No description available.

No description available.

No description available.

Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller båda ett förbud mot att den som blivit frikänd eller dömd straffas på nytt gällande samma sak. Huruvida det svenska systemet där en skattskyldig kan påföras skattetillägg och lagföras för skattebrott gällande lämnandet av samma oriktiga uppgift är förenligt med förbudet har diskuterats och Europadomstolens bedömning av när dubbelbestraffning föreligger har förändrats. Högsta domstolen och Regeringsrätten anser trots förändringen att det svenska systemet är förenligt med konventionen men vissa underinstanser är av en annan åsikt. Uppsatsen syftar till att utreda om det svenska systemet är lämpligt. Lämpligheten bedöms dels med hänsyn till lagstiftarens syften och dels utifrån Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud samt Europadomstolens nyare praxis. Syftet är även att klargöra om det utifrån Europadomstolens nyare praxis samt EU-rätt är befogat av underinstanserna att inte följa praxis. Författarens slutsats är att systemet är lämpligt utifrån lagstiftarens syften, eftersom syftena är rimliga och har uppnåtts. Utifrån Europakonventionens krav och Europadomstolens nyare praxis kan systemet dock inte anses lämpligt eftersom systemet enligt författarens mening leder till dubbelbestraffning och därmed inte uppfyller kraven. Underinstansernas beslut kan vidare sägas vara befogade då hänsyn tas till Europadomstolens nyare praxis. Detta eftersom det är antagligt att Europadomstolen skulle komma till samma slutsats som dessa domstolar gjort. Eventuellt kan EU-stadgan tillämpas i en dubbelbestraffningssituation och den ges då även företräde framför intern rätt samt tillerkänns direkt effekt. Det faktum att artikel 50 i EU-stadgan bör leda till att det är fråga om dubbelbestraffning bidrar till att underinstansernas avvikande avgöranden framstår som mer befogade.

Prior to the millennium shift, references to fundamental rights when interpreting intellectual property law in doctrine were limited. However, the influence of fundamental rights has been on the rise in the past decade, notably in the context of freedom of expression and information and copyright law. In the early parts of 2013, the European Court of Human Rights issued two important judgements, where the possibilities of external limitations on copyright arose. Furthermore, the trend reached its peak in the summer of 2019, as three decisions were delivered by the Court of Justice of the European Union in an effort to define the boundaries between freedom of expression and information and copyright. In essence, the Luxembourg Court takes a liberal approach to the interpretation of copyright law in the light of fundamental rights as guaranteed in the Charter of Fundamental Rights in the European Union but does not consider it possible to limit copyright through external means, beyond the exhaustive list of exceptions and limitations of Article 5 of the Infosoc Directive. This thesis argues that, despite furthering the trend by allowing for a broad interpretation of copyright law when necessary, the three most recent decisions are in contrast with the two judgements from the Strasbourg Court. Thus, Swedish courts must interpret European court practice in a way that, in certain circumstances, goes beyond the codified exceptions and limitations in favour of fundamental rights. Further guidance for the application of these types of external limitations on copyright is, however, necessary, as the two European courts have yet to paint a complete picture of the constitutionalization of copyright law.

There has, for the past few decades, been an increasing tendency from states to hold social media and other information intermediaries liable for the illicit or undesirable speech of their users. Much less debated, however, has been the question of intermediary responsibility for the freedom of speech and information of internet users. In the EU, as well as the US, there are no clear legal safeguards for protecting freedom of speech on privately owned networking platforms – albeit the exponential growth of these platforms as spheres for public expression and discourse. This thesis argues that the content moderation practices and policies of some of the largest social media platforms, in several respects, correspond poorly to Swedish and European freedom of speech standards, as established in human rights law. Considering the rationale behind speech rights, as well as the increasing significance of social media for public discourse, the thesis suggests alternative legal measures to establish corporate responsibility and ensuring online freedom of speech.

