren. Måsfåglar kan användas som biologiska indikatorer för att se prevalensen av antibiotikaresistens i naturen, vilken sedan kan jämföras med den hos humana populationer. Syftet var att med odling av fekalprover på selekterande och differentierande agarplattor analysera det allmänna resistensläget hos Escherichia coli samt analysera förekomst av Extended Spectrum β-Lactamases hos enterobakterier och Vancomycinresistenta enterokocker i 300 prover från måsar på Irland. För att artbestämma bakterierna utfördes även biokemiska analyser. Den allmänna resistensen analyserades med diskdiffusionstest på Muller-Hintonagarplattor. E. coli användes som indikatorart. För analys av ESBL-isolat och VRE odlades fekalproverna i selekterande anrikningsbuljong och på selekterande och differentierande agarplattor. Isolaten fenotypades med hjälp av biokemiska tester. För verifiering av ESBL-isolat utfördes synergitest med klavulansyra. Låg allmänresistens erhölls för E. coli. Två isolat var resistenta mot båda β-laktamantibiotika ampicillin och cefadroxil. Tjugo stycken ESBL-producerande isolat erhölls. E. coli var den vanligaste förekommande ESBL-producerande bakteriearten i analyserade prover. Fem enterokockisolat med resistens mot Vancomycin och Aztreonam erhölls. Slutsatsen är att analysen av dessa 300 prover visar att det allmänna antibiotikaresistensläget är lågt samt att ESBL och eventuellt VRE förekommer hos måsfåglar på Irland.

Denna studie genomfördes på uppdrag av det statliga forskningsinstitutet Formas. Syftet med rapporten var att undersöka hur effektiva våtmarker är som tilläggsrening av avloppsvatten, detta med avseende på reducering av läkemedel samt skadeeffekter på akvatiska organismer. Rapporten baserades på en tidigare studie utförd av Breitholtz et al. (2012) där mätningar av läkemedelshalter samt mortalitet och larvutveckling hos hoppkräftor, Nitocra spinipes, gjordes i fyra olika våtmarker.  De fyra våtmarkerna ligger i Eskilstuna, Oxelösund, Nynäshamn och Trosa. Deras mätningar undersökte mortalitet och larvutvecklingskvot för hoppkräftor i prover utspädda med bräckt vatten vid koncentration avloppsvatten på, 11,25 %; 22,5 %; 45% och 90 %. Proverna för läkemedelshalter späddes inte ut och enbart ett mätvärde per våtmark togs vid inflödet och utflödet. I denna rapport undersöktes dessa frågeställningar: (1) Är anlagda våtmarker som tilläggsrening en effektiv metod med avseende på skadeeffekter hos hoppkräftor, (2) till vilken grad reduceras halten läkemedel när våtmarker används som tilläggsrening samt (3) finns det ett samband mellan läkemedelsrester och hoppkräftornas överlevnad? För att besvara de tre frågeställningarna genomfördes en metaanalys av data från studien av Breitholtz et al. (2012). Hoppkräftors mortalitet, larvutvecklingskvot (LDR) och koncentration av läkemedel analyserades. Endast mortalitet och larvutvecklingskvot hade tillräckligt med data för utförande av en metaanalys. Läkemedelsanalysen kunde bara göras på en grundläggande nivå. Metaanalysen programmerades i MATLAB R2019b, där skillnaden i medelvärdet för mortalitet respektive larvutvecklingskvot beräknades mellan in- och utflöde för de fyra våtmarkerna. Skillnaderna för varje våtmark vägdes samman med invers-varians metoden för att få ett sammanvägt medelvärde. Analysen av läkemedel gjordes på nio läkemedel från Breitholtz et al. (2012). De nio valdes ut då de har pekats ut av Svenska Miljöinstitutet som intressanta ur ett avloppsreningsperspektiv. Excel användes för att göra enklare statistiska analyser mellan in- och utflöde i våtmarkerna. Slutligen gjordes en jämförelse mellan hoppkräftors skadeeffekter och läkemedelshalter genom att ta ut skillnaden i medelvärde mellan in- och utflöde. Resultatet från analyserna visade att när våtmarker användes som tilläggsrening minskade mortaliteten hos hoppkräftor för koncentrationerna 11,25 % och 90 % avloppsvatten. För koncentrationerna 22,5 % och 45 % fanns däremot ingen signifikant skillnad i mortalitet. Larvutvecklingskvoten minskade efter våtmarksbehandlingen för alla koncentrationer utom 90 %. Läkemedelshalten minskade i snitt med 30 % mellan inflöde och utflöde i våtmarkerna. För läkemedlen sulfametoxazol och oxazepam kunde dock en ökning ses efter behandling med våtmark. Ingen direkt trend kunde utläsas mellan läkemedelshalt och mortalitet hos hoppkräftor. Detta berodde troligtvis på att andra faktorer och föroreningar påverkade hoppkräftornas mortalitet och larvutvecklingskvot i högre grad än läkemedelshalterna. I studien kunde ingen slutsats dras om huruvida tilläggsvåtmarker är en effektiv reningsmetod med avseende på skadeeffekter hos hoppkräftor. Hoppkräftor är bra indikatorer på föroreningar i vattnet, dock är det svårt att bestämma vilka föroreningar som påverkar mest i detta fall. Detta medför att inga direkta samband mellan läkemedel och hoppkräftors mortalitet kunde påvisas i studien. De undersökta läkemedlen reducerades generellt. Eftersom mätningarna gjordes under vinterförhållanden då nedbrytningen i våtmarken är som minst effektiv bör resultatet ses som ett lägsta värde.