Syftet med min undersökning var att få svar på hur Armémuseum i Stockholm representerar temat krig i basutställningen och hur museipersonalen förhåller sig till denna representation. Jag önskade även veta vad för sorts kulturarv Armémuseums anställda ansåg vara problematiskt att presentera. Jag intervjuade fyra personer från Armémuseum och via metoden “thick description” och Aronssons flanörperspektiv som grundar sig i promenadetnografin, gjort utförliga anteckningar av mina observationer från deras basutställning. Studien grundar sig i ett musei- och kulturarvsvetenskapligt perspektiv, där studier om hur kulturarv presenteras på museer är ett vanligt ämne. Mina teoretiska grundpelare har bland annat varit Gregory Ashworth, Sharon MacDonald, Laurajane Smith, Rihannon Mason och Peter Aronsson som alla menar att synen och bearbetningen av mörkt kulturarv påverkas av politiska värderingar, tiden och hur det framställs på museer. Resultatet av studien kommer fram till att Armémuseums anställda vill förmedla att krig är hemskt och som ofta går hand i hand med lidande, död och orättvisor. Armémuseum vill problematisera krig genom att presentera de “vanliga” soldaterna och deras familjers liv under krig, eftersom de var dem som ofta fick lida krigets bitterhet. Armémuseums personal vill inte bara visa upp vapen utan även visa de vardagliga objekten och situationerna eftersom de förmedlar den mänskliga närvaron i basutställningen. Därför har Armémuseums personal utformat basutställningen på ett sådan sätt att man som besökare ska känna sympati för dem som fick och fortfarande får lida på grund av krig. Ofta använder museet sig av iscensatta miljöer med dockor för att ge en tredimensionell bild av dessa människor. Armémuseums anställda har inte funnit några objekt svåra att ställa ut, vilket kanske kan bero på att de har den inställningen att krig bör problematiseras. Vem och vilka det är som egentligen tjänar på krig är frågor som är tidlösa. Det går exakt lika bra att fråga samma frågor idag som för några hundra år sedan, svaren är kanske densamma. Och det är det som Armémuseum vill förmedla till sina besökare: “Varför krigar människan?”, “För vilka krigar vi?” “Vilka är det som får lida?” och “Vilka representeras vanligtvis i historien och på museer?”. För som sagt, dessa frågor tycks ständigt vara aktuella och återkommande. Armémuseum vill väcka besökarnas intresse och åsikter angående krig, vart man ställer sig i diskussionen är upp till besökarna själva att avgöra. / In this thesis I examine how Army Museum in Stockholm, Sweden, exhibits the heritage of war in their permanent exhibition “War and Peace”. The museum is a governmental activity. The aim of my research is to study how the Army Museum employees relate to the representation of war and how this is expressed in the permanent exhibition. I have chosen to focus on the representation of war at the permanent exhibition and therefore chosen only to interview people who have worked on the design of the permanent exhibition. No visitors were interviewed because it was how the staff relates to the representation of war that I wanted to study. I use qualitative methods in my study using observations at the study site and interviews with the museum employees. I'm using a museum and cultural scientific perspective in my study, which is the study of how society sorts out, preserves and convey cultural heritage. Researchers who have figured as my theoretical counsellors include; Sharon MacDonald, Gregory Ashworth, Laurajane Smith. All those researchers mean that the view and adaption of “dark heritage” are influenced by political values, time and how it is presented in the exhibit. The study comes to the conclusion that the Army Museum wants to convey that war is horrible, especial for those who live with it in their everyday life. Army Museum exhibits war in such a way that it is not glorified. Instead they have chosen to problematize war and let its horrors be presented. The museum employees think it is important to encourage visitors to understand that war often goes hand in hand with death and suffering. The staffs do not think any item, so far, has been difficult to exhibit. This thesis is a two years master’s thesis in Museum and Cultural heritage.