Sammanfattning Uppsatsen behandlar EU-stadgans tillämplighet på det svenska dubbelförfarandet, påförande av skattetillägg och utdömande av straffrättsliga påföljder vid oriktig uppgift. Framställningen baseras på gällande lagtext vid 1 december 2011, men hänsyn har även tagits till lagförslaget avseende den nya skatteförfarandelagen, SFL, som avses träda i kraft den 1 januari 2012.  Besvarandet av syftet sker ur ett svenskt perspektiv med beaktande av rättssäkerheten för den enskilde. Det klargörs att EU-stadgans ställning innebär att den skall ha företräde framför motstridig nationell rätt. Vidare kan kravet på klart stöd som HD har uppställt för att underkänna det svenska dubbelförfarandet med stöd av Europakonventionen, inte upprätthållas vid EU-stadgans tillämpning. Ett sådant krav skulle strida mot rättssäkerhetskravet på en bestämd rättskällehierarki, och därmed inte tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet. Kravet på likabehandling vid rättstillämpningen för att tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet innebär dock inte att det föreligger ett krav på EU-stadgans tillämpning i alla mål avseende det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Detta eftersom det inte finns anledning att anta att HD eller HFD gör en annan bedömning än den HD nyligen har gjort i NJA 2011 s. 444, trots de konkreta unionsrättsliga anknytningarna i målet. Slutligen klargör uppsatsen även att det emellertid finns skäl att anta att EU-domstolen skulle kunna komma att göra en annan bedömning än HD. Mot bakgrund av EU-domstolens uttalande i praxis om medlemstaternas skyldighet att även inom området för direkt beskattning iaktta unionsrätten vid utförande av olika sanktioner, samt medlemsstaternas lojalitetsplikt, anförs det att artikel 50 i EU-stadgan därför bör tillämpas på det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Likväl föreligger det inget krav på EU-stadgans tillämpning på det svenska dubbelförandet, med hänsyn till den enskildes rättsäkerhet, ur ett svenskt perspektiv. / Abstract The purpose of this thesis is to clarify the EU Charter’s applicability on the Swedish double parallel system regarding tax crime and tax surcharge, from a Swedish viewpoint, with consideration for the individual’s requirement for legal certainty. The thesis is based on current law as of the 1st of December 2011, however due account is taken to the new law proposal for the Swedish Tax Assessment/Payment Act, which is expected to be in force on the 1st of January 2012. Also, the thesis clarifies the EU Charter’s supremacy over national law. Furthermore, it is shown that the Swedish Supreme Court’s (HD) requirement for “clear support” in the European Convention to bypass national Swedish law cannot be upheld in respect to the EU Charter, as this would conflict with the requirement for a set legal hierarchy to fulfill the individual’s adequate legal certainty. The Swedish Supreme Court has found that the EU Charter can not be applied to the Swedish double punishment system, regardless of concrete facts in the case being related to EU-law. However, the condition of equal treatment with regards to legal certainty does not result in an absolute requirement for the EU Charter’s applicability on the Swedish system, as there is no evidence that the Swedish Supreme Court will change its assessment of the matter at hand. Nevertheless, it is argued that there is ample reason to believe that the Court of Justice would make a different assessment of the issue, considering the Court’s previous statements with respect to the member states responsibility to regard EU Law even within the field of direct taxation. Therefore, the thesis concludes that although there can be no absolute requirement to apply the EU Charter to the Swedish system, with regards to legal certainty, the EU Charter should nonetheless be applicable.

