Syftet med denna uppsats är att spegla skillnaderna mellan norsk och svensk dialektkultur genom att undersöka översättningar av dialektala inslag i skönlitteratur. I Norge är dialekterna inte lika utjämnade som i Sverige. Dessutom har de hög status och används både i vardagslivet och i offentliga sammanhang. I studien undersöks huruvida norska översättningar av romaner som innehåller dialektala inslag är mer dialektala än svenska översättningar på grund av dialekternas särskilda ställning i Norge. Undersökningen består för det första av en kvalitativ och en kvantitativ analys av ett urval dialektala repliker, samt deras översättningar till norska och svenska. För det andra analyseras intervjuer med två av översättarna som utförde översättningarna ifråga. Analysen tar även hänsyn till talspråk, som ligger mellan dialekt och standardspråk i ett tänkt kontinuum och som kan användas för att översätta dialekt. Uppsatsen undersöker dessutom ifall översättningar mellan grannspråk är mer dialektala än översättningar från ett främmande språk på grund av deras språkliga och kulturella närhet. Därför excerperas de dialektala replikerna ur en norsk och en svensk översättning från italienska, en svensk översättning från svenska samt en norsk översättning från svenska. Analysen visar att de två översättningarna mellan grannspråk innehåller dialekt, medan de två översättningarna från ett främmande språk inte innehåller någon dialekt. Trots detta visar båda de norska översättningarna en större medvetenhet om dialekternas identitetsbärande roll. Den norska översättningen av den svenska boken innehåller ett stort antal dialektala markörer, än mer än den originella källtexten. Detta tyder på att texten anpassas till den norska dialektkulturen, som värdesätter användning av dialekt i alla sammanhang, och att läsaren förväntas förstå ett stort och varierat antal dialektala markörer.

In this thesis the author deals with the issue of language reform of Norwegian in the 20th century, especially bokmål form, and the current language situation. It is focused on the reform of 2005, which is thoroughly described. Based on this description the author argues against the effects of reform and makes suggestions for resolving the further progress of Norwegian orthography both in terms of language users and students with Norwegian as a foreign language. The result of this thesis is a description of the linguistic situation in Norway after the reform in 2005.

Diplomová práce pojednává o přístupu k řešení jazykové otázky, která se v Norsku objevila po roce 1814, kdy skončila dánská nadvláda, během níž dánština nahradila v písemném styku norštinu. Bylo nutné stanovit, jakou podobu by měl mít psaný norský jazyk: zda by to měl být riksmål - tj. ponorštěná dánština (později známý jako bokmål), nebo landsmål - tj. nový jazyk, vycházející z norských dialektů (později přejmenovaný na nynorsk). Práce nejprve popisuje, jak vznikl jazykový spor mezi zastánci nynorsk a bokmål v 19. století a jak byl vázán na tehdejší politickou situaci a naopak. Poté je analyzováno, jak byla ve 20. století rozvíjena a přijímána oficiální jazyková politika, kterou po několik desítek let určovala sociálnědemokratická strana. Do ní spadají pravopisné reformy z let 1907, 1917, 1938, 1959, 1981, 2005 a 2012, zákony o užívání jazyka, politika sbližování nynorsk a bokmål s cílem vytvořit společný jazyk samnorsk a vytvoření jazykového orgánu Språkrådet (Jazykové rady). Nakonec práce zkoumá, jak vypadá jazyková situace v Norsku v souvislosti se vztahem bokmål-nynorsk v prvním desetiletí 21. století. The thesis deals with the approach to linguistic issues which emerged in Norway after 1814 when Danish domination ended. During the domination Danish replaced Norwegian in written communication. It was...