Syftet med studien är att bidra med kunskap kring hur förskollärare bemöter tysta barn i förskolans verksamhet. Studien grundas på en kvalitativ ansats med utgångspunkt ur fem semistrukturerade intervjuer med förskollärare. Resultatet analyseras med hjälp av den sociokulturella teorin och tre begrepp som synliggörs inom den, vilka är: Social interaktion, mediering och scaffolding. Studiens resultat visar att förskollärarna beskriver att faktorer såsom blyghet, självkänsla och ett bristande språk kan bidra till barnets tysthet. Förskollärarna i studien lyfter även fram att den psykosociala och fysiska miljön är områden som behöver utvecklas för att främja det tysta barnet. Förskollärarnas resonemang är att det är fördelaktigt att arbeta i mindre grupper. De belyser även att ett arbetssätt med olika artefakter som stöd är gynnsamt för det tysta barnets deltagande i verksamheten, två av dessa är TAKK och bildstöd. Förskollärarna i studien uttrycker att de bemöter det tysta barnet genom stödjande uppmuntran och vägledande närvaro, men deras resonemang är samtidigt att det tysta barnet får för lite uppmärksamhet i verksamheten. För att synliggöra det tysta barnets intresse och behov beskriver förskollärarna att det tysta barnet används som ett verktyg för att främja en balanserad barngrupp, genom att hen placeras som en kil mellan högljudda och aktiva barn. Under arbetet med studien har aspekter synliggjorts beträffande resultatet och metoden. I resultatdiskussionen synliggörs aspekter som har påverkat resultatet. Aspekter belyses i metoddiskussionen samt utgår där från den valda metoden och dess trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet.