The relationship between politicians and civil servants is ambiguous and potentially problematic in democratic terms. The aim of the thesis is to examine this relationship in the Swedish core executive, Regeringskansliet. More specifically, the analysis emphasises the respective role expectations of the two groups when interacting with each other. The thesis is based on two extensive qualitative interview studies with politicians and senior civil servants, one carried out in the early 1980’s and one undertaken more recently. Hence it also offers an opportunity to analyse whether these expectations have changed or remained stable during the last decades. The findings reveal that the role expectations of politicians and civil servants to a high extent correspond, and have remained relatively stable over time. The relationship between politicians and civil servants is based on norms such as (conditional) trust, delegation and yet relatively close interaction. If so, politicians are unloaded by the civil service in order to handle their external responsibilities. Although relatively informal, a passive hierarchy of roles ensures the superiority of politicians and more specifically of the minister. Civil servants adapt to roles taken by politicians, although providing guidance to the politicians on how to behave in office. The division of labour is not based on the different tasks performed in the policy-making process. Instead, politicians assume responsibility for all actions and decisions – also those undertaken by the civil servants – within the ministries, while civil servants offer politicians protection and security. Taken together these results indicate that the institutionalised norms that surround the relationship between politicians and civil servants are highly powerful. Nevertheless, the thesis also reveals tendencies towards a departure from these norms, suggesting that this relationship is to some extent fragile and exposed to various attempts at reform.

This thesis analyses one of the less explored areas of Swedish politics: the political appointees in the ministerial staffs of the Swedish core executive. The study draws attention to the everyday life of the ministerial staff in order to give an idea of their function: What do the political appointees do? How is the work of the ministerial staffs organized? How is policy coordinated at the political level? The main empirical focus of this thesis is the 2002-2006 term of office. The study contributes to an understanding of the role of political advisers in steering and policy making, and, in the light of this, their potential influence on the policy capacity of the government is considered. Political advisers occupy an ambiguous place within the political system. They play a vital political role, but their presence also challenges the traditional relationship between ministers and public servants. The study shows that political advisers certainly have a leeway to participate in the steering of the ministry's civil servants: they can be said to have a number of steering functions. At the same time, it is made clear that this does not mean that the political advisers are in the position to influence government policy to any great extent. In conclusion, it is suggested that the ministerial staffs do have importance for the government's policy capacity in the sense that they reduce the work load of both the minister and the state secretary and thereby make space for them to govern. The research questions are answered by means of empirical material gathered through a combination of methods, providing data with a range as well as depth and context rarely found in studies of core executives: a survey, participatory observations, focus groups and a series of interviews. The dissertation demonstrates that the ethnographic method is a useful tool for anyone who seeks to highlight and explain the relationships within political organizations. / Avhandlingen analyserar en av de mer outforskade delarna av svensk politik: de politiskt anställda i Regeringskansliets politiska staber. Regeringskansliet betraktas i studien som en politisk organisation, snarare än som enbart en politiskt styrd organisation. Avhandlingen utgör ett bidrag till The Core Executive Approach, som definierar exekutiven i termer av funktion och ställer frågor om vem som gör vad i exekutiven. Studien uppmärksammar vardagslivet i de politiska staberna för att ge en bild av deras funktion: Vad gör de politiskt anställda? Hur är arbetet i de politiska staberna organiserat? Hur samordnas politiken på politisk nivå i Regeringskansliet? Ansatsen är organisationsteoretisk och de olika aktörernas funktion och plats i organisationen står i centrum. Studien bidrar även till förståelse av de politiskt sakkunnigas roll i policyskapande och i styrning av departementen. I ljuset av detta, diskuteras de politiskt sakkunnigas betydelse för regeringens styrningskapacitet. De politiskt sakkunniga spelar en betydande roll för statsrådets politiska och personliga stöd, men deras närvaro i Regeringskansliet utmanar även det traditionella förhållandet mellan statsråd och tjänstemän. Eftersom de politiskt sakkunniga inte ingår i departementens linjeorganisation ingår de inte i den parlamentariska styrningskedjan som helhet, d.v.s. de kan inte utkrävas ansvar av riksdagen. Ur ett demokratiskt perspektiv är det därför angeläget att analysera denna grupps deltagande i skapandet av politiken. Därutöver studeras empiriskt hur de politiskt anställda själva resonerar om styrning och vilka styrningsstrategier de lyfter fram. Avhandlingens huvudsakliga empiriska fokus är begränsat till mandatperioden 2002-2006. Studiens tillvägagångssätt utgörs av en kombination av metoder som ger material med såväl bredd som djup och kontext, vilket är ovanligt i studier av regeringskanslier: en enkätundersökning, deltagande observation, fokusgrupper och kvalitativa intervjuer. Avhandlingens etnografiska inslag är särskilt tydliga i de dagboksutdrag som kompletterar analysen. Avhandlingen visar att etnografisk metod är ett användbart verktyg för den som vill belysa och förklara relationer inom politiska organisationer. Den empiriska undersökningen visar att statssekreterare, planeringschefer och pressekreterare har olika funktioner, som inte överlappar varandra i större utsträckning. De kan snarare sägas komplettera varandra. De politiskt sakkunniga har å andra sidan en bredare funktion, som överlappar de övriga politiskt anställdas funktioner i förhållandevis stor grad. De kan påverka policyprocesser, och i egenskap av statsrådets nära medarbetare, även statsrådets inställning. Studien visar också att politiskt sakkunniga deltar i styrningen av departementen: de kan sägas ha en rad olika styrningsfunktioner. Samtidigt innebär inte detta att de politiskt sakkunniga har möjlighet att påverka regeringens politik i större utsträckning. Styrning från de politiskt sakkunniga betraktas endast som legitimt när den överensstämmer med och kan härledas till statsrådets eller statssekreterarens styrning.  Närhet och möjligheten att ta reda på statsrådets åsikt är en viktig förutsättning för att detta ska fungera. Om de politiska staberna är för stora finns en risk att de politiskt anställdas förmåga att agera i enighet med statsrådets vilja minskar. Sammanfattningsvis föreslås att de politiska staberna har betydelse för regeringens styrningskapacitet i den meningen att de avlastar såväl statsrådet från statssekreteraren, och därigenom skapar utrymme för dem att styra. / Regeringskansliet och samhällets organisering (Reko)