Uppsatsen syftar till att belysa moderna lämningar som kulturarv, i synnerhet andra världskrigets (1939-1945) bunkrar i Sverige och Norge. Bunkrar/värn syftar till anläggningar kopplade till militär aktivitet och krigsföring. En jämförande kulturarvsanalys har gjorts mellan bunkrar i Narvik samt längs Skånelinjen för att kunna diskutera ländernas tillvägagångssätt gällande kulturarvsprocesser. Vidare eftersträvades en förståelse i huruvida bunkrarna ingår i ett mörkt kulturarv och platserna i en mörk turism. Uppsatsen avser också att få en förståelse i hur allmänheten ser på värnen och dess historia och om de ingår i ett nationellt kulturarv, därför genomfördes en enkätundersökning. Fältbesök till ett flertal värn i Skånelinjen och Narvik har gjorts för att få en uppfattning om bunkrarna. Eftersom Sverige inte medverkade i kriget medan Norge var delaktiga var det av intresse att urskilja likheter och skillnader. Vidare var Narvik en intressant plats att analysera med tanke på dess stora medverkan och påverkan i kriget. Skånelinjen valdes på grund av att det var Sveriges enda försvar mot främmande makter under andra världskriget.  Studien kom att resultera i att moderna arkeologiska lämningar inte är lika skyddade som äldre lämningar i Sverige och Norge. Värnen i båda länderna är inte skyddade av någon lag men kan gå under särskilda bestämmelser. Vidare var de svenska värnen bättre bevarade, förmodligen på grund av att Sverige inte fick utstå förtryck och ockupering. Skyltar, böcker och digitala plattformar finns att tillgå om de svenska värnen. Inget liknande finns om Narviks värn. Enkätsvaren utföll i att ländernas befolkning anser att de är bevaringsvärdiga och del av ett inofficiellt kulturarv. Dessutom skulle värnen kunna ingå i ett mörkt kulturarv och mörk turism. / This study has aimed to bring light to modern cultural remains as cultural heritage, especially from World War II (1939-1945) in Sweden and Norway. Bunkers are buildings aimed to protect and attack during warfare and house soldiers and military supplies. A comparing cultural heritage analysis has been applied to the bunkers, both from Narvik and Skånelinjen to be able to discuss the countries' cultural heritage process. Furhermore, an understanding regarding if the bunkers are a part of a dark heritage and dark tourism was of interest. The thesis also aims to get the publics point of view on the bunkers and their history and if they reason the bunkers are part of the national heritage. On that note a questionnaire was sent out. A couple of field trips were made to bunkers both at Skånelinjen and in Narvik to get a bigger perspective and understanding of them. Also, because Sweden did not participate in the war and Norway did it was also of relevance to analyze if that caused any differences or similarities. Additionally, as Narvik had such a significant role in the war and participated in many battles it was of interest to discuss it in contrast to Sweden. Sweden´s only defense against any country participating in the war was Skånelinjen which made it an easy choice.  The study concluded that modern archaeological remains are not as well protected as older remains in Sweden and Norway. The bunkers in both bunkers in both countries are not protected by any law but could be protected to some extent by special provisions. The Swedish bunkers were better preserved than the Norwegian ones, probably because Sweden did not have to suffer through occupation and oppression. Signs, books and digital platforms are available for the Swedish bunkers but not for the Norwegians. Very little is established regarding the bunkers in Narvik. The answers from the questionnaires resulted in that the participants consider the bunkers worthy of preservation and that they are part of an unofficial cultural heritage. Furthermore, the bunkers are considering to be part of a dark heritage and dark tourism, but only to some extent.

The discursive and critical positions of the ‘classic’ nineteenth-century novel, particularly the woman’s novel, in the field of adaptation studies have been dominated by long-standing concerns about textual fidelity and the generic processes of the text-screen transfer. The sociocultural patterns of adaptation criticism have also been largely ensconced in representations of literary women on screen. Taking a decisive twist from tradition, this thesis traces the evolution of representations of masculinity in the malleable characters of Rochester and Heathcliff in film and television adaptations of Charlotte Brontë’s Jane Eyre and Emily Brontë’s Wuthering Heights between 1939 and 2009. Concepts of masculinity have been a neglected area of enquiry in studies of the ‘classic’ novel on screen. Adaptations of the Brontës’ novels, as well as the adapted novels of other ‘classic’ women authors such as Jane Austen, George Eliot and Elizabeth Gaskell, increasingly foreground male character in traditionally female-oriented narratives or narratives whose primary protagonist is female. This thesis brings together industrial histories, textual frames and sociocultural influences that form the wider contexts of the adaptations to demonstrate how male characterisation and different representations of masculinity are reformulated and foregrounded through three different adaptive histories of the narratives of Jane Eyre and Wuthering Heights. Through the contours of the film and television industries, the application of text and context analysis, and wider sociocultural considerations of each period an understanding of how Rochester and Heathcliff have been transmuted and centralised within the adaptive history of the Brontë novel.