Det övergripande syftet med studien är att pröva om teoribildningen "soptunnemodellen" kan skapa en förståelse för att nationellt ägarskap presenteras som en lösning på den svenska biståndsinsatsen till Afghanistan, trots att regeringens beskrivning av Afghanistan och biståndsmedlens fördelning kan uppfattas som motsägelsefullt. Med grund i soptunnemodellen där lösningar söker efter problem beskrivs det diskursiva brottet i svensk biståndspolitik runt 2003 där regeringen i en propositionen beskrev hur den svenska biståndspolitiken skulle läggas om till att utgå från principen om nationellt ägarskap, där mottagarländerna skulle gå från att vara objekt till att vara subjekt. Denna princip, eller lösning som soptunnemodellen skulle beskriva den som, har sedan präglat de svenska biståndsinsatserna och beskrivs även i utvecklingsstrategin från 2007. Nationellt ägarskap kan därför ses som en etablerad, och färdig lösning när det kommer till att genomföra biståndsinsatser. Den ska visserligen då skifta mellan olika nationer, då nationellt ägarskap ska vara behovsstyrt, men själva grundantagandet om att en viss stabilitet ska finnas etablerad för att möjliggöra nationellt ägarskap tycks ha förbisetts. Med anledning av att dessa typer av insatser, eller i alla fall den insats som Afghanistan har varit, egentligen har haft alla typer av insatser: humanitära, utvecklingssamarbete och militära är kontexten annorlunda. I Afghanistan pågår alltså flera olika typer av insatser som pågår samtidigt. Slutsatsen i denna studie är att lösningen om nationellt ägarskap blir själva problemet för biståndsinsatsen i Afghanistan, och därför kan lösningen behöva problematiseras ytterligare för att skapa en förståelse för hur insatsen i Afghanistan ska kunna genomföras i praktiken. Det blir även viktigt för framtida insatser, för att undvika att Sveriges biståndspolitik kan komma att bli kontraproduktiv, vilket soptunnemodellen tillsammans med det institutionella perspektivet hjälper till att synliggöra.

Denna uppsatsstudie har som syfte att utifrån olika myndigheters och organisationers erfarenheter samt policy och positionspapper, undersöka hur barnperspektivet kommer till uttryck i de svenska humanitära biståndsinsatserna till den humanitära krissituationen i Irak. Metoden som användes för att ta sig an forskningsområdet, barnperspektiv i det humanitära biståndsarbetet, är grundad teori. Datainsamlingen utgörs av sju kvalitativa intervjuer med myndigheter och organisationer och två textanalyser. Det humanitära biståndsarbetet är väldigt omfattande. Resultatet har utmynnat i en kärnkategori och tre underkategorier som tillsammans skapat samverkansmodellen. För att barnperspektivet ska komma till uttryck i det humanitära biståndsarbetet, är det viktigt att samverkansarbetet mellan de olika aktörerna, sker utifrån ett barnperspektiv. Det är viktigt att ett barnperspektiv kommer till uttryck i varje underkategori för att barnet och barnets behov ska realiseras i policy men också i verkligheten det vill säga i den humanitära krissituationen som utspelar sig i Irak.