Den här studiens syfte är att ta reda på hur den personliga integriteten påverkas av datalagringsdirektivet som trädde i kraft i Sverige 1 maj 2012. Datalagringsdirektivet handlar om att samla in och spara trafikuppgifter från internet och telefoni upp till sex månader. Lagen antogs av EU 2006 och eftersom Sverige är med i EU så var vi tvungna att anta datalagringsdirektivet. Det finns givetvis de som är för datalagringsdirektivet och de som är emot men det har varit mycket lättare att hitta material och artiklar som är emot direktivet av förklarliga skäl. Syftet med lagen är att polisen lättare ska kunna komma åt terrorism och grov brottslighet och även kunna samarbeta mellan länder. Våra frågeställningar som vi kommer att försöka besvara är hur den personliga integriteten påverkas av det nya datalagringsdirektivet och vad datalagringsdirektivet innebär för den personliga integriteten, om det innebär ökad eller minskad personlig integritet. Vi har valt att analysera vår studie utifrån den hegemoniska diskursen som ses som den ledande diskursen samt motdiskurser till den hegemoniska. Vi har studerat detta utifrån ett politiskt och moralfilosofiskt perspektiv. För det politiska perspektivet har vi tolkat regeringens proposition 2010/11:46 som är för direktivet samt Vänsterpartiet och Miljöpartiets motioner som är emot. Från moralfilosofin valde vi två inriktningar, den konsekventetiska lära som förespråkas av utilitarismen och den regeletiska lära som rättighetsetiken förespråkar och som mer fokuserar på personlig integritet. Foucault och Castells teorier har vi valt för att besvara frågeställningarna. Vi har kommit fram till att de flesta är mer eller mindre överens om att den personliga integriteten kan kränkas men att man när man lagstiftat om detta försökt att ta hänsyn till den personliga integriteten så mycket man kunnat. Det är den grova brottsligheten man vill komma åt med lagen inte den enskilde individen. Ett öppet samhälle med övervakning är också ett rättssäkert samhälle, det är insynen och kontrollen som gör samhället rättssäkert för medborgarna menar filosofen Tännsjö.

No description available.

Since the US National Security Agency’s former contractor Edward Snowden exposed the Agency’s mass surveillance, the EU has been making a series of attempts toward a more safeguarded and stricter path concerning its data privacy protection. On 8 April 2014, the Court of Justice of the European Union (the CJEU) invalidated the EU Data Retention Directive 2006/24/EC on the basis of incompatibility with the Charter of Fundamental Rights of the European Union (the Charter). After this judgment, the CJEU examined the legality of the Safe Harbour Agreement, which had been the main legal basis for transfers of personal data from the EU to the US under Decision 2000/520/EC. Subsequently, on 6 October 2015, in the case of Schrems v Data Protection Commissioner, the CJEU declared the Safe Harbour Decision invalid. The ground for the Court’s judgment was the fact that the Decision enabled interference, by US public authorities, with the fundamental rights to privacy and personal data protection under Article 7 and 8 of the Charter, when processing the personal data of EU citizens. According to the judgment, this interference has been beyond what is strictly necessary and proportionate to the protection of national security and the persons concerned were not offered any administrative or judicial means of redress enabling the data relating to them to be accessed, rectified or erased. The Court’s analysis of the Safe Harbour was borne out of the EU Commission’s own previous assessments. Consequently, since the transfers of personal data between the EU and the US can no longer be carried out through the Safe Harbour, the EU legislature is left with the task to create a safer option, which will guarantee that the fundamental rights to privacy and protection of personal data of the EU citizens will be respected. However, although the EU is the party dictating the terms for these transatlantic transfers of personal data, the current provisions of the US law are able to provide for derogations from every possible renewed agreement unless they become compatible with the EU data privacy law. Moreover, as much business is at stake and prominent US companies are involved in this battle, the pressure toward the US is not only coming from the EU, but some American companies are also taking the fight for EU citizens’ right to privacy and protection of their personal data.