<p>Intentionen med föreliggande uppsats är att läsaren ska bli medveten om hur konstruktionen av den sociala barnavården är uppbyggd. Genom ett diskursanlytiskt arbetssätt har vi därför sökt att blottlägga denna. Närmare bestämt har vi inriktat oss på att analysera synsättet gällande de familjehemsplacerade barnens kontakt med sina biologiska föräldrar. Den analys vi genomfört av valda lagrum, syftar sålunda till att avslöja hur betydelsen av barnens kontakt med föräldrarna fastställts. Vi har även sökt upptäcka hur betydelsefixeringar inom diskursen blivit allmänt vedertagna. Begreppet diskurs definieras som ett socialt område vilken innehåller strukturella mönster som skapats genom språket. Dessa strukturella mönster gör sig sedan synliga i formuleringar och handlingar kopplade till det sociala området. I vår studie blottläggs således det bestämda sättet att tala om och förstå en del av den sociala barnavårdsdiskursen. Analysmaterialet visade hur vissa betydelser, genom den sociala konstruktionen, blivit självklara. Vidare stod vid slutet av vår analys klart att diskursen och den sociala konstruktionen ständigt reproduceras. Analysen resulterade i iakttagelsen av ”barnets bästa” som diskursens nodalpunkt. Kopplat till denna fann vi moment, bland annat samhörighet till närstående, barnets vilja, återförening och vårdplan, som tillsammans bildade en sammanhängande ekvivalenskedja.</p>

Intentionen med föreliggande uppsats är att läsaren ska bli medveten om hur konstruktionen av den sociala barnavården är uppbyggd. Genom ett diskursanlytiskt arbetssätt har vi därför sökt att blottlägga denna. Närmare bestämt har vi inriktat oss på att analysera synsättet gällande de familjehemsplacerade barnens kontakt med sina biologiska föräldrar. Den analys vi genomfört av valda lagrum, syftar sålunda till att avslöja hur betydelsen av barnens kontakt med föräldrarna fastställts. Vi har även sökt upptäcka hur betydelsefixeringar inom diskursen blivit allmänt vedertagna. Begreppet diskurs definieras som ett socialt område vilken innehåller strukturella mönster som skapats genom språket. Dessa strukturella mönster gör sig sedan synliga i formuleringar och handlingar kopplade till det sociala området. I vår studie blottläggs således det bestämda sättet att tala om och förstå en del av den sociala barnavårdsdiskursen. Analysmaterialet visade hur vissa betydelser, genom den sociala konstruktionen, blivit självklara. Vidare stod vid slutet av vår analys klart att diskursen och den sociala konstruktionen ständigt reproduceras. Analysen resulterade i iakttagelsen av ”barnets bästa” som diskursens nodalpunkt. Kopplat till denna fann vi moment, bland annat samhörighet till närstående, barnets vilja, återförening och vårdplan, som tillsammans bildade en sammanhängande ekvivalenskedja.

Denna uppsatsstudie har som syfte att utifrån olika myndigheters och organisationers erfarenheter samt policy och positionspapper, undersöka hur barnperspektivet kommer till uttryck i de svenska humanitära biståndsinsatserna till den humanitära krissituationen i Irak. Metoden som användes för att ta sig an forskningsområdet, barnperspektiv i det humanitära biståndsarbetet, är grundad teori. Datainsamlingen utgörs av sju kvalitativa intervjuer med myndigheter och organisationer och två textanalyser. Det humanitära biståndsarbetet är väldigt omfattande. Resultatet har utmynnat i en kärnkategori och tre underkategorier som tillsammans skapat samverkansmodellen. För att barnperspektivet ska komma till uttryck i det humanitära biståndsarbetet, är det viktigt att samverkansarbetet mellan de olika aktörerna, sker utifrån ett barnperspektiv. Det är viktigt att ett barnperspektiv kommer till uttryck i varje underkategori för att barnet och barnets behov ska realiseras i policy men också i verkligheten det vill säga i den humanitära krissituationen som utspelar sig i Irak.