Fair trials’ rights under Swedish law of public administration (FL) are regulated by Article 7 of the Statute. Similarly, fair trials’ right under the European Convention of Human Rights (EU Convention) is regulated by Article 6.1. The essay conducts a comparative study of the two legislations and seeks to determine whether Article 7 of the Swedish law of public administration is consistent and compliance with Article 6.1 of the EU Convention. The essay identifies and examines ten cases that have been handled in different courts in Sweden on a comparative basis with samples of other cases handled by Justitieombudsmannen. The objective is to compare and determine whether fair trial process as provided for under Swedish legislation are consistent, or in compliance, with the EU Convention. In the determination of the fairness or otherwise of the procedural process, including the time-line it takes to dispose of a given case and whether the Swedish Court’s procedure is consistent with speedy trials’ requirements stipulated in the EU Convention, the essay examines the modalities adopted in interpretation of the different laws, rules and regulations by the different courts in Sweden. Where errors are identified, the essay will examine what corrective measures, if any, may be taken to redress these possible mistakes that may have resulted in violations of the rights of an applicant as a result of incompetence, failure or mistake of an employee in the public administration.  The analysis is focused on cases that have been poorly handled in the sense that the process was slow or ineffective and did not meet the threshold of fair trial and good governance. The essay examines situation where, in event of a violation of the applicable law by a public administrator, there are no sanctions provided, or corrective measures in the statute that may be available to an aggrieved party. The essay considers whether, as a result of a violation, there needs to be a provision in the law for compensating that aggrieved party. In conclusion, the essay suggests possible remedies, including compensation or a re-hearing of the application before a different panel of judges. These proposals may be considered if deemed useful or relevant in amending the Swedish law to provide corrective measures to an aggrieved party. / Sveriges domstolar och myndigheter har genom åren fått kritik från domstolsverket och Justitieombudsmannen, (JO), angående långa handläggningstider. Under åren 1999-2008 har Sverige varit part i 25 domar hos Europadomstolen, där enskilda inte fått sin rätt till rättvis rättegång inom skälig tid enligt EKMR, artikel 6.1. uppfylld. Förvaltningslagen, (FL), som gäller för handläggning av ärenden inom förvaltningsmyndigheter och domstol, har under åren ändrats väldigt mycket. Just frågan om förvaltningsförfarandet, snabb, billig och effektiv handläggning, har på olika sätt blivit behandlats i propositioner och motioner. Syftet med lagen är att garantera enskildas rättsäkerhet, som är grunderna för en “god” förvaltning. Hur denna tidsaspekt och tidsfrist inom snabb, enkel och billig handläggning har tolkats, kommer vi med hjälp av olika lagar, förordningar, praxis m.m., behandla i denna uppsats.

Since the US National Security Agency’s former contractor Edward Snowden exposed the Agency’s mass surveillance, the EU has been making a series of attempts toward a more safeguarded and stricter path concerning its data privacy protection. On 8 April 2014, the Court of Justice of the European Union (the CJEU) invalidated the EU Data Retention Directive 2006/24/EC on the basis of incompatibility with the Charter of Fundamental Rights of the European Union (the Charter). After this judgment, the CJEU examined the legality of the Safe Harbour Agreement, which had been the main legal basis for transfers of personal data from the EU to the US under Decision 2000/520/EC. Subsequently, on 6 October 2015, in the case of Schrems v Data Protection Commissioner, the CJEU declared the Safe Harbour Decision invalid. The ground for the Court’s judgment was the fact that the Decision enabled interference, by US public authorities, with the fundamental rights to privacy and personal data protection under Article 7 and 8 of the Charter, when processing the personal data of EU citizens. According to the judgment, this interference has been beyond what is strictly necessary and proportionate to the protection of national security and the persons concerned were not offered any administrative or judicial means of redress enabling the data relating to them to be accessed, rectified or erased. The Court’s analysis of the Safe Harbour was borne out of the EU Commission’s own previous assessments. Consequently, since the transfers of personal data between the EU and the US can no longer be carried out through the Safe Harbour, the EU legislature is left with the task to create a safer option, which will guarantee that the fundamental rights to privacy and protection of personal data of the EU citizens will be respected. However, although the EU is the party dictating the terms for these transatlantic transfers of personal data, the current provisions of the US law are able to provide for derogations from every possible renewed agreement unless they become compatible with the EU data privacy law. Moreover, as much business is at stake and prominent US companies are involved in this battle, the pressure toward the US is not only coming from the EU, but some American companies are also taking the fight for EU citizens’ right to privacy and protection of their personal data.