Att individanpassa undervisningen är en grundläggande värdering som genomsyrar skolväsendet, vilket även innefattar högpresterande elever i matematik. Hur lärare anpassar sin undervisning för att gynna högpresterande elever i matematik i årskurs 1-6 kan se olika ut. Denna undersökning syftar till att skapa en bild av hur sex lärare definierar högpresterande elever samt hur lärarna arbetar med differentiering i matematikundervisningen för att gynna högpresterande elever. För att besvara denna frågeställning utfördes semi-strukturerade kvalitativa intervjuer med sex lärare från fyra olika skolor i södra Sverige. Resultatet analyserades genom en innehållsanalys med Mönks modell, den triadiska interdependensen som teoretisk utgångspunkt. I resultatet framkom det att högt intellekt är det primära utmärkandet som lärare identifierar hos högpresterande elever. Kreativitet lyfts inte fram som utmärkande bland informanterna. Motivation hos högpresterande elever lyftes fram med ett positivt och ett negativt perspektiv av informanterna. Informanterna menar att motivation utmärker högpresterande elever både som en drivkraft men även deras hinder. Informanterna anser att differentierade arbetsgrupper inte bör vara konstanta gällande vilka elever som är med. Variation uppmuntras vid differentiering.  Slutsatsen som kan dras är att högpresterande elever kan kännas igen genom deras höga intellekt och motivation. En annan slutsats som kan dras är att individens enskilda behov styr vilken form av differentiering som lämpar sig bäst.