I förskolans nya läroplan som träder i kraft första juli 2019 så står det att varje barn tillsammans med sina föräldrar ska få en god introduktion i förskolan (SKOLFS, 2018). Studiens syfte var att bidra med ökad kunskap om inskolning av yngre barn på förskolan sett ur en förskollärares perspektiv och hur de upplevde att inskolningsprocessen gick till på deras avdelning. I syftet ingår även att undersöka hur studiens resultat kan påverka barnet både positivt och negativt. Metoden som användes i datainsamlingen var den kvalitativa intervjun där intervjuer ägde rum med fyra förskollärare. Materialet har tolkats och analyserats utifrån det relationella perspektivet. I studiens resultat belyses vikten av att skapa en trygg relation till föräldrar och barn vid inskolningen. Det som framkom var även att barnets första kontakt med förskolan är viktigt, men även att kunna se efter barnets behov. Avslutningsvis var föräldrasamverkan även en viktig faktor för att inskolningen ska ske på ett gott sätt och för att den fortsatta relationen till föräldrar och barn ska bibehålla sig resten av barnets tid på förskolan.

No description available.

I förskolans läroplan står det att ”Förskolan ska erbjuda barnen en trygg omsorg och har enviktig roll för att bidra till att grundlägga barnens trygghet och självkänsla” (Skolverket, 2018,s. 10). Flera studier visar att förskolornas barngrupper ökar vilket kan äventyra barnens trygghetpå förskolan eftersom många barn får konkurrera om förskolepersonalens uppmärksamhet.Enligt riktlinjerna i förskolans läroplan ska förskolläraren ansvara för att barnet ”får godaförutsättningar att bygga upp tillitsfulla relationer och känna sig trygga i gruppen” (Skolverket,2018, s.15). Som ett led i detta hävdar ett flertal studier som bland andra Pia Williams, SonjaSheridan och Ingrid Pramling Samuelsson (2016) har forskat på, att antal barn per grupp,kompetens hos pedagogerna och resurser påverkar förskollärarens förutsättningar för att kunnagenomföra sitt uppdrag som därmed påverkar också kvalitet i förskolan. Enligt läroplanen ärdet rektorns ansvar att se till att ”varje barn tillsammans med vårdnadshavare får en godintroduktion i förskolan” (Skolverket, 2018, s. 19) och därmed ser över vilka förutsättningarförskolans personal har för att realisera det. Motivet till denna studie är att ta reda på hurförskollärarna i praktiken genomför en god introduktion i förskolan. Detta görs genom attbesvara frågan Vad upplever förskollärare är de viktigaste resurserna för att skapa trygghethos vårdnadshavare och barn i inskolningssituationer? Forskningsmetoden som används i denhär studien är en fenomenologisk eftersom studien handlar om förskollärarnas upplevelser kringämnet. Det empiriska datamaterialet består av fyra intervjuer. Detta innebär att det är kvalitativadata som möjliggör att forskaren får en djupare uppfattning om förskollärarnas egna upplevelservilket är syftet med fenomenologin. Resultatet visar att förskollärarna upplever att de viktigasteresurserna för att skapa trygghet hos vårdnadshavare och barn är följande: Att förstå barnet,Strategiskt relationsskapande, Pedagogisk organiseringsförmåga, Erfarenhetsbaseradkunskap och Multikulturellt bemötande.

The purpose of this study was to create an understanding of regulatory conceptions of parenthood and how these are articulated and legitimized in government documents and the media, and how this contributes to construct parenting. The empirical material consisted of the government's national strategies for parenting services (2018), two articles from Dagens Nyheter and one article from Arbetsvärlden. The data was analyzed with qualitative content analysis for two of the levels in Fairclough's critical discourse analysis: textual and social practice. The result shows two discourses in the state document that describe parenthood, the “equality discourse” as well as “the child's needs and right to a good parenting - discourse”. The use of language in the material attributes importance to parenting. This has consequences in social practice when the desired parenting behavior requires sufficient parental ability, a good relationship to both children and partners, as well as equal parenting. This constructs a framework for what is seen as deviant parental behaviors. The understanding of parenthood created through discourses in the state document is largely in line with how the discourses are portrayed in media. Equal parenting is seen as a future normality, while there are discursive disagreements about the problem of achieving this between the two social domains. Awareness of the role of meaning created by linguistics on social practice (as a social worker, other actor, and parent), provides greater choice and opportunity for resistance to counter the constructs of parenthood.