Denne sosiolingvistiske mastergradsstudien av bindalsamfunnet og talemålet i dette samfunnet tar for seg et av de dialektologiske spørsmålene som enda ikke har blitt besvart: Skal Bindal defineres som et trøndersk eller nordnorsk målområde, eller går det en dialektgrense gjennom Bindal? Ulike talemålsforskere har gitt ulike svar. Denne oppgaven prøver å ta et skritt nærmere dette problemområdet, i et forsøk på å forstå de språklige prosessene som har utspilt seg, og fortsatt utspiller seg i bindalsamfunnet. Det språklige materialet viser en relativt stabil språksituasjon i Bindal. Likevel ser vi tendenser til at informantene fra sørlige Bindal i større grad holder på de spesifikt lokale dialektformene, mens informantene fra nordlige Bindal i større grad går over til mer standardnære former. Gjennom teorier om naboopposisjon og nøytralitetsstrategier, og en sammenkobling av teorier rundt lokale, regionale og standardiserte talemål og lokale, regionale og nasjonale identiteter, prøver oppgaven å vise hvordan vi kan tolke og forstå den språklige situasjonen og utviklingen i bindalsmålet. Oppgaven argumenterer for at det på bakgrunn av en langvarig bygdekonflikt i Bindal har utviklet seg en tilstand av naboopposisjon. Dette har igjen resultert en divergering av talemålene i Bindal. Sørlige Bindal har da, i kraft av å inneha kommunesenteret Terråk og nærhet til lokale symboler, tilegnet seg en mer tydelig lokal identitet. Dette har medført at sørlige Bindal har opprettholdt de tradisjonelle lokale variablene i sitt talemål. Nordlige Bindal har på bakgrunn av ønsket om språklig divergering vekk fra sørlige Bindal valgt en nøytralitetsstrategi, hvor de markerte språktrekkene blir valgt bort til fordel for mer nøytrale og umarkerte former, noe som i praksis vil si mer standardnære former. / This sociolinguistic master-thesis studies the Bindal society, and the language in this society. The study searches to answer one of the dialectological questions that still have not been answered: Should Bindal be defined as a ”trøndersk” or ”nordnorsk”  linguistic area, or is there a dialect border trough Bindal? Different language researchers have come up with different answers. This study tries to take a step closer to this issue, in an attempt to understand the linguistic processes that have played out, and still do, in the Bindal society. The linguistic material shows a relatively stabile language situation in Bindal. Still, we see tendencies of that the informants from the southern Bindal hold on to the specific local dialects, while the informants from the northern Bindal to a bigger degree change to more standardized forms. Trough theories of “naboopposisjon” (neighbor opposition, as defined by Larsen, 1917) and strategies of neutrality, and a pairing of theories around local, regional and standardized speech and local, regional and national identities, this study tries to show how we can interpret and understand the linguistic situation and development in the Bindal dialects. The thesis argues that as a consequence of a prolonged conflict between the two largest communities in Bindal – Terråk and Bindalseidet – there has developed a condition of neighbor opposition. This has again resulted in a divergence of the speech in Bindal. Southern Bindal has, as a result of containing the community center Terråk and other local symbols in close proximity, acquired a more clear local identity. This has resulted in that the southern Bindal has maintained the traditional local variables in their speech.  Northern Bindal has, due to the desire of linguistic diversion away from the southern Bindal, chosen a strategy of neutrality, where themarked local language features are deselected in favor of more neutral and unmarked forms, which in practice means more standardized forms.

Syftet med denna uppsats är att spegla skillnaderna mellan norsk och svensk dialektkultur genom att undersöka översättningar av dialektala inslag i skönlitteratur. I Norge är dialekterna inte lika utjämnade som i Sverige. Dessutom har de hög status och används både i vardagslivet och i offentliga sammanhang. I studien undersöks huruvida norska översättningar av romaner som innehåller dialektala inslag är mer dialektala än svenska översättningar på grund av dialekternas särskilda ställning i Norge. Undersökningen består för det första av en kvalitativ och en kvantitativ analys av ett urval dialektala repliker, samt deras översättningar till norska och svenska. För det andra analyseras intervjuer med två av översättarna som utförde översättningarna ifråga. Analysen tar även hänsyn till talspråk, som ligger mellan dialekt och standardspråk i ett tänkt kontinuum och som kan användas för att översätta dialekt. Uppsatsen undersöker dessutom ifall översättningar mellan grannspråk är mer dialektala än översättningar från ett främmande språk på grund av deras språkliga och kulturella närhet. Därför excerperas de dialektala replikerna ur en norsk och en svensk översättning från italienska, en svensk översättning från svenska samt en norsk översättning från svenska. Analysen visar att de två översättningarna mellan grannspråk innehåller dialekt, medan de två översättningarna från ett främmande språk inte innehåller någon dialekt. Trots detta visar båda de norska översättningarna en större medvetenhet om dialekternas identitetsbärande roll. Den norska översättningen av den svenska boken innehåller ett stort antal dialektala markörer, än mer än den originella källtexten. Detta tyder på att texten anpassas till den norska dialektkulturen, som värdesätter användning av dialekt i alla sammanhang, och att läsaren förväntas förstå ett stort och varierat antal dialektala markörer.